Den nya åsiktskorridoren


Den 19:e november i år förklarade DN:s ledarskribent Erik Helmerson att ”Åsiktskorridoren är stängd, igenspikad och jämnad med marken. Man får tack och lov säga i princip vad man vill i det här landet. Det är hög tid att inse det.” Argumenteringen är minst sagt kuriös, för att inte säga prillig. Den i Paris bosatte konstkritikern Sinziana Ravini hade ”med stort obehag” läst Klanen, en antologi utgiven av Timbro och redigerad av Per Brinkemo och Johan Lundberg. Hon ansåg i sin postkolonialt kodade recension i Aftonbladet att det var en kulturrasistisk bok och att den tjänade ”nationalistiska och främlingsfientliga krafter”. Ravini fick emellertid inte de applåder som hon hade förväntat sig och det som fick Erik Helmersson att påstå att åsiktskorridoren var jämnad med marken var att Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborg gick emot sin egen recensent. Att en kulturredaktör inte är solidarisk med sina medarbetare eller åtminstone håller tyst om det de skrivit inte faller kulturchefen på läppen är exceptionellt, påstod Helmerson. Åsa Linderborg skrev:

Det är typiskt att det är Timbro som ger ut Klanen. Det är borgerlighetens intellektuella som intresserar sig för de tistlar som samtiden odlar medan vänstern nervöst hukar. Vänstern undviker alla frågor som kan gynna Sverigedemokraterna. Vänstern räds också repressionen på den egna barrikaden, det gäller att hålla sig till manus. Men här finns något värre: Den nya vänstern saknar svar i de värderingskonflikter som är oundvikliga i expansiva – mångerfarna – samhällen. 

För att hålla fast vid påståendet om den igenspikade åsiktskorridoren kan jag undra vilket land Erik Helmerson skriver om. Det är inte samma land som jag lever i. Och en av kommentatorerna, Bjarne Däcker, skriver: ”Åsiktskorridoren är stängd, igenspikad och jämnad med marken. Om så väl vore. Fast den har kanske fått sig en pytteliten törn,”

Bilden av en korridor där de som säger det rätta och det goda går i armkrok, medan vi som genom en annan syn på massinvandring, feminism och genustrams samt klimathotet, visat oss vara onda och därför inte får vistas där, är träffande, men som alla metaforer har den en begränsad giltighet. Behåller vi bilden av en åsiktskorridor, så går det med lite god vilja att konstatera att den ändrat utseende, men ingalunda på något avgörande sätt. Den har släppt in ett antal ”färska” debattörer, som Ann Heberlein, Alice Teodorescu, Ivar Arpi och Dan Korn, men ett antal av de tidigare kritikerna som Merit Wager, Tino Sanandaji och Paulina Neuding har knappast fått mera utrymme. Papperstidningen Nya Tider och nättidningar som Samhällsnytt och Fria Tider är lika giftstämplade som tidigare. Till detta kan läggas att några av oss som var tidigt vakna och under PK-virusets inkubationstid hade tillgång till den offentliga scenen, som jag själv, Gunnar Sandelin och sedermera Patrik Engellau och absolut inte får visa oss i korridoren. För oss gäller nätet, där några av oss förmodligen har en läsekrets som i storlek kan tävla med PK-pressens ledarskribenter. Rentav ännu mer förbjudna att vistas i åsiktskorridoren är ett antal förstklassiga journalister som Marika Formgren, Ingrid Carlqvist och pseudonymen Julia Caesar, före detta DN-journalist. De är lika portade som tidigare.

Behåller vi bilden av en åsiktskorridor för det ständigt föränderliga offentliga rummet är det mer rättvisande att påstå att vi fått en åsiktskorridor vers. 2. än att den jämnats med marken. Några katter har släppts in bland hermelinerna, med ständig risk för att bli uteslutna, om det visar sig att de inte klarar att föra sig efter hermelinernas spelregler. Den viktigaste av dessa regler är att de rör sig i ett ständigt presens. De debatterar och kommenterar, men utan historiska rötter. De visar inte att det finns tolkningsbara processer och mönster som lett fram till det pågående haveriet. Inte heller drar de ut trådarna och försöker berätta för sina läsare hur Sverige kommer att se ut om ett par decennier. Kommer vi alls att ha kvar välfärdssamhället? Kommer medelklassen att vara mer eller mindre utraderad? Kommer vi att få leva med kravaller som liknar ett inbördeskrig, av det slag som Frankrike just nu genomlever? Kommer kriminaliteten att anta sådana proportioner att folk som bor på landsbygden och inte har möjlighet att få samhällets skydd, skapar egna beväpnade medborgargarden? Kommer vi att få ”gated communities”? Kommer muslimer att styra Sverige? Kommer svenskarna att bli en åldrad och därmed maktlös minoritet, eftersom svenskarna inte föder tillräckligt många barn?

