Äkta människor


Sent på eftermiddagen torsdagen den 15 november 2018 befinner jag mig i en park som ligger mitt i den lilla thailändska staden Trangs centrum. Här finns träningsredskap, en joggingslinga, lekparker för små och lite större barn, en utställningshall med café, workout med mera samlat. Hit beger sig stadsborna gärna efter arbetsdagens slut för att träffa vänner, för bollspel och annan motion, för förströelse. Det är ett favoritställe för barnen och mitt ettochetthalvtåriga barnbarn Hanna älskar parken.

Klockan slår sex och en kortversion av nationalsången ljuder, här liksom i alla övriga offentliga högtalare runt om i landet. Det sker två gånger om dagen, klockan åtta på morgonen och sex på kvällen. Alla som befinner sig i parken, liksom givetvis på andra platser i Thailand, stannar till. Om de sitter reser de sig upp. De flesta ställer sig i givakt. Jag ser ingen som bryter mot detta mönster. Det är inte övervakat av någon polis utan är en för thailändarna självklar patriotisk handling.

Att hylla nationen och respektfullt markera sin lojalitet med det egna landet (alldeles oavsett om det är kungen eller militären som sitter vid makten) är självklart. Nog står militärjuntan för mycket skit men den skulle aldrig komma på tanken att lura sitt folk genom att säga att Thailand tillhör alla som vill bo där. Inte heller skulle de vilja eller kunna iscensätta ett folkombyte. I det avseendet är nämligen thailändarna likt majoriteten av folken runt om i världen helt friska i skallen. Thailändarna vet att Thailand är deras och är inte bara beredda att försvara landet utan gör det också, i sydligaste Thailand där det pågår ett lågskaligt krig mot muslimer som hellre vill tillhöra Malaysia.

1904 skrev den brittiske författaren G.K. Chesterson en essä med titeln ”The Patriotic Idea”. Den finns med i G. K. Chesterton: Collected Works, Volume XX (2011).

Chesterton fäster vår uppmärksamhet på att kärlek och hat handlar om något bestämt: de egna barnen, en partner, familjen, släktgruppen, grannskapet eller nationen. Den som istället påstår sig älska alla och hela mänskligheten älskar i själva verket ingen alls – i varje fall ingenting som han eller hon är beredd att försvara, slåss för. Kosmopoliten, som säger att han kan bo och finna sig tillrätta var som helst, hör i själva verket inte hemma någonstans. Anspråket på att kunna höja sig över det avgränsade och tillfälliga, det vill säga det som finns i verkligheten, har något icke-mänskligt över sig.

Medan kosmopoliterna ger oss ett enda land, i form av en enda värld, ger oss patrioterna hundra länder och alla beskrivs de som bäst i världen. Det är på samma sätt som många av oss beskriver våra mödrar, de är alltid bäst. Ingen kommer på tanken att samla dem och låta dem tävla med varandra för att se vem som verkligen objektivt sett är den bästa mamman. Patriotismen är av samma slag, den hyllar det egna, det som finns närmast både hjärtat och kroppen, inte det som ligger längst bort eller bara är en abstraktion eller en fantasi. Patriotism är den typ av kärlek som skapar mänsklig rikedom. Finns det ett egendomligt format berg på någon enslig ö, växer det någon udda frukt I någon mörk skog så nog ser patrioterna till att den får sin hyllning, att den placeras in i ett älskat sammanhang och kanske till och med blir ihågkommen med en berättelse eller en sång. Patrioten hyllar den fantastiska verkligheten medan kosmopoliten hyllar det allmängiltiga, det generella, verklighetens abstraktion.

Chesterton skriver att om du känner den mänsklighetsälskande kosmopoliten på pulsen kommer du att upptäcka att hans abstraherade kärlek slagit följe med en egendomlig kyla. Den allmängiltiga kärleken samsas med ett paradoxalt hat och förakt för äkta människor:
Kosmopoliter hatar kungar, de hatar präster, de hatar militärer, de hatar sjömän. De misstror vetenskapsmän, de föraktar medelklassen och de avskyr arbetare. Men som sagt, de älskar mänskligheten.

Kosmopoliter brukar legitimera sitt ställningstagande med att nationalismen är krigets moder. Ja, skriver Chesterton, så är det. Men vilket är alternativet till nationalism? När kärleken inte finns, när den består av tomma och falska ord, då försvarar man heller inte det man säger sig hylla. Det man hyser äkta kärlek till, det är värt att slåss för och det försvarar man. Människor kommer, när det är nödvändigt, alltid att slåss för och skydda det och dem som de älskar, och det gör de rätt i.

Vore vi allsmäktiga gudar som skulle bygga paradiset åt mänskligheten, eller poeter som med en utopi slog fast det ideala samhället, skulle vi dela in världen i små harmoniska samhällen. Skalan skulle bli ”mänsklig”. Den kosmopolitiska drömmen om att leva i en total gemensam mänsklighet är för de flesta bland oss, som inser vad det innebär, inte alls något ideal. Som Chesterton skrev för mer än hundra år sedan: det är en mardröm.

