Kartan gäller – inte verkligheten

I dag är Rolf Oward gästskribent

Skilda världar var en tv-serie som visades i slutet på 1990-talet och ett par år in på 2000-talet. Vad har den för relevans för oss idag? Egentligen inte mycket, förutom titeln. Den leder osökt tankarna till den uppdelning av omvärldsbeskrivningen som kännetecknar dagens medielandskap i Sverige med PK-medier i det ena hörnet och alternativa medier i det andra – verkligen två helt skilda världar.

Sveriges främsta företrädare för PK- och Potemkinjournalistiken – DN (Wolodarski) och AB (Lindberg) – har det inte lätt. De vill så gärna upprätthålla bilden av Det perfekta landet. Tyvärr (för dem) krackelerar det allt hårdare i fasaden. Man lappar och lappar i åsiktskorridoren, men det läcker och läckorna blir allt större.

Inte ens SVT (Svensk Vänster Television), du vet de som är fria från oberoende, klarar av att hålla emot när verkligheten stormar in. Visst, man försöker tappert i sedvanlig ordning att hårdvinkla, frisera och mörklägga, men har en gång verkligheten fått fäste finns ingen återvändo. Det finns ingen back- eller ångerknapp att trycka på.

I PK-mediernas värld heter det om landets ekonomi att ”Sverige går som tåget” och att ”Ekonomin är urstark, som en Tesla”. Verkligheten är en helt annan. Det är inte fråga om en Tesla, inte ens med motorstopp, utan om en sönderrostad Trabant.

Så myten om den ”urstarka” svenska ekonomin är en välspridd bild som omhuldas bara av PK-medierna. Liksom mycket annat från det hållet stämmer det inte alls. I verklighetens Sverige har BNP/capita sjunkit och det märkbart. Tillväxten i BNP/capita är faktiskt den lägsta av alla 28 länderna i EU. Inte så mycket att skryta med:

En uppenbar förklaring till att Sverige har så låg tillväxt per person är givetvis att vi blivit fler och att de nyanlända inte bidrar särskilt mycket till BNP. Då är det ofrånkomligt att BNP/capita sjunker. Min gissning är att Sverige kommer att ligga kvar på sistaplatsen, kanske till och med sjunka ytterligare, med tanke på att a) fler ska komma till landet och b) integrationen/assimileringen fungerar så uselt.

Med tanke på att sämre konjunkturer är i antågande är det extra bedrägligt att skönmåla läget på det sätt som PK-medierna gör. Och det rör sig inte om små volymer som förväntas komma till Sverige. Enligt Migrationsverkets egen prognos för 2019-2021 rör det sig om runt 300 000, och Migrationsverket brukar sällan överdriva sina antaganden. Vad detta får för effekt på BNP/capita är inte svårt att räkna ut.

Under högkonjunktur får länder med högt skattetryck – som Sverige – in stora intäkter. När ekonomin vänder och lågkonjunkturen kommer, gäller det omvända sambandet, dvs intäkterna minskar samtidigt som utbetalningarna av bidrag från de sociala systemen går i taket. Vad händer i det läget med Sveriges redan överbelastade välfärdssystem?
En annan populär bild är att Sverige är rikt. En gedigen – och omskakande – beskrivning av det egentligen läget är den fattigdomsrapport som Stadsmissionen årligen publicerar.

Rapporten visar på ett ”välfärdssamhälle i förfall”, som man kallar det. Visst finns de sociala skyddsnäten, men maskorna i dem är numera väldigt stora och många ramlar igenom. Socialtjänstens försörjningsstöd räcker inte och det är till och med så illa att många av landets socialtjänster av resursbrist hänvisar till Stadsmissionen när det gäller grundläggande behov (som kläder och mat). Kort sagt är bilden av Sverige som ett land där alla har egen bostad och inte behöver gå hungriga ”en chimär”.

Att de allmänna skyddssystemen inte räcker till framgår också av att mer än 50 procent av Stadsmissionernas insatser går till dem som redan får ekonomiskt stöd från de systemen, tillskott som är otillräckliga.

Sedan finns gruppen som har arbete men som inte får den egna ekonomin att gå ihop, en grupp som kallas för ”De ohjälpta medborgarna”. (”The Working Poor” på engelska.) De överlever inte utan stöd utifrån. I rapporten skriver man att ”den välfärd så många av oss räknar med skall fånga upp oss om vi faller är inte vad den varit. Systemet krackelerar och om vi inte agerar nu riskerar många människor att fara illa.”

Och antalet utsatta växer i takt med de tilltagande försämringarna, så det vackra talet om att alla medborgare garanteras sociala rättigheter är just det. Vackert tal. Inget annat.

Man kan fråga sig varför fattigdomen växer trots världens högsta skattetryck.

Ett tredje exempel. Som bekant var psykologprofessorn Jordan Peterson nyligen på besök i Sverige. Bland annat var han med i programmet Skavlan. Man kan lugnt säga att det var en märklig upplevelse att ta se den fullständiga krocken mellan Annie Lööfs utopisk-naiva världsbild och verkligheten. Och motviljan hos henne att ta in andra synpunkter – fakta – var så hårdkodad att det blev tvärstopp och en rejäl mental låsning; det var mycket bisarrt att ta del av ordväxlingen mellan henne och Petersen, som en absurd pjäs av Ionesco, där Petersons evidensbaserade forskning bemöttes med ett lakoniskt ”I don’t agree”.

Så även i Petersonfallet är verkligheten satt på undantag till förmån för en konstruerad världsbild fylld av åsikter men ytterst sällan av fakta och kunskap. Det är sålunda mycket viktigt att tycka något, men inte nödvändigtvis att kunna något. Min postmoderna PK-sanning är ”I don’t agree”, och den är värd (minst) lika mycket som din faktabaserade.

Med tanke på att det är bilden av Sverige – inte det verkliga Sverige – som är det centrala för DN och AB, ser vi att de PK-organen sedan ett okänt antal år tillbaka envetet genomför profileringskampanjer. Det gäller att sälja in bilden av Det perfekta landet, landet utan problem, till allmogen. Men kampanjerna har stött på problem, inte minst på grund av att allmogen själv ser skillnaden mellan den verkliga verkligheten och den av DN och AB konstruerade och önskade. Det blir en rejäl kollision. Sedan har det tillkommit informationskällor (läs: alternativa medier) som inte bedriver kampanjer utan som istället osminkat berättar hur det är. Krockverkan blir då ännu större.

Eftersom den konstruerade bilden inte får störas, har motdraget (hittills) från PK-mediernas sida varit att smutskasta, brunsmeta och demonisera alla som inte är med i profileringsarbetet. Det var måhända ett framgångsrikt recept till en början, men med tanke på det sjunkande förtroendet för PK-medier i allmänhet verkar det inte längre vara en framkomlig väg.

Givetvis vinner verkligheten till slut. Det går inte att hålla emot hur länge som helst, inte ens för DN och AB. Bildspelet kommer att vittra sönder. Vi som är otåliga, som jag, tycker att det tar alldeles för lång tid för verkligheten att slå igenom, men vi får trösta oss med att vi vinner – även om det går väl långsamt.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.