The Workfare State

För drygt ett år sedan visade det sig i den så kallade Paradisläckan att Svensk Näringslivs dåvarande ordförande Leif Östling skatteplanerat och stoppat undan en del av sin förmögenhet i bolag i Luxemburg och på Malta. När han intervjuades av en SVT-reporter om detta, sa han att han betalade skatt för 1000 personer men ställde också den retoriska frågan ”Vad fan får jag /…/ Inte mycket. Det är ju bara köer, köer …”. Att han därefter inte kunde sitta kvar som ordförande för Svenskt Näringsliv är inte förvånande. Särskilt var socialdemokraterna upprörda. Stefan Löfven sa sig vara ”storligen förvånad” och socialminister Annika Strandhäll twittrade att det var ”Skamlöst mot lärare, sjuksköterskor, poliser och undersköterskor som ser till att landet funkar när du tjänar pengar.”

Vad inte bara Östling utan medborgarna får för pengarna var en totalt förbjuden fråga, trots att den var högst berättigad. Sverige har i dag ett av världens högsta skattetryck. Dessutom har vår ”starka” stat varit synnerligen kreativ när det gäller att hitta kompletterande sätt att pungslå medborgarna på.

Ett av världens högsta skattetryck borde leda till en av världens bäst fungerande och mest generösa välfärdsstat. Så är emellertid inte fallet. Antalet fattigpensionärer växer. Försvaret och polismakten är underdimensionerade och vad som kanske är mest anmärkningsvärt är, att eftersom landet sedan millennieskiftet tagit emot cirka två miljoner nya invånare, är sjukvården underdimensionerad och skolväsendet i uselt skick. Bostäder i de tre största städerna betingar fantasisummor, vilket också det delvis beror på invandringen. Antalet bidragsförsörjda överstiger vad landets skattebetalare på sikt mäktar med. Som en konsekvens är kombinationen höga skatter och retirerande välfärd extrem, i synnerhet för landets urbana befolkning. Frågan som Leif Östling ställde är relevant inte bara för de rika och superrika. Mer preciserat: Vilken välfärd ger staten i retur för sitt extremt höga skatteuttag?

En annan extrem utgör den landsbygd som mer eller mindre berövats sin infrastruktur. Vägar i allt sämre skick och i praktiken måste man ha bil för att kunna leva på svensk landsbygd – något som inte hindrar regeringen från att hårdbeskatta bensinen och göra det dyrt och skamligt att köra de billigare och tåligare dieselbilarna. När detta skrivs har Sverige Europas dyraste diesel. Att bostäderna på landsbygden är lika billiga som de är dyra i exempelvis Stockholm, är inte ett hälso- utan ett sjukdomstecken.

Faktiskt är det svårt att på rak arm säga något som fungerar riktigt bra i Sverige, med avseende på välfärden. Det är därför djupt egendomligt att inte skatterna relaterades till välfärd och seglade upp som en av de hetaste frågorna i valet. Tvärtom flaggade socialdemokrater, miljö- och vänsterpartister för att skatterna nog måste höjas för att ”rädda välfärden”. Och inget av de övriga riksdagspartierna ens så mycket som snuddade vid att vi kanske skulle kunna pröva en annan samhällsmodell. Det motsäger inte att frågan är högst relevant: Finns det någon annan samhällsmodell än det välfärdssamhälle som samtliga riksdagspartier hyllar?

Den libertarianska samhällsmodellen är den vanligaste av de alternativ som diskuteras på nätet, och också bland en del moderater. Ett annat ord är ”nattväktarstaten”, det vill säga en stat som istället för att ta ansvar för medborgarnas liv från vaggan till graven, så lite som möjligt lägger sig i deras liv. Argumentet är i första hand att välfärdsstaten har nåtts vägs ände. Den är för dyr och klarar inte konkurrensen i en alltmer globaliserad värld. Att Sverige, från att ha kört ner i välfärdsdiket skulle växla och köra över i det andra diket, är emellertid föga troligt. Välfärdsstaten må vara en koloss på lerfötter men havererar den finns inte den libertarianska staten som någon ”Plan B”, utan det som väntar kommer antagligen mer att likna Greklands haveri.

Men inte då heller kommer våra makthavare och opinionsbildare att drabbas av ”eftertankens kranka blekhet” utan det som vi får är en ny ”normalitet”. Människan är ett vanedjur som anpassar sig efter givna förhållanden. Det finns inget idealsamhälle, ingen slutstation i den meningen att gör vi inga misstag, klarar vi att bygga oss ett paradis redan på jorden. Den amerikanske diplomaten Francis Fukyama trodde att vi var färdiga när han för kvartssekel sedan skrev sin också till svenska översatta ”Historiens slut och den sista människan”. Han påstod att Västerlandets fria marknadsekonomi och liberala demokratiska samhälle är överlägset alla andra samhällssystem. Det utgör därför slutet på människans långa historiska väg mot den bästa samhällsformen.

Med förnuftet som lins kanske han har rätt, men det hindrar inte att världsherraväldet nu glider över till den kinesiska diktaturen, som lyckats införa marknadsekonomi utan att samtidigt demokratiseras. I det väldiga och inte ens till namnet demokratiska landet har kommunistpartiet sjösatt ett individuellt belöningssystem som sänder kalla kårar längs ryggraden. Ola Wong har beskrivit det i Svenska Dagbladet och Håkan Boström i Göteborgsposten.

