Experternas tyranni


Yttrandefrihetens kärna är medborgarens rätt att utan rädsla och utan att straffas kunna säga makthavarna ett sanningens ord. (På engelska låter det maffigare: Speaking Truth to Power). Det kan svenska medborgare inte längre göra, i varje fall inte om det rör sig om sådant som makten inte vill höra. Den som inte förstått detta och säger något ”olämpligt”, om så bara på Facebook, riskerar både att mista jobbet och att hamna inför domstol, åtalad för ”Hets mot folkgrupp”, en juridisk gummiparagraf, där de åtalade varken behöver ha ”hetsat” eller sagt ett dugg om någon ”folkgrupp” för att bli åtalade och dömda. Det blir inte bättre av att medierna står på experternas sida. Mindre än någonsin utgör de en kanal för folkets ”sanningar”. Tidningar, teve och radio är förbehållna proffsen – experterna. Vanligt folk ska helst bara hålla käften, därför att politik och samhällsfrågor är svårt, något som de inte begriper sig på.

Också för expertväldet finns det begränsningar. När det finns risk för att experterna säger något som politiker och journalister inte vill höra, då får inte heller de tillträde till den offentliga scenen. Kolla hur vanligt det blivit att journalisterna använder varandra som ”experter”. Inom nyhets- och kulturjournalistiken blir man inte expert genom att man behärskar sitt ämne utan genom att ha rätt åsikter. Ett känslomässigt överladdat flickebarn (normalt för flickor i tidiga tonår) har företräde framför högt meriterade forskare när det gäller de så kallade klimatförändringarna och koldioxidutsläppen.

Kanske har vänsterliberaler ändå inte helt fel när de anser att det är nödvändigt med en precisering av de mänskliga rättigheterna för att garantera individuella friheter och att detta inte är en uppgift för väljarna utan för jurister, proffspolitiker, socialarbetare, läkare och andra experter. Genom sina utbildningar och yrkeserfarenheter har de ju skaffat sig det nödvändiga kunskapsunderlaget. Emellertid är priset på tok för högt: demokratin byts ut mot expertstyrning. Den vänsterliberalism som alltsedan 1980-talet har hegemoni i västvärlden bär mer än andra ideologier skulden till att det har blivit så. Det är inte liktydigt med att vänsterliberalismen är en ond ideologi. Den vill i grunden väl, men det vill ju också konservatismen och progressivismen.

Under många år var tolerans ett av honnörsorden för den liberala och välutbildade intelligentian. I dag är denna tolerans ett minne blott. Det som hänt är att liberalerna blivit så övertygade om att de har rätt, att de inte längre tolererar andra tankefigurer än den egna. Experter bestämmer hur skolundervisningen ska bedrivas, hur rättsväsendet ska fungera och hur regeringen ska förvalta medborgarnas skatter. Experterna bestämmer vilka som får göra sina röster hörda i offentligheten, vilka som ska släppas in och beviljas asyl i landet, hur bostäderna ska fördelas, vilka prioriteringar som ska göras i vården och till och med vilka som kan nomineras som riksdagsmän, det som i en demokrati är en av medborgarnas absolut viktigaste rättigheter. Också EU bör ses som ett expertvälde, som för medlemsländerna garanterar fyra fundamentala rättigheter:

  • Medborgarna har rätten att sälja sina varor i alla medlemsländer
  • Europeiska arbetare har rätt att arbeta i alla medlemsländer
  • Europeiska företag har rätt att erbjuda sina tjänster och varor i alla medlemsländer
  • Medborgarna har rätt att investera sina tillgångar i alla medlemsländer

Dessa rättigheter är naturligtvis av stort värde för den som behöver en optimalt stor marknad för sina tjänster och varor, liksom för högutbildade kosmopoliter. Men för den som är biträde i en livsmedelsaffär, skogsarbetare eller pensionerad elektriker är detta inte förbättringar utan försämringar. De har fått se baksidan av massinvandring och mångkultur, utan att kunna göra sina röster hörda. Demokrati kan uttolkas på många olika sätt men när politikerna varken agerar på väljarnas uppdrag eller i deras intresse, då har vi inte längre demokrati.

