Rädslan


Jag lunchar med min vän åklagaren och vi tycker båda att det är skönt att prata med en vettig människa, någon som tänker och resonerar som vanligt folk. Samtidigt ler vi lite, i vetskap om att medlemmar av det floskulösa PK-folket antagligen skulle uppfatta oss på ett helt annat sätt, som extremister. Jag minns ett uttryck från min barndom: ”Den som sa’t han va’t”. Plötsligt säger mitt lunchsällskap ”Jag tycker folk är så rädda nuförtiden!” ”Rädda för vad då?” frågar jag. ”Ja, allting … eller vad som helst. Det spelar inte så stor roll vad man är rädd för, bara man är rädd!”.
Det finns de som påstår att vi lever i en rädslokultur, det vill säga rädslan för framtiden är starkare än hoppet. Det är paradoxalt eftersom folkmajoriteten förmodligen aldrig har levt en tryggare liv än i dag. Christer Sturmark skriver i en ledare i tidskriften Sans (3:218):

Vi är räddare för miljöförstöring, för invandring, för antisemitism, för nationalism, för populism, för mångkultur, för kärnkraft och kärnvapen, för genmodifierad mat, för arbetslöshet, för vaccin, för E-nummer i maten. Somliga rädslor är högst befogade, andra rent nonsens.

Halvfem på morgonen väcks jag av några gevärsskott, på inte alltför långt avstånd från min bostad. Efteråt hör jag en bil som rivstartar. Eftersom jag befinner mig i drömmarnas rike är jag inte omedelbart på det klara med att det inte gäller mig. Jag blir rädd. När tanken klarnat försvinner rädslan och jag undrar om det var någon som drabbades av ett dödligt uppvaknande. Eller, det kanske var en av stadens pizzerior som fick sitt skyltfönster krossat, i någon pågående vendetta. Då är jag inte rädd längre, varför skulle jag vara det?

När jag för ett antal år sedan började skriva om den massinvandringskatastrof som föröder Sverige var jag aldrig ”rädd” för att bli uthängd. När det så skedde blev jag inte skraj för konsekvenserna. Däremot blev jag både ledsen och urförbannad, tyckte det var ytterst upprörande, obehagligt etc. Det är inte så att jag är modigare eller tål en sådan skändning bättre än någon annan. Men rädd är fel ord.

Inte heller blir jag, som i synnerhet många kvinnor, rädd om jag ser en bild eller filmsekvens med en orm, lika lite som jag blir rädd om jag ser en orm. Däremot, om en orm ser ut att vilja gå till anfall, då blir jag troligtvis rädd (det har aldrig hänt, så jag vet inte säkert). Med det vill jag ha sagt att jag reagerar som alla andra på verkliga hot. Däremot reagerar jag inte med rädsla på abstrakta hot – det vill säga hot som ännu inte inträffat, bara är bilder av hot eller helt enkelt fantasier. Läskigheter på film skrämmer mig inte, lika lite som bilder på råttor, spindlar eller ormar.

Detta med hur män respektive kvinnor reagerar på fara skiljer sig åt. Det lär främst vara kvinnor som med skräckblandad förtjusning konsumerar skräckfilmer. Män gillar actionfilmer bättre. Typiskt för hjältarna i den genren är att de väldigt sällan är rädda. (”När han möter en fara han blott säger jasså”). Också, på Youtube finns det videofilmade ”pranks”, som visar att män och kvinnor reagerar olika. En läskig clown är i färd med att anfalla. Kvinnorna skriker i högan sky medan män är tysta, hukar sig och söker efter en väg att komma undan. Att skrika vore bara att dra till sig uppmärksamheten.

Är kvinnor räddare än män för konstruerade och projicerade hot och, om så är fallet, handlar det om kulturell prägling eller finns det genetiska skillnader? Nu har jag inte ett dugg på fötterna, men jag tänker mig att urtidsmännen, när de jagade och när de skyddade det egna samhället mot dess fiender, fokuserade på vad som är verkliga hot, medan kvinnornas tillvaro var mer skyddad. De tog i första hand del av hoten indirekt, när de berättades om vid lägereldarna. Ja … något ditåt. Som ett resultat är kvinnor mer kreativa när det gäller att måla upp faror. Det är så jag tänker, när kvinnor blir rädda för bilder av råttor, spindlar och ormar. Jag tycker det är jättekonstigt att bli rädd för något som bara är en bild – hotet, det farliga, finns ju inte på riktigt.