Det handlar om ett socialt belönings- och bestraffningssystem där varje medborgare tilldelas ett digitalt konto med startsumman 1000 poäng. Sköter de sig, konsumerar rätt och umgås med rätt människor får de pluspoäng. Den som inte betalar sina räkningar i tid, går mot rött ljus, umgås med fel personer eller är kritiska mot regimen får minuspoäng. Höga pluspoäng betyder en mängd förmåner, rabatter och resemöjligheter. Målet är att forma den totalt lydiga och därmed också lyckliga (?) människan. Det digitala kontot styr till och med medlemskapet i olika dejtingsajter och tanken är att koppla det till miljontals gatukameror med ansiktsigenkänning. Pekingregimen kallar systemet för ”harmoniskt”. Håkan Boström skriver:

Tydligare kan knappast totalitär kontroll gestalta sig. Målet är att alla ska omfattas av modellen om två år. Och motståndet är svagt. De flesta vill se sig själva som skötsamma medborgare som gynnas av poängsystemet. Kontrollen säljs in som trygghetsskapande, tillväxtfrämjande och rättvis. /…/ Människorna ska förmås kontrollera sig själva och sina grannar så som systemet önskar. Det är maktens önskedröm och mänsklighetens mardröm. En mardröm som just nu tar konkret form i Kina medan vi tittar åt ett annat håll.

Kina skrämmer och jag frågar om Sverige med sin värdegrundsdemokrati är på väg åt samma håll. Europa, USA, Kanada? Det finns ett släktskap med Kina i den meningen att västerländska politiker skiftat fokus. Istället för att skapa goda samhällen åt sina invånare blir de allt mer angelägna om att hålla medborgarna i korta tyglar. Nationalstaten, medborgarnas ojämförligt mest värdefulla ägodel, dumpas och globalismen växer sig allt starkare, trots att demokrati och globalism inte ryms på samma politiska spelplan. I klartext: den som är globalist kan inte samtidigt vara demokrat.

Löfven är uttalad globalist, vår ärkebiskop likaså. Angela Merkel naturligtvis, Frankrikes Macron, påven också. Uppräkningen kan göras rätt lång. Antiglobalister och nationalistiska statsmän, som Ungerns Viktor Orbán, befinner sig i onåd bland EU:s ledarskikt, trots att han har sitt folks stöd i en utsträckning som andra europeiska ledare bara kan drömma om.

Alla dessa dystra framtidsbilder! Nu ska jag vara positiv och ägna resten av den här krönikan åt Singapore, ett land med ett samhällsideal som de kallar för The Workfare State. Det lilla tätbefolkade ösamhället Singapore har, efter att de 1965 mer eller mindre blev utkastade ur den malajiska federationen, gjort vad jag ser som världens mest imponerande välståndsresa. Detta trots att landet saknar naturresurser och har ett geopolitiskt mycket känsligt läge. I dag har Singapore Asiens högsta levnadsstandard. Mätt med BNP är landet det tredje rikaste i världen. I hög utsträckning är detta en politisk ledares förtjänst, Lee Kuan Yew, landets premiärminister åren 1959 till 1990. Bland annat är han pappa till den välfärdspolitik som kallas för Workfare. Enkelt uttryckt belönar staten de skötsamma medborgare som arbetar hårt, satsar på sina barns utbildning, själva vill vidareutbilda sig och är beredda att spara, vilket singaporianerna gör främst i form av bostäder och för sin pension. Singapore har mer än något annat land ett meritokratiskt ideal och satsar på en utbildning som ligger så långt som det är möjligt från den svenska flumskolan. Med andra ord ett stenhårt kunskapideal. För att hålla samman den etniskt kinesiska majoriteten med malajer och tamilska indier, har inte bara alla samma möjligheter utan också ett gemensamt och etniskt neutralt språk: engelskan – också det som ett resultat av den förda politiken. Lee Kuan Yews politiska parti People’s Action Party (PAP) har varit sina konkurrenter så totalt överlägset, att omvärlden lite surt påstått att Singapore inte har någon riktigt väl fungerande demokrati.

Dessutom har Singapores politiska ledare förstått något som västvärldens politiker har haft märkvärdigt svårt att ta till sig, nämligen att jämlikhet inte bör eftersträvas på så sätt att politiken begränsar eliten och i synnerhet inte genom att i jämlikhetens namn hålla tillbaka de goda innovatörerna och entreprenörerna. Politiska ledare måste klara att skilja mellan politiskt förnuft och avundsjuka. Alltsedan Lee Kuan Yew´s dagar är Singapores politiska ledare mycket misstänksamma mot västvärldens fixering vid allas lika värde.

Emellanåt pekas det ut att denna lilla önation har världens högst betalde premiärminister. Också andra politiska ledare är mycket välbetalda. Det kan förklaras med att PAP handplockar sina politiker och väljer då personer som lika gärna kunde ha varit, och ibland också är, ledare för världsledande företag. Jämför med Sveriges valda politiker, som är helt otänkbara på ledande poster inom näringslivet. Inte bara för att få dessa utan för att kunna behålla dem, har Singapores politiker kommersiellt konkurrenskraftiga löner. Det leder också till att Singapore inte har drabbats av korruption, något som plågar merparten av världens nationer.

Resultatet: en okorrumperad och politiskt stabil liten nation utan etniska slitningar och med välutbildade supersolidariska medborgare, som dessutom har engelskan som gemensamt språk. Det är kvaliteter som placerat Singapore i första rummet för de flesta av världens stora företag, när de etablerat sig i det folkrika Asien.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.