Pengar som inte finns


De första mynten präglades i silver och guld under antiken. Metallinnehållet bestämde värdet och så fungerade det under mer än tvåtusen år. Värdet gav ägarna full kontroll och i orostider grävde de ofta ner pengarna. Det är därför det har hittats så många silverskatter i Gotlands jordar. Det blev svårare att gräva ner sina tillgångar under stormaktstiden. Ett svenskt tiodalermynt i koppar från 1644, världens största mynt någonsin, vägde 19,7 kg.

Sveriges Riksbank grundades 1660 och är den äldsta av världens riksbanker som fortfarande finns. De gav ut världens första banksedel, som alltså är en svensk uppfinning. Staten garanterade att sedlarna gick att växla in i motsvarande guldvärde, den så kallade guldmyntfoten. Så fungerade det fram till 1931, då depressionen fick Sverige att överge guldmyntfoten och istället garantera penningvärdet mot en ”korg” av andra valutor.

I juli 1944 slöt andra världskrigets segermakter ett fördrag om en internationell valutaordning. Det döptes till Bretton Woods efter den bergsby i den amerikanska delstaten New Hampshire där det skapades. Systemet avsåg att förhindra en repris av den kaotiska utveckling som under 1920- och 30-talen hade lett till häftiga nationella försvarsreaktioner, protektionism och slutligen till andra världskriget. De länder som anslöt till systemet accepterade för sina valutor en fast paritet gentemot dollarn och USA:s centralbank garanterade att lösa in dollar mot guld. Valutahandeln ställdes under statlig uppsikt och i de flesta länderna krävde växling och utförsel av stora belopp myndigheternas godkännande.

I en ny bok med den lockande titeln ”Moneyland: Why thieves and crooks now rule the world & how to take it back” (Profile books) berättar journalisten Oliver Bullough om hur Bretton Woodssystemet började korrumperas redan på 1960-talet. Bankiren Sigmund Warburg, ägare till londonbanken S G Warburg & Co, lät sina medarbetare leta rätt på kryphålen i regelverket. 1962 utfärdade de den första dollarobligationen som inte kontrollerades av USA:s centralbank, det som senare blev känt som eurobonds. Frilansskribenten Gunnar Wiman ger en utmärkt redogörelse i en understreckare i Svenska dagbladet 13:e december i år. Han skriver bland annat om hur ”Moneyland” hittar sin struktur och hur den moderna offshoreindustrin med skatteflykt och penningtvätt skapas på kanalöarna och gamla engelska kronkolonier som Caymanöarna:

Globaliseringen har gjort kapitalet transnationellt medan lagarna förblivit nationella, denna asymmetri utgör, enligt Bullough, motorn i den globala ”kleptoekonomin”. Detta förhållande gör också denna brottslighet nästintill oåtkomlig, /…/ De illegitima kapital som varje år förs ut från Afrika beräknas uppgå till tre gånger det samlade biståndet till kontinenten; varje år förskingras cirka 27 biljoner kronor från utvecklingsländer; av Rysslands samlade förmögenhet estimeras 50 procent vara placerad utomlands. /…/ Så länge korruptionen grasserar kommer flyktingströmmarna att växa och terrororganisationer ha en säker rekryteringsbas av bittra unga män. Den institutionaliserade korruptionen eroderar demokrati och rättsstat över hela världen, i synnerhet som kleptokratier behöver en auktoritär regims beskydd. Och det kapital som ackumuleras i Moneyland används för att köpa inflytande och påverka den politiska utvecklingen i demokratiska länder. 

För att hålla sig till den reguljära ekonomin blev Bretton Woods med sin nationella kontroll av världens ekonomiska flöden så småningom en bromskloss för den våldsamt expanderande industrin och de stora bankerna. 1970 upphörde USA, Västtyskland, Kanada och Schweiz därför att kontrollera kapitalrörelserna. Resultatet blev en finansmarknad där aktörerna värderade de olika valutorna efter investeringsmöjligheterna. Systemet med fasta växelkurser bröt samman. Alla länder som ännu höll fast vid kontroller utsattes samtidigt för press, eftersom deras industrier hindrades från tillgång till utländskt kapital till låg ränta.

