Koldioxidskräcken – vår tids Lysenkoism


I dag återkommer Rolf Oward som gästskribent

Trofim Lysenko är kanske inte bekant för alla. Han var under Sovjettiden en uppburen biolog (och agronom) som ansåg att egenskaper som förvärvades under livet gick i arv till nästa generation, något som inte bara gällde människor utan allt liv. Lysenkos teori gick således helt på tvärs mot ärftlighetsforskaren Gregor Mendel och hans genetik, han som numera kallas genetikens fader.

Ideologiskt passade Lysenko perfekt in i det kommunistiska systemet och blev på 1930-talet – i Stalins Sovjet – chef för en lantbruksvetenskaplig akademi. Lysenkos teorier ledde till att jordbruket fungerade katastrofalt illa och bidrog till att många dog av svält. Det var dock inte förrän en bit in på 1960-talet som hans teorier slutligen kastades på den sophög där de från början hört hemma. Numera är Lysenkoism synonymt med det som på engelska också kallas junk science, det vill säga pseudovetenskap med politiska förtecken.

Och vad har Lysenko med dagens koldioxidskräck och klimathotsalarmism att göra? Tyvärr alltför mycket!

Klimathotshypotesen går ut på att människans användning av fossila bränslen för med sig en ökning av halten koldioxid i luften, vilket resulterar i en katastrofal uppvärmning. På engelska kallas hypotesen för Anthropogenic Global Warming, förkortat AGW. Hypotesen är fortfarande efter 30 års forskning obevisad. De modeller som används av exempelvis IPCC (FN:s klimatpanel) visar sig inte alls stämma med verkligheten och uppmätta värden. Deras alarmistiska påståenden baseras inte på observationer och fysiska mätdata, utan på icke-validerade klimatmodeller. De förutspår framtida höjda globala temperaturer som baseras på antaganden om den negativa effekten av fortsatt ökning av koldioxidutsläpp från förbränning och användning av fossila bränslen. Nyckelorden här är icke-validerade och antaganden.

Tyvärr för de klimathotstroende avviker modellernas prognoser och förutsägelser allt mer från verkligheten i form av faktiska temperaturregistreringar. Kort sagt: FN:s klimatmodeller är inte riktig utan påhittad vetenskap – Lysenkoism. Verkligheten har större förklaringskraft än aldrig så politiskt korrekt modellering.

Och hur ser verkligheten ut?

Under de senaste 20 åren har lufttemperaturerna vid jordytan varit oförändrade, detta trots att utsläppen av växthusgaser fortsatt att öka. Man beräknar att mellan år 2000 och 2010 tillfördes atmosfären cirka 100 miljarder ton kol. Det motsvarar ungefär 25 procent av all koldioxid som människans släppt ut sedan 1750. Alltså oförändrad temperatur ska kontrasteras mot ökade utsläpp av växthusgaser. Något sådant förutsåg inte klimatmodellerna.

Man kan därför inte säga att verkligheten är direkt samarbetsvillig när det gäller FN:s klimatmodeller, lika lite som verkligheten stod på Lysenkos sida för snart 70 år sedan.

Vem minns inte de hysteriska hotbilderna om bortsmältande polarisar och flyende isbjörnar? Och larmen om dramatiskt stigande havsnivåer? Jodå, havsnivåerna stiger något på sina håll, och sjunker på andra, precis som de gjort sedan slutet av den senaste istiden för mer än 10 000 år sedan. Men avgjort inte dramatiskt utan i samma takt som de alltid gjort.

Under de senaste åren har det varit sällsynt kalla vintrar i Europa. För några år sedan hade Moskva det största snödjupet på 134 år. I Kiev måste myndigheterna använda militärfordon för att få bort snömassorna från gatorna. För tillfället är det rekordkallt i USA. I sig har det inget med klimat att göra utan är utslag av väder, men det är återigen inget som FN:s klimatmodeller förutspått. Tvärtom förutsäger de att det ska bli konstant varmare och att den påstådda modellframkallade värmeökningen enbart beror på människan.

Att till och med FN:s sönderpolitiserade klimatpanel förstått att det inte längre håller med ”Global uppvärmning” framgår av att man gett upp faktamotståndet och numera kallat det hela för det totalt harmlösa Climate Change! Det är givetvis helt sant, men lika informativt som att säga att blått är en färg.

Koldioxid är en spårgas i atmosfären med en andel på cirka 0,04 procent. Sedan 1945 har halten koldioxid ökat med cirka 0,008 procent. Det är alltså den lilla andelen gas som enligt alarmisterna ska skapa en katastrofal uppvärmning och orsaka jordens undergång! Jorden haft väsentligt högre halter koldioxid än det utan att gå under. Snarare frodades livet.

Den absoluta huvuddelen kommer enligt FN:s klimatpanel IPCC från havet med 41,4 procent och land/ vegetation med 54,9 procent. Det innebär att människans bidrag är enbart 3,6 procent. Med andra ord, världens koldioxidutsläpp kommer till över 96 procent från naturen. Vän av ordning frågar sig givetvis varför naturens bidrag saknar betydelse, medan de 3,6 procenten betyder allt.

