Agendan bakom dagens migrationspolitik?


I dag är Ingrid Björkman gäst på bloggen

Under 80-talet var jag periodvis knuten till universitetet i Nairobi. Varje gång jag kom ner till Kenya saknades ytterligare någon av mina kollegor. Varför? Jo, vederbörande hade fått stipendium till ett universitet i västvärlden – London, Moskva, Uppsala. . . och sedan inte återvänt. Sakta men säkert dränerades Nairobiuniversitetet på kompetens.

Jag tänkte inte närmare på saken förrän jag en dag i början av 90-talet råkade möta en Nairobikollega på Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Han berättade att han var i Sverige som flykting. Jag trodde inte mina öron: flykting från Kenya! Jo, han hade rest via Zimbabwe, där han fått flyktingstatus. Och nu väntade han sin familj till Uppsala. FN stod för deras uppehälle, förklarade han.

Den här händelsen vaccinerade mig mot den ymniga mängd myter som omger den svenska invandringspolitiken. Till exempel myten att alla asylsökande flytt för sina liv – trots att många reser till hemlandet på semester sedan de fått sin asyl, att den utomeuropeiska immigrationen är ekonomiskt lönsam för vårt land, att asylinvandringen till Sverige nu stramats åt till ”EUs miniminivå”, att många nyanlända från Syrien är högutbildade, att barn i familjer som avvisats från Sverige drabbas av apati. . . I själva verket går det mesta av mytfloran att vederläggas med offentlig statistik. Enligt Migrationsverket tar Sverige till exempel alltjämt emot mellan tre och fyra gånger så många asylsökande som övriga nordiska länder tillsammans och kommer under nästa treårsperiod att bevilja upp till ytterligare 400.000 uppehållstillstånd. Och endast cirka 10 % av syrierna har eftergymnasial utbildning.

Detta reser flera frågor, bland andra: Åtskilliga av de invandringspolitiska myterna strider mot både förnuft och erfarenhet. Vad beror det då på att folk så lätt låter sig duperas av dem? Varför denna förnekelse av verkligheten? Varför detta motstånd mot kunskap och dokumenterade fakta? Och varför har vårt politiska maktetablissemang med stöd av media drivit – och driver alltjämt – en så uppenbart förljugen invandringspolitik? Jag ska här resonera kring den sista frågan.

Den svenska ”flyktingpolitiken” har genomförts i stor partipolitisk enighet – men utan folkmajoritetens stöd. Den har drivits igenom med hjälp av lögner, vilseledanden, mörkanden, ignorering av fakta, rasismanklagelser och förföljelse av oliktänkande. Politiken har haft minimal effekt på världens flyktingproblem och förödande konsekvenser för det svenska samhället. Beror den på att våra ansvariga regeringar och riksdagar saknat kompetens? På att de målat upp en storvulet human självbild? Eller har den andra orsaker?

Att politiken inte handlat om att rädda flyktingar har stått helt klart. Om så verkligen varit fallet, hade den bedrivits betydligt mer målinriktat och kostnadseffektivt. Resurserna hade inte inriktats på mottagande i Sverige. Sannolikt har det funnits och finns alltjämt en dold agenda hos det politiska toppskiktet.

En systematisk genomgång av svensk migrationspolitik det senaste halvseklet bekräftar den misstanken. Genom ett flertal beslut i olika sammanhang – alltifrån riksdagsbeslutet 1975, där riktlinjerna för förändringen av Sverige drogs upp, fram till och med grundlagsändringen 2010 – har riksdag och regering målmedvetet och systematiskt arbetat på att förvandla Sverige till ett mångkulturellt samhälle. Till och med vår historia har mist sin betydelse, eftersom ”det som ska hålla ihop Sverige inte är ett gemensamt historiskt ursprung utan den samtida tillhörigheten i Sverige”. (SOU 1996:55)

Mycket talar för att det hela tiden funnits en tydlig avsikt bakom ”flyktingpolitiken”. Och att denna avsikt varit, och alltjämt är, att genom okontrollerad massinvandring förändra Sverige demografiskt. Att göra Sverige mångkulturellt. Detta sker i ett rasande tempo. Från slutet av millenieskiftet fram till 2018 har redan 1,8 miljoner uppehållstillstånd beviljats. Men eftersom makthavarna inte haft mandat för den förda politiken, har medborgarna lurats tro att det varit fråga om en ”human flyktingpolitik”. En sådan politik går ju lätt att få stöd för – vem vill inte räknas till de goda?

Fredrik Reinfeldt var fulllödig mångkulturalist och öppnade alla dörrar till Sverige på vid gavel. ”Det är min övertygelse att ett samhälle byggt på mångfald är det bästa samhälle man kan skapa.” (Jyllandsposten 3 november 2016) Enligt vittnesmål från moderata riksdagsledamöter tålde Reinfeldt ingen opposition, och all kritisk debatt om invandringspolitiken tystnade. Vem minns inte hans offentliga avhyvling av sin migrationsminister för ordet ”volym”?