Jag funderar vidare på om vår tids rädsla kan ha med statsfeminismen att göra. I Sverige är numera kvinnor mera mönstermedborgare än män. Om medierna i ett nyhetsinslag kan välja mellan att lyfta fram en kvinna och en man, så blir det kvinnan. Som vi alla vet ligger det en jämställdhetsideologi bakom. Fler kvinnor ska kompensera en äldre tid med flest män. Det är för övrigt en av postmodernismens intellektuella härdsmältor, att forna tiders orättvisor går att kompensera i vår tid. Starkt besläktad med kristendomens idé om arvsynden.

Patriarkatet ska hållas kort och som en sidoeffekt sprider sig ”den kvinnliga rädslan” i vårt samhälle, också bland männen – i varje fall bland den växande skara av män som strävar efter att vara kvinnorna till lags. (Obs detta är en spekulation som jag gärna vill få lite läsarreaktioner på. Jag är medveten om att jag rör mig på tunn is).

Rädslan är ett slags kulturellt prisma genom vilket alla fenomen kan silas. Den som hamnar i en ny situation har två möjliga sätt att reagera på. Det ena är att vara nyfiken på vad som händer och fråga sig om det är något som man kan dra fördel av, eller på annat sätt relatera till. Det andra är att bli rädd, vilket är olyckligt eftersom rädsla är den känsla som snabbast sätter omdömet ur spel.

I samband med valet hade SvD intervjuat ett antal människor om vad som skrämde dem. Så här svarade en 63-årig kvinnlig högstadielärare, med bostad på Södermalm:

– Jag är fruktansvärt rädd för främlingsfientligheten. Rasism och nazism hör inte hemma i en demokrati. Det är skrämmande hur folk, som tidigare aldrig skulle ha kunnat tänka sig det, plötsligt kan lägga sin röst på ett främlingsfientligt parti. Det gör mig orolig i själen att man inte kommer ihåg historien.
– Jag tänker på mina barnbarn, och att de ska växa upp i ett hårdnande samhället. Om det inte finns solidaritet, och att de som har det lite bättre hjälper de svagare – det är ruskigt.
– Det är också oroväckande med partier som inte tar hänsyn till klimatförändringarna.

Det påminde mig om en reflektion av den oerhört svartsynte filosofen John Gray (någon gång ska jag skriva om honom): ”I den evolutionära förhistorien uppstod medvetandet som en sidoeffekt av språket. I dag är det en sidoffekt av media”.

Som jag läser kvinnans svar är hon rädd för det som medierna tutat i henne är framtida faror. Att Sverigedemokraterna växer – för henne betyder det inte att de som röstar på dem har förstått något som inte hon har begripit, utan det betyder att rasismen växer. Och det vet vi ju var vi landar, om den inte stoppas. Hon är övertygad om att Sverige då blir som Nazityskland under andra världskriget. Hon blir ”orolig i själen” och tolkar det som att folk inte kan sin historia. Faktiskt, nu tar jag i, jag tror inte hon vet ett skit om historia. Är det något som historiker skulle kunna enas om, så är det att historien inte upprepar sig. Och det är osannolikt, för att inte skriva larvigt, att tänka sig Sverige som ett framtida nazityskland. Inte ens under andra världskriget var Sverige på det sättet. Jag tvivlar starkt på att den här kvinnan just kan någonting alls om nazityskland och andra världskriget. Däremot har hon med hull och hår svalt vår tids varningar för nynazism och rädsla för att nästa generation glömmer vad som drabbade judarna.

När det sedan gäller klimatalarmismen har nog få missat att det kommit en ny FN-rapport som av journalisterna uttolkas som att jorden går under om bara tio år, eller att undergången då inte längre går att stoppa. Här passar det att citera en av klimatalarmismens mest kunniga och genomtänkta kritiker, Lars Bern, som den här kvinnan förmodligen inte känner till. Och om hon gjorde det tror jag inte hon hade varit förmögen att ta till sig budskapet. Teknologie doktor Lars Bern, bland annat medlem av Ingenjörsvetenskapsakademin, pekar på att vi tror oss om att leva i en upplyst tid där vetenskap och rationalitet styr samhället men det är alldeles fel. Klimatdebatten och skräcken för koldioxid – livets gas – visar på ett kunskapsmörker som inte ligger de mörka perioderna under medeltiden efter.

Globalismen och deras monopolmedier svarar idag för försvaret av kunskapsmörkret på samma sätt som en gång kyrkan gjorde på medeltiden. I båda fallen med syfte att försvara sin maktposition eller sina ekonomiska intressen. Globalisterna bygger sina monopolistiska företagsimperier och samlar sina miljardförmögenheter, medan medeltidens prästerskap samlade sina rikedomar och tvingade människorna att bygga deras kyrkopalats. /…/ Vårt etablissemang uppträder lika obildat och inskränkt som medeltidens etablissemang en gång gjorde.

