Orden som bedrar oss


På 1970-talet fanns i USA en rörelse som attraherade många amerikaner. Ledaren lovade frihet, jämlikhet, alla människors lika värde, socialism och antirasism. I Sverige skulle de vackra orden kunna stå för vänsterpartister, socialdemokrater och, om man undantar ”socialism”, också för miljöpartiet och liberalerna. I USA var de ledord för sekten Folkets tempel som skapades och drevs av den mycket karismatiske Jim Jones. Den 18 november 1978 övertalade han sammanlagt 909 sektmedlemmar att ta livet av sig själva och sina barn. Jim Jones dog också, även om det inte är klarlagt om han tog gift eller blev skjuten. Fem av dem som befann sig i Jonestown i Guyana överlevde.

Jag lyfter fram detta exempel som en påminnelse om att vackra ord ofta är något helt annat än verklighet. Ord är bedrägliga, det är verkligheten som gäller. Att avtäcka den verklighet som döljer sig bakom de vackra orden, det är yttrandefrihetens viktigaste uppgift.

Ord är bedrägliga, det är verkligheten som gäller. Att avtäcka den verklighet som döljer sig bakom de vackra orden, det är yttrandefrihetens viktigaste uppgift.

I en tidigare text tog jag upp begreppet inkludering, att det inte längre räcker med att integrera invandrarna utan att de ska inkluderas. Även om politiker och opinionsbildare är märkvärdigt tåliga när det gäller att gång på gång säga samma sak, finns det en gräns för hur länge ord tål att slitas på. Utan att någon riktigt vet hur det kan ske så samordnat, byter de efter en tid ut sina gamla halta käpphästar mot nya.

Negrer blir svarta och färgade, som om inte neger betydde just svart och färgade är vi väl allihopa. Zigenare blir romer trots att det blir helt fel för många i den gruppen. I Finland kallar de sig ofta för ”mustalaiset”, något som är helt omöjligt i Sverige, eftersom ”musta” betyder svart. Vithet, vilket brukar associeras till ljus och något positivt, kan också bli negativt. Vitt är förtryckarnas och rasisternas färg. Mera: Vi som tvivlar på att klimatförändringarna leder till jordens undergång kallas för klimatförnekare trots att ingen kan tala om hur det går till att förneka klimatet. Mera rätt vore det om vi kallades för klimatdomedagsförnekare, bara det att då skulle strålkastarljuset hamna på kritikerna och vanligt folk skulle börja undra om vi som har kollat vad som finns bakom kulisserna kanske har rätt.

Som om det inte var tillräckligt förvirrande med dessa ordvrängerier kompletterar politiker med tvärtomspråk. Islam blir fredens religion, homosexuella par beskrivs föredömligt medan det traditionella äktenskapet sätts ifråga. När kvinnor och minoritetsmedlemmar gör något bra ska de hyllas men när det inte går så bra för dem, är det vita män som bär skulden och ska kritiseras. Egentligen handlar det inte alls om att kvinnor är bättre än män, att svarta är bättre än vita etc. utan tvärtomspråket är bara ett redskap för att förstöra etablerade värden – murstenar i det västerländska samhället som kristendomen, kärnfamiljen och manligt ledarskap. Och i denna mångfaldsiverns tider: Det är inte mångfald som är poängen med mångfald utan det sönderfall som blir resultatet.

Nå, inkludering, det är väl ett varmt och välkomnande begrepp? Det pussar dig i örat och säger ”du får vara med oss”. Vi delar inte in människor i ”vi och dom” utan hos oss får alla vara med, ingen får vara utanför. Vi är inkluderande!

De som vill inkludera, de vill att vi alla ska mysa tillsammans och, om andan faller på – det gör den säkert – dansar vi hoppsasteg tillsammans mot framtiden. Nå, inte alla förstås. Jag har inte hört att homo- och transsexuella bör inkluderas – kanske för att det kan missuppfattas. Vi vill ju inte att de ska bli som alla vi andra utan vi måste respektera deras särart. Nej, det är invandrarna som ska inkluderas. Men inte heller de ska bli som vi. Inte precis. De ska liksom kunna fortsätta att vara det som de var förut, men vi ska ändå vara tillsammans, eftersom vi har ju alla lika värde. Det självmotsägande projektet skulle kunna sammanfattas med slagordet ”Vi gillar olika”, underförstått att om du inte gillar olika, så är du inte som vi och då får du inte vara med oss.

Fattar du? Jasså inte? Jamen, då byter vi ut frågetecknet mot två utropstecken så att det blir ett lite hotfullt imperativ: Fattar du!!

