Vad har Annie Lööf i kikarn?

I dag återkommer Ingrid Björkman som gäst på bloggen

Under ett av de många mediesända samtalen veckan efter det att Stefan Löfven kastat in handduken, hördes en journalist fråga Annie Lööf hur länge de tänkte hålla på och ”tjafsa”. Bra fråga! Ännu bättre hade varit om han frågat varför de höll på och tjafsade.

Vari Centerns politik består får man inte veta mycket om i Lööfs presentationer. I stället är det fråga om hennes egna tyckanden. En fråga som osökt dyker upp då och då är i hur hög grad de åsikter som Lööf framför har stöd i partiet. Eftersom såväl politiken som hennes framträdanden är så uppenbart egofixerade, är det rimligt att i en analys av Centerns politik fokusera på personen Annie Lööf.

Man letar förgäves efter något slags förnuftsbaserad struktur i hennes resonemang. Det enda hon envetet håller fast vid är ett alltmer krampaktigt avståndstagande till Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Detta avståndstagande, som förefaller bottna i ett oresonligt hat, styr uppenbarligen hela hennes politiska agerande och är också den röda tråden i hennes framställningar. Känslor, inte sakfrågor, fyller hennes budskap.

De politiska ”lösningar” som Annie Lööf för fram – och som Jan Björklund troget hänger med på – är irrationella och svårförståeliga, för att inte säga obegripliga. Några exempel: Lööf förklarar gång på gång att alliansen är viktig – för att därefter lägga förslag som skjuter alliansen i sank. Hon försäkrar att hon vill se Ulf Kristerson som statsminister – men kommer trots det att rösta ner honom. Hon lovade att aldrig sätta sig i en S-ledd regering – glömt är det löftet. Under inga förhållanden ämnar hon ta stöd av Sverigedemokraterna – men samverkade utan problem med dem när Löfven avsattes som statsminister.

Eftersom Annie Lööfs politik bygger på att aldrig ge SD något inflytande, saboterar hon i praktiken alla försök att bilda en borgerlig regering. Vad är huvudsak och vad är bisak i hennes politiska föreställningsvärld? Vad vill hon med sin politik? Varför spelar hon inte med öppna kort gentemot övriga alliansen?

När en person snärjer in sig i inkonsekvenser och motsägelser så till den grad som Annie Lööf nu gör, är det ett säkert tecken på att vederbörande har något att dölja. Vore Lööf uppriktig skulle det inte vara något problem för henne att få omvärlden att förstå vad hon menar. Hennes agerande ger nu i stället upphov till frågor och funderingar. Vilket kan syftet vara med hennes politiska manipulationer? Uppenbarligen har hon en dold agenda – och vilken är den i så fall? Vad har hon egentligen i kikarn?

Det ligger nära till hands att tro att Lööfs syfte är att manövrera ut Kristerson som alliansens statsministerkandidat, trots att hon gång på gång betonar att han är alliansens självskrivne ledare. Men det finns även alternativa agendor. Här är en av dem!

Annie Lööf har varit inbjuden till såväl Bilderberggruppen som Trilaterala kommissionen, två internationella globalistiska institutioner vars medlemmar tillhör världens finansiella och politiska makthavarelit. Deras gemensamma syfte är ekonomisk och politisk makt över världen. Därför bjuds sådana personer in som kan antas bidra till att förverkliga detta syfte. Huvuddelen av medlemmarna är amerikaner. Från Sverige har bland andra Jacob Wallenberg, Carl Bildt och Annie Lööf deltagit. Lööfs uppgift kan tänkas vara att, i egenskap av aktiv politiker på riksnivå, bidra till att Sverige inlemmas i en globalistisk politik.

Eftersom de politiska och finansiella eliterna, i Europa såväl som globalt, strävar efter ökad överstatlig makt arbetar de på att kuva nationalstaternas suveränitet. De ser utomeuropeisk massinvandring, under namn av ”flyktinginvandring”, som det i särklass effektivaste redskapet för ändamålet. I ljuset därav får Annie Lööfs obegripliga stöd för den lagvidriga ”gymnasielagen”, som öppnade Sverige för tusentals unga afganska män, en förklaring.

Efter andra världskriget utvecklades en allt starkare vänsterliberalism i västvärlden. Den kännetecknades av bland annat mångkulturalism, antirasism, doktrinen om allas lika värde samt bejakade fri invandring. Vänsterliberalismens doktriner om allomfattande villkorslös generositet gav EU-eliten ett psykologiskt försvar för den lagstridiga utomeuropeiska massmigrationen som drabbat främst Tyskland och Sverige.

Med historisk självklarhet utvecklades en motrörelse – en folkets opposition mot eliten – som fått sin politiska form i partier av konservativ karaktär i flera länder. Dessa nykonservativa partier är medvetna om sitt lands historia och kultur. De motsätter sig överstatlighet och globalism och bygger på övertygelsen att varje folk har rätt till sitt eget hemland och eget styre. De opponerar sig mot en alltför kulturellt annorlunda och snabb massinvandring som riskerar bryta ner landets nationella identitet. I Sverige har oppositionen framför allt funnit sin form i Sverigedemokraterna.

Centerpartiet, som för inte länge sedan var ett landsbygdsparti med stark nationell prägel, har under först Maud Olofssons och därefter Annie Lööfs ledarskap förändrats till ett ultraliberalt parti som bejakar globalism, mångkulturalism och öppna gränser. Annie Lööf själv är den svenska vänsterliberalismens leading lady och möjlig aspirant på statsministerposten – och samtidigt representant för den globala kapitalismen som ligger långt från socialliberalismens värderingar. Hur går den ekvationen ihop? Och hur hemma känner sig den resterande bondeförbundskärnan i det lööfska Centerpartiet?

Ingrid Björkman

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.