För att ta kontroll över kapitalet skapade de styrande inom EG 1988 en inre europeisk marknad med ett fritt ekonomiskt flöde. Vid genomförandet av detta ”det största avregleringsprogrammet i den ekonomiska historien”, som EG-kommissionären Peter Schmidt formulerade det, släppte efter två år även Frankrike och Italien penning- och kapitalflödet fritt, medan Spanien och Portugal väntade till 1992.

Finansgurun George Soros såg i september 1992 möjligheten att sätta in den slutliga dödsstöten mot systemet med fasta växelkurser. Han satsade miljardbelopp på att det brittiska pundet och den italienska liran skulle devalveras. Bank of England och Banca d’Italia kunde inte förhindra kursfallet trots att de i försvaret satte in nästan alla sina reserver i dollar och D-mark. Båda regeringarna tvingades till slut lämna det ekonomiskt fördelaktiga Europeiska Monetära Systemet (EMS) med dess fasta växelkurser. För att undgå samma öde tillgrep Sverige och Irland en yttersta nödåtgärd, räntorna på 500 respektive 300 procent, vilket spekulanterna helt korrekt tolkade som ett svaghetstecken. Det höll i tre dagar, varefter Sverige tvingades släppa sin valuta fri. Den föll direkt med ungefär 25 procent. Kostnad: sisådär 150 miljarder kronor. I november återgick Sverige till en normal räntenivå och devalverade kronan med 9%. I februari följde Irland efter med en devalvering om 10%.

George Soros tjänade ett antal miljarder dollar men det viktigaste var att en ny politisk klass tog plats på den finansiella världsscenen, globala aktörer som på börserna, i bankernas och försäkringsbolagens tradingrooms, i investerings- och pensionsfonder styr en strid ström av investeringskapital. I dag beslutar de om hela nationers väl och ve – i stort sett bortom all nationalstatlig kontroll. När det gäller de globala penningströmmarna sitter politikerna på läktaren.

De flesta bland oss ser nog en bank som ett ställe där folk sätter in sina besparingar, varefter banken lånar ut från dessa och gör sin vinst på skillnaden mellan in- och utlåningsränta. Den bilden är numera vilseledande. Banker är inte längre mellanhänder utan de skapar pengarna i samma sekund som nya lån beviljas. Detta leder till att medborgarna får mer pengar att handla för, men dessa skapas utan några som helst garantier för sitt värde. Det liknar det som av ekonomer kallas för helikopterpengar, som betyder att ett lands ekonomi, åtminstone i teorin, kan förbättras om man släpper ut pengar från en helikopter. Medborgarna kommer att använda dessa pengar från himlen för sin konsumtion och det mår både handelsmän och landet bra av. Ett annat ord som jag stött på i sammanhanget är tryckpressfinansierad valuta.

Ser vi till hur det fungerar internationellt så behöver det internationella banksystemet inte heller äga de pengar som de öser in i invandringsindustrin. De skapar dessa efter behov. Problemet är om de öser in för mycket pengar, då uppstår bubblor. Om dessa pengar förbrukas av invandrarna, blir inflödet inget problem. Dessutom, trots att invandrare har lägre sysselsättning och lägre löner, vitaliserar de genom sin konsumtion Sveriges ekonomi.

De som investerar i invandringen får pengar till detta genom lån från bankerna och investerar gör alla de olika företag som sedan får betalt av staten via de bidragsförsörjda invandrarnas konsumtion, bostäder, utbildning etc. Varje invandrad individ representerar således en summa pengar som egentligen inte finns. Den statliga och kommunala arbetsstyrka som engageras för att hantera invandringen betalas med skattepengar. Dessa skatter har inkommit från företag som betalat sina anställda löner. Dessa företag har också lånat pengar i bankerna för att kunna bedriva sina verksamheter. Även där kan invandringen ses driva fram pengar ur ingenting. 

Förenklat blir bilden således att varje invandrad individ framkallar en summa pengar. Detta kan vara förklaringen till det egendomliga påståendet att invandringen är lönsam, trots att mängden invandrare som försörjs via bidrag är skrämmande hög. Det hindrar nämligen inte att mängden pengar i rörelse i den svenska ekonomin fungerar stimulerande.

