Bloggläsare november 2018

Att vi svenskar numera blivit mycket mera rädda (åtminstone enligt egen utsago) är också min bestämda uppfattning. Men att det skulle vara feminismens fel tror jag bara är delvis sant, och i så fall enbart i den meningen att kvinnors tankemönster och känslor blivit mer offentliga än förr, bland annat genom Facebook och diverse bloggar och kvinnliga journalister och politiker.

Istället tänker jag mig att rädslan beror på att vi känner oss så ensamma nuförtiden. Det gamla samhällets ganska täta väv av rent civila gemenskaper, såsom församling, föreningsliv, fack, har krackelerat för väldigt många svenskar. Delvis är det nog ”statsindividualismens” fel, det vill säga trygghetssystemens och lagarnas konsekventa (och helt begripliga) inriktning på individer istället för familjer och grupper. Men i ännu högre grad tror jag skulden bör läggas på liberalismen som ideologi. Varje enskild individ förväntas själv ta ställning till påstådda hot, nästan alltid utan att det från stat eller partier presenteras trovärdiga åtgärder för att hantera hoten. Man får inte ens hjälp med att rangordna hur allvarliga hoten är, varken genom att det anges sannolikheter för att de blir verklighet, eller genom skattningar av hur svåra effekterna skulle bli om hoten blir verklighet.

***

Hur säkerställer man att SD inte ges något inflytande i riksdagen? Lätt som en plätt:

  1. Låt den preliminära regeringen lägga en proposition om att begränsa rösträtten till partiledningarna i nuvarande anständiga partier.
  2. Låt riksdagen besluta.
  3. Genomför extraval.
  4. Upprepa punkt 1.

Nu hoppas jag ingen i sjuklöverns partier läser ovanstående och får dumma idéer. Fast risken är nog inte så stor, jag twittrade den och inte en kotte gillade eller kommenterade den.

***

Om man, som jag ser det, kokar ner tidens aktuella händelser till några få ord, handlar den om att Sverige blivit en sensokrati, ett känslostyrt land. (Jag vet inte att någon annan använt ordet i Sverige förut. Google hittar det inte.) Det finns såå många tecken på detta. Jag vill bara peka på några uppenbara:

  • Liberalernas Jan Björklund blandar in sina barn och mor i sina politiska orubbliga ställningstaganden.
  • Löfven skräder inte orden mot SD, kanske för att fjärma sig från sin morfar som var aktiv nazist. Han vill ställa sig på ”den goda sidan” och är övertydlig och känslomässig i sin antinazism. Vem säger emot? Ingen! Samtidigt som han kryddar detta med att vara oförskämd mot Åkesson och SD-väljarna.

Vi har dessa återkommande känslodrypande nyhetsinslagen om utvisningsärenden. Det går att grovt pricka in i almanackan när dom kommer. Känslor, känslor. Artister och skådespelare, som ju lever på känslor, verkar ha fått fnatt. T.ex Kjell Bergqvist, Malena Ernman m.fl. Dom är många och tecknen på någon form av masspsykos är inte svåra att finna. Ernman ville ju inte gå på firandet av Wagners födelse för att han var Hitlers favoritkompositör. Ska vi bojkotta Volkswagen? Mobba icke-rökare och vegetarianer? (Det var ju antirökaren och vegetarianen Hitler som gav order om att tillverka folkbilen VW).

Ofta frågar jag mig vad det är som gör dessa skådespelare, artister och kulturarbetare till så stora moraliska och politiska tänkare? Följer vissa egenskaper andra egenskaper automatiskt? Nej, det är hysteriskt, känslostyrt. Sans och balans har lämnat rummet tillsammans med nödvändiga politiska reformer. Ta t.ex en uppdatering av polisen/rättsväsendet till europeisk medelstandard. ALLLA partier är överens om detta! Sjukvårdspolitiken? Lågkonjunkturen kommer! Sätt igång!
Det värsta av allt är att demokratin förlorar på den känslocirkus som pågår. Vissa, kanske många, kan få för sig att demokrati är värdelöst och lutar sig kanske mot andra styrelseskick? Mot Koranen som enligt vissa har svar på alla frågor. Mot envälde? Det finns många i Sverige idag för vilka detta steg är kort. Att bildandet av regeringar kan ta tid, det är inte onormalt i en demokrati, men argumenten och skälen i Sverige är häpnadsväckande.
Per-Håkan Eklund, Göteborg