När jag läser dessa nya debattörer som blivit insläppta i den nya åsiktskorridoren, kan jag bara konstatera att de mestadels är rätt triviala. De befinner sig kunskapsmässigt där exempelvis Gunnar Sandelin och jag befann oss för sex år sedan, när vi på mitt lilla förlag gav ut den första delen av ”Invandring och mörkläggning”. Det här kunskapsglappet beror på att om de nya MSM-godkända kritikerna skulle läsa och citera den första generationen av intellektuella, som konstaterade att ”det här går ju åt helvete” och därefter gått vidare i sina analyser och tolkningar av det gåtfulla pågående västerländska självmordet, skulle dörrarna till den nya åsiktskorridoren stängas.

Något fritt skrivande för dem som vistas i denna nya åsiktskorridor är det således inte tal om. Inga andra än de som redan befinner sig där, eller skulle kunna göra det, får åberopas. Vi som skriver utan att ängsligt snegla på PK-poliserna är lika fritt villebråd som tidigare. För oss gäller fortfarande de lika fula (som osanna) epiteten.

Ett andra kännetecken för den nya åsiktskorridoren är än mer obehagligt och skrämmande, nämligen att det i offentligheten dyker upp opinionsbildare som förespråkar ett totalitärt styrelseskick. Tre namn sticker ut när detta skrivs. Det första är den förre TV-meteorologen Pär Holmgren som tillsammans med demokratiminister Alice Bah Kuhnke är Miljöpartiets toppnamn som välavlönade kandidater till EU-parlamentet. Pär Holmgren är en klimatalarmist av första rangen och tillhör dem som är förvissad om att domedagen är nära. Det är bakgrunden till att han vill ha en världsregering och sagt att som statsminister skulle han avskaffa alla val. Jag misstänker att det är ett uttalande som han fått äta upp, men det har inte lett till att han tvingats bort från den offentliga scenen. Inte ens statsrådet Kuhnke har tagit avstånd. Pär Holmgren tillhör dem som i likhet med andra av de klimatreligiösa domedagsprofeterna undviker att möta skeptiker i en öppen debatt. Jacob Nordangård, en kulturgeograf som i sin doktorsavhandling frilagt klimatalarmismens historia och politiska bakgrund, driver sajten Pharos. Där skriver Hans Holmén:

Att i en demokrati gå utöver vad som är politiskt möjligt, är detsamma som att sätta demokratin ur spel. Alternativet är diktatur. Många, som är engagerade i klimatdebatten, tycks villiga att acceptera diktatur. I de flesta fall gör de detta med goda intentioner – att rädda planeten. Men hur säkra kan vi vara på att den behöver räddas? Det är väl känt att vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.

Näste man till rakning är filosofen Torbjörn Tännsjö som i en kulturartikel i Dagens Nyheter i slutet av november tycker att vi, på grund av klimatkrisen, ska avskaffa nationerna och upprätta en global despoti. Också han påstår att alternativet är att jorden går under:

Etablerande av global styrelse får ske genom en kupp, ett slags existentiellt språng, där de suveräna nationalstaterna tvingas upphöra att finnas till. En global regering i form av en global despoti tar över. Demokratin får komma sedan, i form av ett långsiktigt reformprojekt, ungefär som demokratin etablerats inom existerande icke demokratiska nationalstater.

Blir Torbjörn Tännsjö nersparkad från ”the moral highground”? Knappast. En av de få som emellanåt försiktigt prövar om det går att öppna ett fönster till åsiktskorridoren är journalisten Johan Hakelius, som den här gången är lite tydligare än han har för vana:

… när en etablerad akademiker faktiskt föreslår att demokratin avskaffas, världen över, genom ”en kupp, ett slags existentiellt språng”, höjs inte ett ögonbryn. Det beror förstås på att Torbjörn Tännsjö ägnar sig åt rätt undergångsvision och rätt sorts totalitära dröm: klimatdespoterna som ska rädda världen. Han är inte ensam. Längtan efter den globala klimatdiktaturen har rullats ut i mondäna kretsar de senaste tre-fyra åren.