Men i bakgrunden lurar det monster som ger energi åt systemet, nämligen bankernas ägare. Europas och världens stater blir alltmer skuldsatta och som till exempel förre statsministern Göran Persson alldeles på egen hand kom fram till är ”den som är satt i skuld är icke fri”. Skulder kan knäcka vem som helst, också stater.

I en studie som den globala konsultfirman McKinsey gjort (de har kontor också i Sverige, både i Stockholm och Göteborg) konstaterades i februari år 2015 att Europas skuldberg växer. Studien är ovanlig i sitt slag, eftersom den inte bara tar med staternas utan även hushållens, företagens och finanssektorns skulder. I Sverige har de totala skulderna sedan EU-inträdet ökat med 50 procent – långt efter krisande euroländer som Grekland, som mer än fördubblat sina skulder. Den största ökningen av skuldsättning i Sverige står företagen för, näst högst för de 20 länder som finns med i undersökningen. De svenska hushållens och finanssektorns skuldsättning har ökat näst mest i Europa.

Frågan blir då varför svenskarnas skulder växer, om invandrarna är så lönsamma. Svaret är att det som gör ett land som Sverige rikt eller fattigt är hur stor del av befolkningen som arbetar. Det fångas väl med beteckningarna ”närande och tärande”. Det största problemet på den svenska arbetsmarknaden är hur lågutbildade, och då särskilt lågutbildade utrikesfödda, ska komma i sysselsättning. Nationalekonomen Lars Calmfors och fem andra forskare gav hösten 2018 ut boken ”Hur ska fler komma in på arbetsmarknaden?” på Dialogos förlag.

Där får man veta inte bara det vi tidigare visste, att sysselsättningsgapet mellan svenskar och invandrare är större än i andra OECD-länder, utan också att läget är värre än politikerna rapporterat, i synnerhet för kvinnor om man ser till statistiken för fasta heltidsjobb. Av kvinnor födda i Afrika som varit i landet i upp till fem år, har bara tre procent fast heltidsjobb. Bland dem som varit i Sverige upp till tio år är siffran tio procent. För män är motsvarande siffror 13 respektive 26 procent.

Med ett längre perspektiv så har Sverige 16 år efter att nykomlingarna kommunplacerats bara lyckats ordna arbete åt 63 % av de nyanlända. Det är inte troligt att övriga 37 % någonsin kommer att få ett arbete. De tvingas leva på bistånd fram till sin ofinansierade pension. I sammanhanget bör man inte glömma att staten har en synnerligen generös definition på arbete. Statistiska centralbyrån räknar en person som arbetande om han eller hon minst arbetar en timme per vecka, ett arbete som kan vara finansierat med lönebidrag.

Kontrollen över pengarna ligger numera hos bankerna. Det är till dem som stater vänder sig när de behöver pengar, dels för att klara ”oförutsedda utgifter” dels för att öka tillväxten och på så sätt inte bara upprätthålla medborgarnas välstånd utan också minska beroendet av bankerna. Tyvärr verkar det som om det senare receptet inte riktigt fungerar. Många länder har försatt sig i en situation med ständigt stigande skuldsättning, utan att det leder till att tillväxten tar fart. I Sverige stod BNP stilla mellan åren 2007 och 2012. Under samma period steg enligt Statistiska Centralbyrån de totala skulderna från 429 procent av BNP till 490 procent.

Det kan ju vara så att bankernas enda idé med det växande skuldberget är att bli rikare och rikare. Det kanske inte spelar dem någon roll att risken växer för att de inte får tillbaka sina pengar, eftersom det inte handlar om ”riktiga pengar”? Eller finns det en helt annan agenda? Det som händer är ju att Sverige i en snabbare takt än politikerna vill erkänna fyller på och byter ut en högproduktiv och samhällslojal befolkning mot en lågproduktiv som inte kan förväntas ha nationens bästa som målsättning. Med särskild adress till alla som ogillar konspirationsteorier: Varför gör dom det?

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.