Reflektioner av det slag som Chesterton utvecklar, där man har fotfäste i verkligheten, istället för att drömma sig bort på det sätt som i synnerhet vänsterideologer har för vana, är nödvändiga för den som vill förstå varför exempelvis kampen mot diskriminering är en don quixotsk kamp mot väderkvarnar. Istället för att säga att det är fult att diskriminera borde den politiske visionären starta med att blicka in i sitt inre och konstatera: ”Jag är människa, alltså diskriminerar jag”. När denna grund är lagd kan man börja pröva vilka former av diskriminering som är särskilt samhällsdestruktiva. Kanske några av dem går att kontrollera eller styra med politikens verktyg, utan att begå våld på yttrandefrihet och demokrati.

Äkta människor slåss, äkta människor diskriminerar, äkta människor sluter sig samman i grupper och nätverk som inte är så stora att de anonymiseras, grupperingar med en känd historia, ett gemensamt öde. Äkta människor har gemensamma ambitioner inför framtiden. Äkta människor tolkar existensen med hjälp av religioner och berättelser, förstår tillvaron i termer av ålder, raser och kön … ja, det är väldigt mycket som äkta människor gör och som de är genetiskt instruerade till att göra – beteenden som de aldrig kommer att välja bort, annat än om de tvingas av en totalitär regim förstås, och i långa loppet inte då heller.

I svensk politik lanserade det politiska partiet Ny Demokrati på nittiotalet begreppet Verklighetens folk (senare övertaget av Kristdemokraterna). Det är ett politiskt hälsosamt begrepp som uppmanade makthavare att besinna sig och politiskt agera verklighetsorienterat, på det sätt som de flesta av oss vet hur det går till och tillämpar i våra privata liv, även om det är mycket svårt att fånga in med ett vetenskapligt exakt språk. Verklighetens folk blev ett begrepp som hånades och förlöjligades i den offentliga debatten. Vilka var ”overklighetens folk”? Jag kan bara konstatera att debattörer som Helle Klein och Anders Johansson åstadkom stor skada, inte därför att de inte förstod var verklighetens folk var för något, för det gjorde de nog, utan därför att det var ett begrepp som riskerade att punktera deras ideologiska zeppelinare.

När våra makthavare talar sig varma för inkludering, ett begrepp som alltmer kommit att ersätta det hårt slitna integrering, handlar det aldrig om nykomlingarna ska bli medlemmar av Verklighetens folk och äkta människor, sådana som bygger upp ett starkt civilsamhälle. Även om det inte sägs i klartext, handlar deras vision om anpasslingar, en människotyp som passar in i konsumtionssamhället och är lojal mot den politiska nomenklaturan, alldeles oavsett vilka politiska övergrepp denna gör sig skyldig till. Målsättningen är att förvandla det sociala livet till något som liknar en industriell process, där människor blir komponenter, som i en maskin. Det är en människa som bejakar överhetens påbjudna värdegrund, är jämlik och jämställd och som inte sorterar andra människor efter ras, etnicitet, kultur, familj, religion, tradition eller kön. Så insisterande är de nya normerna att även försvarsmakten, som har all anledning att betona effektivitet, gruppsolidaritet och lojalitet mot landet, anser att mångfald och inkludering måste prioriteras.

Och alla ska givetvis behandlas lika trots att människor inte är lika, och heller inte vill vara det. Med risk för att bli tjatig: Vi skiljer oss åt med avseende på ras, etnicitet, religiös tillhörighet, kön, fysisk status, intelligens, sexuell orientering etc. Det är djupt egendomligt att politiker och opinionsbildare inte riktigt tycks förstå att det är alla dessa skillnader som är anledningen till att människor bygger samhällen. Skillnader leder inte bara till konflikter, diskriminering och förtryck utan gör oss också beroende av varandra. Samhällen bygger vi därför att vi behöver varandra. Ensam är inte stark och själv är långt ifrån alltid bästa dräng.

Den individualism som ter sig så självklar att anamma i svensk politik och som i Sverige drivits längre än i något annat land, är inte bara en ”frihetsrörelse” utan grunden för ett samhälleligt sönderfall. Autonoma individer behöver visserligen ett samhälle de också, men de förstår inte att det faller på deras ansvar att skapa och vidmakthålla detta samhälle. Individualism betyder att de enbart agerar för sitt eget bästa, inte i kollektivets intresse, inte i nationens intresse. När det gäller det gemensamma ansvaret ställer de sig vid sidan av och tittar på. Och när det verkar gå att leva ett bättre liv någon annanstans, så kan de flytta dit. Varför skulle de stanna kvar och axla ansvaret för det egna samhället, om det innebär att de hamnar på kollisionskurs med den politiska nomenklaturan? Sådant kräver helt andra kvaliteter än globalister och kosmopoliter förfogar över.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.