För tio femton år sedan blev jag emellanåt intervjuad i Sveriges Radios söndagsprogram ”Godmorgon världen”. Oftast skedde det på initiativ av SR-journalisten Lena Bejerot. Nu är det länge sedan hon hörde av sig. Hur som helst, en söndag i början på december i år hade journalisten och författaren Göran Rosenberg en utläggning i ”God morgon världen” där han menade att det var yttrandefriheten som gjorde Förintelsen möjlig. Ord kan döda och såra, ord fungerar som vapen. Därför måste yttrandefriheten begränsas. Johan Ahlenius skriver på bloggen ”Det goda samhället”:

Skulle en begränsning av yttrandefrihet verkligen ha stoppat Förintelsen, eller för den delen de sovjetiska strafflägren eller Maos kulturrevolution? Att lasta yttrandefriheten för historiens större illdåd är svårt och kräver rätt långsökta resonemang. Snarare har de nog begåtts av regimer där yttrandefriheten varit satt på undantag.

För de flesta svenskar är demokrati något självklart, något som vi inte riskerar att mista så länge vi har allmänna val vart fjärde år. Så är det inte. Det finns ungefär 170 länder i världen (beroende på hur man räknar). Inte fler än 25 av dem är ”äkta” demokratier. Av de resterande är ungefär hälften halvdemokratier och dit är Sverige på väg. Diktaturerna och de totalitära samhällena svarar för den andra hälften och är således närmare tre gånger fler än de demokratiska staterna. Den slutsats vi bör dra av detta är att det är svårt att skapa demokratier och det är svårt att behålla dem. Globalt sett är demokrati ett styrelseskick i minoritet. Eftersom det i västvärlden knappast råder delade meningar om att demokrati är det bästa eller som Churchill hävdade, det minst dåliga, styrelseskicket, behöver vi ledare som begriper detta. Det har vi inte i Sverige. Våra politiker är skickliga när det gäller maktkamp men, för att kalla en spade för en spade, lågutbildade och inkompetenta när det gäller att bevaka folkets intressen. Detsamma gäller för journalister och opinionsbildare. Till detta ska föras att den svenska offentligheten är starkt vänsterideologiskt marinerad – vilket är en av orsakerna till att Sverige står i en klass för sig när det gäller oförmågan att förhindra den massinvandring som nu föröder landet.

Att makteliten inte har folkets förtroende trots den ständiga och massiva indoktrineringen från medierna, visas av att Sverigedemokraterna växer och, när detta skrivs, är Sveriges näst största parti. Därtill kan man lägga att de är det enda riksdagsparti som har en folkrörelse bakom sig. Detta har de inte uppnått genom egna förtjänster utan, vilket nog en majoritet av svenska folket förstått, därför att de utgör det enda politiska alternativet till övriga riksdagspartier, som driver välfärdsstaten mot sin undergång. Sverigedemokraterna skälls för att vara odemokratiska därför att de inte hyllar doktrinen om alla människors lika värde. Vår statsminister kallar dem för högerextrema, vilket i sak är en felaktig benämning eftersom de inte på något sätt antytt att de vill ha något annat styrelseskick än demokrati. På sakliga grunder och på fullt allvar vill jag, trots att jag inte tillhör SDs fanklubb, hävda att de är riksdagens mest demokratiska parti. Demokrati är nämligen inte att ha ”rätt” åsikter, det som Marika Formgren döpte till värdegrundsdemokrati, utan att som politiker företräda folkets intressen. Och, med särskild adress till Göran Rosenberg: för att folket ska klara att orientera sig i det politiska landskapet är yttrandefriheten nödvändig. Den är demokratins viktigaste förutsättning.

Får sverigedemokrater vistas i den nya åsiktskorridoren? Javisst! Men inte i rollen som oemotsagda opinionsbildare. De släpps emellanåt in därför att de goda och rättrogna behöver några att mobba och förakta. Så mycket för deras ”lika-värde-doktrin”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.