***

I kvällens Rapport och Aktuellt meddelades att Sveriges gränskontroller är under all kritik och en EU-rapport hade funnit brister inom 94 områden. (För att mildra upprördheten och slippa gynna “mörka krafter” följdes inslaget i Rapport av ett inslag om en förlist migrantbåt i Turkiet med två döda minderåriga). Att en rapport med liknande innehåll skulle dyka upp i Sverige är naturligtvis fullt naturligt. Den postmoderna utvecklingen i landet, och som fått fäste inom statsförvaltning och myndigheter, har gått ut på att nedmontera varje form av offentlig myndighetsutövning inom område efter område och ersättas med jämställdhetskonsulter, likabehandlingsplaner och bemötandeutbildningar med mera.
Under lång tid och fortfarande bland åtskilligt med initierade personer är uppfattningen att Sveriges gränser och även övriga länders gränser bara är “sociala konstruktioner”. Vem minns inte Reinfelds berömda “öppna hjärtan”-tal. Motioner har även lagts från Mp med liknande innehåll. Ungdomsförbund har lagt förslag om att asyl ska kunna sökas från konsulat och ambassader och att de asylsökande sedan ska kunna flygas in i “stormakten” och erhålla asyl.

Att man i detta land inte skulle intressera sig för gränskontroller ligger naturligtvis i linje med den ledande ideologin. Morgan Johansson förklarade i en intervju att problemet i första hand kunde hänföras till “myndigheterna” vilket måste tolkas som att Sverige haft en justitieminister som inte anser sig ha det minsta ansvar för landets inre säkerhet. Även moderaternas talesman på området, Tobias Tobé, intervjuades och medgav att man tagit “för lätt” på uppgiften. Fullt förståelig moderat reaktion. När deras partiledare ombetts kommentera hösten 2015 och migrantanstormningen, har han förklarat att “man borde ha sett”, vilket han tydligen inte gjorde till skillnad från varje annan nykter medborgare. Likaså ligger det i linje med att alla som uppehåller sig i landet skall, till och med när domstol beslutat att de ska avvisas, ha rätt till skolgång, bidrag och tandvård. Naturligtvis blir konsekvensen den systemkollaps som redan pågår och som kommer att förstärkas inom område efter område.

Inom sjukvården törs personalen inte bära namnbrickor och väktare måste finnas på åtskilliga av landets akutmottagningar. Vid en skjutning i ett “utanförskapsområde” måste polisen inte bara bemanna brottsplatsen utan även betydande styrkor måste även säkra sjukhuset dit den skjutne förts.  Inom skolvärlden är förfallet totalt på många ställen. Förutom kunskapsförfallet är det numera inte ovanligt att elever bär kniv och grov misshandel och till och med mord förekommer inom den svenska skolvärlden. I rättsväsendet utbildas den svenska domarkåren genom “bemötandeprojekt” och undervisas av “jämställdhetskonsulter” och den auktoritet som kännetecknar normala rättsväsenden har i Sverige ersatts av de åtalade behandlas som filmstjärnor när dom gör entré i rättssalen. Väktare finns på åtskilliga av landets bibliotek för att upprätthålla ordningen bland landets bokmalar. Rapporter börjar strömma in från landets olika kommuner med det gemensamma att omsorgsförvaltningarna dras med betydande underskott som kommer att leda till nedskärningar. Det kommer med säkerhet att drabba många äldre.

I landets riksdag råder totalförlamning. Politik handlar inte längre om vad man vill och tänker sig göra utan det viktigaste är med vem man gör det. Det är en uppfattning som ligger helt i linje med dagens identitetpolitik där det gäller att skapa sig ett “varumärke” som visar vad man “står för” något som naturligtvis går bra att syssla med då man försörjs av landets skattebetalare som man numera inte ser på annat än som röstboskap.

***

Som boende i Uppsala har jag märkt en ny företeelse; varje fredageftermiddag (kanske också andra dagar) samlas ett gäng klimathotstroende nära centrum för att sprida evangelium om koldioxidens förbannelser och den kommande domedagen. Det nya greppet tycks vara en så kallad klimatstrejk. Vem eller vad man strejkar mot och vad man hoppas uppnå med en sådan handling är inte klarlagt. Men att man vill vara med och rädda Jorden är klart; en hashtag som ”Fridays for Future” är svår att tolka på annat sätt. Snacka om godhetsmarkörer.

***

När jag senast flög med Norwegian läste jag i deras magasin: ”We need the support and conscious participation of citizens to make Copenhagen a CO2 free capital.” Vet författaren ens vad CO2 är och vilken roll koldioxiden spelar för livet på jorden? Man tar sig för pannan!

Utvalt och något redigerat av Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.