Tänk efter, varför bemöter vi varandra olika? Svaret är rätt platt men av avgörande betydelse: Vi bemöter varandra olika därför att vi är olika. Män behandlar exempelvis kvinnor och andra män olika, det vill säga de inkluderar inte utan de diskriminerar. Det är inte bara ett fritt val utan det ligger i våra gener. Hela vår existens är uppbyggd kring att vi är olika. Det är ju exempelvis hyggligt av kvinnorna om de tolererar oss män – det är ungefär vad tidsandan uppmanar dem att göra – men det skulle vara rent absurt om de inkluderade oss: ”Vi tänker behandla er som kvinnor, därför att alla människor ska behandlas likadant”. Det finns visst män som tackar ja till en sådan inbjudan, som axlar rollen av feminister. Inte jag.

Varför ska alla vi människor, som är olika i tusen och ett avseenden, foga in oss i att tänka och handla lika? Vi är inte bara män och kvinnor, vi är barn, vuxna, gamla, skruttiga, atleter, glada, lessna, korta, långa, håriga, skalliga, doktorer och förstagluttare, ryssar, väg-och-vatteningenjörer, rörmokare, indianer, amerikaner, mördare, våldtäktsoffer ….

Det är också starka krafter som styr oss. Födelse, liv, död, kärlek, hat, familj, vänner, gemenskap, Gud, det goda, det vackra och det sanna. Sorgen och glädjen. Dessa komponenter, de samhällen vi bygger upp och de kulturer som vi bejakar – de är på gott och ont det riktiga livet. Det inkluderande livet har helt andra referenser. Det handlar om värdegrund, om konsumtionsideal, om hur man ska förhålla sig till makten, om byråkratiska och administrativa rutiner, om lojalitet mot överheten, om bejakande av de krav som makten riktar mot oss. Med andra ord, det finns en underliggande maktens agenda som bestämmer hur världen och tillvaron ska förstås, liksom vad som får talas om och vad som är förbjudet att avhandla. Vi ska slipas av mot varandra. Det lilla åtskiljande som blir kvar – exempelvis att en är blond och en rödhårig – det är sådana olikheter som är försumbara i vårt samspel med varandra.

Att inkludera är att kräva lika behandling. Vänsterliberaler anser att samhällets fördelar bör vara lika tillgängliga för alla, men bara i den utsträckning det passar samman med teknik, marknader och byråkratisk övervakning och kontroll. Här lurar en gravad hund! Minns förra århundradets hårda totalitära regimer. Nazisterna prövade att bli av med olikheterna genom folkmord. Judar och romer passade inte in i deras vision av en arisk värld. Alltså skickades de till koncentrationslägren. Kommunisterna förnekade den sociala skiktningen. De som inte avrättades hamnade i Gulag. Maoisterna gjorde sitt bästa för att utrota intellektuella i kulturrevolutionen. De var klassfiender. De som inte kunde inkluderas måste exkluderas. Att vilja inkludera är samma tankefigur, omformad för vår egen tid. Än så länge är huggtänderna väl dolda.

För en totalitär stat är den mänskliga variationen ett hot. Människor ska vara lika och tänka lika, det gör dem lättmanövrerade. När människor tänker som makten vill, då sätter de sig inte på tvären. Det är värdegrundens ideal och det är inkluderingens dolda agenda – dold också för dem som förespråkar inkludering. Som det med en sorgsen formulering hette i ett mail jag fick:

Du kan inte förändra människor som inte vill bli påverkade. De är delar av någonting som de inte har koll på. De präglas ju av strömningarna i samtiden, av rådande dogmer, och kan eller vill inte se utanför den tankefiguren, särskilt eftersom det inte finns några kortsiktiga fördelar med att göra detta. Så har det väl alltid varit med folkmajoriteten.

Det finns en passande beteckning som brukar tillskrivas Lenin, en av förra seklets värsta folkmördare. Någon månad efter han kommit till makten genom oktoberrevolutionen 1917 anordnade han det första fria valet i rysk historia. Bolsjevikerna förlorade. Då upprättade Lenin proletariatets diktatur, skrotade tryckfriheten och förbjöd både arvs- och strejkrätten. Han bildade tjekan, sin hemliga polis som begick 50.000 mord på sex veckor. Den beteckning som Lenin påstås ha myntat för dem som drogs med och agerade mot sina intressen var: Nyttiga idioter. Så se upp med de begrepp som överheten styr oss med. De är som isberg. Den riktigt farliga delen ligger dold under ytan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.