Frågan är varför våra medier ägnar sig åt att sprida rädsla. Ett visserligen cyniskt men också trovärdigt svar är att ”rädsla säljer”. Vi är genetiskt inställda på att hålla koll på sådant som kan hota oss. Enkelt uttryckt: skrämskott säljer tidningar lika bra som de skarpa skotten, kanske till och med bättre. Skit samma om konsekvensen blir att väldigt många har en orimligt överdriven rädsla för det som brukar kallas för ”klimathotet”:

80 procent av Sveriges unga oroar sig för hur klimatförändringarna kommer att påverka deras och världens framtid, enligt en ny undersökning gjord av Cint (baseras på 1000 respondenter 15-25 år), på uppdrag av Världsnaturfonden WWF. Var fjärde ung får ont i magen eller känner sig olycklig när de tänker på klimatförändringarna och över hälften tänker på klimatförändringarna någon gång i veckan eller oftare.

Sverige är i dag vad som kan beskrivas som ett mjuktotalitärt samhälle. En avgränsad elit har kapat offentligheten och sparkat ner sina meningsmotståndare från den moraliska högplatån. För att återknyta till den här textens inledning riskerar den som har en annan uppfattning än den moraliska eliten att råka illa ut, hur välgrundad den än är. Detta är en viktig skillnad mellan traditionellt auktoritära högerregimer och radikal totalitarism på vänstersidan (liksom för nazismen – nationalsocialismen).

När makten är auktoritär och ligger till höger – ta Francos Spanien, Pinochets Chile eller Turkiets nuvarande president Erdoğan, som visserligen är demokratiskt vald men visar starka auktoritära drag – handlar det inte om att styra hur medborgarna tänker utan om att bevaka priviligierades gruppers välstånd, makt och status. När maktinnehavet är totalitärt, med Sovjetunionen som ett paradexempel, gäller det att möblera om i skallen på medborgarna, så att de inte ens kommer på tanken att något är galet med den regim som sitter vid makten. Men det går ju inte, i varje fall inte helt, utan det totalitära samhället får ett antal dissidenter som måste hållas på mattan med allehanda sanktioner. Det som obönhörligt punkterar det totalitära samhället är inte repressionen utan ekonomin. Sovjetunionen hamnade på historiens skräphög, därför att imperiet gick bankrutt. Det går inte att upprätthålla illusionen att allt står väl till när medborgarna ekonomiskt halkar längre och längre efter den kapitalistiska världsordning som utmanas.

I dag utvecklas ett annat slag av totalitära stater i vad som bäst kan rubriceras som ett postdemokratiskt klimat. Begreppet demokrati uttolkas inte längre som att folket styr utan kring begreppet mänskliga rättigheter. Den svenska versionen kan kallas värdegrundsdemokrati. Jag har tagit upp den i flera bloggtexter.

I det postdemokratiska Sverige är bara de som bejakar den rätta värdegrunden demokrater. Det är därför som Sverigedemokraterna påstås vara odemokratiska, trots att de aldrig med en enda stavelse vänt sig emot demokratin, aldrig någonsin – inte heller i sin påstått nazistiska ungdom. Det är rätt att mobba dem som inte bejakar värdegrunden och de ska absolut inte ha ett jobb i samhällets tjänst! Anständiga (post)demokrater stänger dem ute från bokmässor, förbjuder dem att demonstrera och visar på tusen och ett olika sätt sin avsky. Djävla nazister, fascister, rasister! På dem bara! Kolla om det inte går att åtala dem för hets mot folkgrupp! Täpp till truten på dem!

Rädslan blir riktigt giftig när den kopplas samman med moral. Det är ingen tillfällighet att långt fler svenskar anser det moraliskt gott att vara rädda för klimatförändringar (annars är man ju, med ett osedvanligt korkat begrepp, ”klimatförnekare”) men moraliskt fel att vara rädd för att Sverige skulle få för många ghetton, invandrade våldtäktsmän eller islamister.

För den eller de som vill styra och kontrollera ett folk, eller för all del hela mänskligheten, är skrämsel ett av de viktigaste styrmedlen. Rädslan suddar ut nyanser och stänger vissa handlingar ute. Man kan inte köra bil om man är rädd för trafiken och man kan inte flyga om man har klimatångest. Den som är rädd för repressalier vågar inte göra motstånd. I den postdemokratiskt totalitära staten är rädsla politisk hårdvaluta.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.