Invandringspolitiken skapades av Reinfeldt och hans närmaste krets. Övriga politiker fick anpassa sig. Men svenska folket fick inte ens en chans att anpassa sig. De blev överhuvudtaget inte informerade. De blev indoktrinerade och grundlurade. Samtliga beslut smögs igenom beslutsprocessen utan debatt. Media sov, när de inte agerade vapendragare för den förda politiken.

Nu låter det på både borgerliga och socialistiska rikspolitiker som om invandringspolitiken skärpts och allt är på väg att ordna sig. Men det är inget annat än de vanliga dimridåerna. Retoriken är ny, men Migrationsverkets siffror visar att politiken är densamma. Enligt Reinfeldts tidigare statssekreterare Mikael Sandström är åtgärderna för att dämpa migrationsströmmarna inte tillräckliga. ”Vi måste vidta åtgärder som permanent, i varje fall för lång tid, gör Sverige mindre attraktivt för migranter, annars förvärras problemen ytterligare.” (Kvartal 2 december 2016)

I Folkvandring (Rosa Alba förlag 2016) riktar den förre tjeckiske presidenten Vaclav Klaus sökarljuset mot EU-elitens roll i dagens massmigration. Hans grepp bidrar till en djupare förståelse av migrationens bakomliggande orsaker. En analys av den svenska migrationspolitiken i en EU-kontext avtecknar ett mönster där Sveriges pågående demografiska transformering passar in som hand i handske.

2015 års utomeuropeiska massinflöde var enligt Klaus en organiserad folkvandring som utlösts av EU-eliten och sedan utnyttjats av människosmugglare. Migranterna hade reagerat på inbjudningssignalerna från Europa. Genom att nonchalera både Dublinförordningen och nationella utlänningslagar gjorde europeiska regeringar det möjligt för migranterna att obehindrat ta sig genom hela Europa upp till valfria välfärdsländer i norr. Det var ett märkligt agerande som inte endast var lagstridigt utan även destruktivt för invandringsländerna. Genom att agera som de gjorde avslöjade de aktuella regeringarna var deras solidaritet fanns. Uppenbarligen inte hos deras egna befolkningar som drabbades hårt, utan hos EU-eliten.

EU-eliten strävar, menar Klaus, efter ökad överstatlig makt. Den ser nationalstaterna som det stora hindret på vägen mot målet och arbetar därför på att bryta ner dem. Det i särklass effektivaste redskapet för ändamålet är utomeuropeisk massmigration, under namn av ”flyktinginvandring”. Att genom massinvandring från tredje världen ta makten över Europa är dock ingen unik strategi för EU-eliten. I början av 90-talet läste jag en intervju med en kvinnlig indisk marxistisk feminist, som förutspådde att västerlandet snart skulle besegras och den vite västerländske mannens hegemoni krossas. En massinvandring av flyktingar söder- och österifrån skulle välla in över Europa. Den skulle inte kunna hejdas, därför att ingen ville framstå som inhuman. Tidigare hårdföra svenska marxister, som mildrats med åren, har bekräftat för mig att ”så tänkte vi”.

Den europeiska allmänheten har duperats. De som försöker opponera sig skräms till tystnad genom att stämplas som främlingsfientliga, rasister, fascister. De straffas på mer eller mindre subtila sätt – genom att förlora anställningar och förtroendeposter, uteslutas från den offentliga debatten och frysas ut socialt. ”Det fanns ett fåtal insiktsfulla och modiga debattörer som vågade gå mot strömmen och som varnade för de konsekvenser vi nu ser. Vi avfärdade dem. /… / Jag skäms för att jag medverkat i riksmobbning av dessa debattörer.” (Mikael Sandström, ibid.)

Stefan Löfven har hävdat att den ”flyktingkris” som orsakade invandringen varit omöjlig att förutse. Detta är lögn, dubbel lögn. För det första har den stora majoriteten av asylanterna inte haft gällande flyktingskäl, vilket EU-kommissionen bekräftat. För det andra har det inte varit fråga om någon ”kris”. Massinvandringen är en logisk företeelse förutsedd av många. Men beslutsfattarna har vägrat lyssna. I stället straffas budbärarna. (Priset, Debattförlaget 2018).

Misstanken att vår ”flyktingpolitik” styrs av en dold agenda får ytterligare näring av bristen på politisk konsekvens. Regeringens påstående att politiken stramats upp rimmar illa med avslöjandet att Sverige har EU:s sämsta gränsskydd. Och samtidigt som Stefan Löfven lugnar svenska folket med försäkran om kraftigt minskad invandring, går han emot sina EU- kollegor som vill förlägga asylprövningen utanför EU. Som enda regeringschef förespråkar Löfven asylprövning inne i EU och solidariskt fördelad mottagning av utomeuropeiska migranter i EUs medlemsstater. Vilken politisk linje ska man tro gäller?

Offentlig statistik visar att massinvandringen till Sverige från huvudsakligen muslimska länder de facto fortgår. Fortsätter den här demografiska utvecklingen, kommer de etniska svenskarna att om cirka 30 år vara i minoritet i Sverige. Sveriges befolkning håller helt enkelt på att bytas ut.

Ingrid Björkman

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.