IPCC parerar det hela genom sin så kallade koldioxidbudget. Hypotesen är att den ”naturliga cykeln” är i ungefärlig jämvikt. Lika mycket försvinner som naturen tillför. Människan står således för hela nettoökningen. Den hypotesen är givetvis ytterst osäker. Felgränserna torde vara enorma. Hur ska f.ö. atmosfären veta att en CO2-molekyl kommer från människan och inte från naturen?

Verkligheten visar att globala temperaturer inte är särskilt känsliga för CO2. Det är bara i modellernas värld som sambandet finns, dvs att de temperaturökningar som CO2 påstås orsaka producerar återkopplingar, som ytterligare ökar takten i uppvärmningen. Vad som påverkar och styr klimatet är mycket komplext, där solen, haven och kosmisk instrålning bara är ett fåtal bland en oerhörd mängd faktorer.

Eftersom hypotesen inte klarar en traditionell naturvetenskaplig granskning är det givetvis andra motiv som driver alarmisterna. Ökad personkontroll, en osinlig källa till skatteintäkter och – faktiskt – hopp om diktatur förekommer. I Expressen skriver 87 ”influencers”:

Klimatet är vår tids största utmaning och den går inte att skjuta på framtiden. För då har vi ingen framtid längre. Fortsätter vi så här har vi dessutom minst 143 miljoner klimatflyktingar att ta hand om år 2050, apropå migration och integration. Det är ynka 31 år bort. 

Och när det gäller hot är det här svårslaget:

Varför skapa hållbara lösningar för en civilisation där klimatet har nått en brytpunkt? Låt oss sakta ned samhället, lägga meningsskiljaktigheter åt sidan och låta civilisationen dö med värdighet. Det hävdar amerikanske och mångfaldigt prisbelönte författaren och klimatexperten Roy Scranton.

De forskare som bekänner sig till klimathotshypotesen kan räkna med rikligt med stöd från staten i form av anslag, officiella erkännanden och utmärkelser. Det spelar ingen roll om man kommer på dessa hypotestroende med fusk, datamanipulering och faktafrisering – ändamålet helgar medlen. Vi har således välutbildade och till och med disputerade personer som följer politska agendor för sin försörjning och/eller meritering.

Och varifrån får klimathotsindustrin sina pengar? En stor del kommer från FN:s klimatfond, också kallad Den gröna klimatfonden, som årligen har 100 miljarder dollar att röra sig med. Jag upprepar: 100 miljarder dollar. Notera också att det är en klimatfond, inte en miljöfond.

Precis som Lysenko och hans teorier på sin tid var politiskt korrekta, är dagens klimathotstroende nästan en nödvändighet för att bli socialt accepterad. (Just politiskt korrekt är f.ö. ett uttryck som Lenin skapade.) De som inte gör avbön och förklarar sig tro på hypotesen bannas som förnekare, om inte värre.

Lysenko blev en stor hjälte i den sovjetiska propagandamaskineriet. Det innebar bland annat att de forskare som valde det politiskt korrekta framför fakta och som med hjälp av förfalskade data och förstörda motbevis stödde Lysenko, kunde räkna med goda löner, fina arbetsvillkor och statens godkännande. De forskare som följde de vetenskapliga spelreglerna och därför hävdade något annat mötte hårt motstånd och klassades av Lysenko och den lydiga pressen som borgerliga fascister, statens fiender och motståndare till marxismen.

Hur hårt det politiska korrekta trycket var framgår av det dekret som den sovjetiska lantbruksvetenskapsakademin lät publicera i augusti 1948. Här framgår att Lysenkoism hädanefter skulle vara den enda korrekta teorin och att alla forskare officiellt skulle fördöma dem som inte följde doktrinen. De som inte lydde, till exempel genetiker, sattes i fängelse och en del av dem avrättades. Det dröjde faktiskt fram till 1964 innan riktig forskning och modern vetenskap tilläts och Mendels genetik återupprättades.

Känns det igen idag? Hur behandlas de fysiker, geologer, kemister, klimatologer, havsforskare och naturgeografer som i kraft av sin vetenskapliga kompetens förkastar klimathotshypotesen? Får de göra sin röst hörd i offentligheten? Bjuds de in till konferenser? Får de hålla kurser? Svaret är enkelt: Nej. De ska tystas och hållas utanför. Mobbas. Stängas ute. Behandlas som mindre vetande, som stollar som intet begriper. Företrädarna för klimathotsindustrin räds en saklig debatt. I brist på fakta ägnar de sig åt påhopp, smutskastning och demonisering i ett rejält uppskruvat och aggressivt tonläge.

Jag undrar vad kommande generationer kommer att säga om den här bedrövliga epoken i naturvetenskapens historia. Det är svårt att tro annat än att det blir ett rejält Underkänt. Framtidens folk kommer säkerligen att undra vad det var som gjorde att vår tids Lysenkoism bet sig fast så länge och inte likt den ljusbärande etern, flogiston och annan pseudovetenskap skickades till historiens sophög.

Rolf Oward

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.