Nu kan man invända att politikerna handlar på folkets uppdrag när de bejakar massinvandringen och ändå blir framröstade i val efter val. Emellertid, ingen kan övertyga mig om att folket genom sitt arbete och med sina skatter vill försörja en massa nykomlingar som inte passar in på den svenska arbetsmarknaden. I långa loppet riskerar till och med ursprungsbefolkningen att förvandlas till en minoritet i sitt eget land – samtidigt som skatterna trots att de ligger i världstoppen inte räcker till för att upprätthålla en väl fungerande välfärd. Ett folk som röstar fram dessa politiker är bedraget och eftersom bedrägeriet fortsätter, saknas förutsättningarna för att det ska sluta väl. Jag gillar gamla ordspråk och här är ett som passar in: ”Krukan går efter vatten tills den spricker”.

Det tråkiga är inte bara att demokratin går åt skogen utan att medborgarna måste förhålla sig till den perverterade politiken. Den moraliska stormakten är på hemmaplan starkt demoraliserande. Vi får inte bara den uppdelning som jag bland annat tagit upp i ett blogginlägg betitlat Klyftan utan medborgarna utformar ett antal överlevande- och framgångsstrategier. Och nu ska jag möta liberalerna med deras egna vapen: föraktfulla och hårda ord. Skillnaden är att deras skändningar av sina politiska motståndare i det stora hela saknar verklighetsförankring. De är verktyg för att få politiska motståndare och medborgare som undrar om politikerna blivit totalt galna, att hålla sin trut. Nedanstående beteckningar är av ett annat slag, de bottnar i verkligheten och vill någon bemöta dem på ett verklighetsrefererande plan så är jag både beredd att lyssna och att göra korrigeringar/nyanseringar.

Det här är vad den moraliska stormakten gör med sina medborgare. Eftersom dessa medborgare är en dominerande och hegemonisk grupp kan de sammanfattas med beteckningen folkförrädarklassen:

De Nyttiga idioterna går maktens ärenden och tror att de därmed gör något bra. De är av två slag: ignoranterna är de naiva, okunniga och ointresserade men likväl förförda. Det är sorgligt eftersom min uppfattning är att man, om man inte är en högavlönad statsminister förstås, har rätt att vara naiv, okunnig och ointresserad utan att behöva bli lurad av sina politiska företrädare. Det är sådant som i min värld kallas för moral. De andra är de förförda, och maktlojala och politiskt engagerade som, oavsett vad som händer, är övertygade om att de stödjer det rätta och det goda, de godhetsreligiösa.

Hycklarna underordnar sig makten trots att de förstår vad som händer. Också hycklarna är av två slag. Dels de som har någon form av makt och är aktiva med att omvandla landet i enlighet med direktiven från experterna och den totalitära makteliten, det är förrädarna. Det finns ingen mildare beteckning för makthavare (på alla nivåer) som medvetet och för att nå egna fördelar, skadar demokratin och undergräver välfärdssamhället. Den andra sorten är de som helt enkelt är för fega och taktiska för att vilja göra motstånd. De ser passivt till sina egna intressen. Det är pultronerna.

Viktor Orbán är den EU-politiker som bäst förstått att se inte bara till sitt eget folks intressen utan också, faktiskt, till EU-ländernas. Det hat som majoriteten av EU:s politiker hyser mot honom säger mer om dem själva än om Orbán. När EU massinvandringshösten 2015 krävde att Viktor Orbán skulle tillåta migranter att fritt passera Ungern på sin väg mot Tyskland och Sverige kunde han ha bejakat detta och till och med per buss transporterat migranterna till gränsen, på samma sätt som grannarna Serbien och Makedonien gjorde. Det skulle ha varit lätt, eftersom migranterna inte var intresserade av att stanna i Ungern. Genom att istället bygga stängsel och hävda Schengenområdets yttre gräns begränsades flyktingvågen och Schengenreglerna kunde upprätthållas. För detta drog han på sig hård kritik inte bara från länder som Sverige, Danmark, Tyskland och Österrike, som upphävde Schengenreglerna, utan vänsterliberaler över hela världen protesterade. Vinsten för hans del var att hans beslut hade demokratisk legitimitet. Viktor Orbán ansåg att han måste skydda det land och de medborgare han axlat ansvaret för, men utan att vältra över problemet på andra länder. Så har också Viktor Orbán och hans politiska parti Fidesz ett väljarstöd som andra politiker i Västeuropa bara kan drömma om.

Svingar vi oss upp på global nivå blir expertväldet än tydligare. Globala proffs är nästan alltid utbildade på något av världens topprankade engelskspråkiga universitet – alltså inte på det egna landets högre läroanstalter. De flesta elituniversiteten återfinns i vänsterliberala fästen, antingen i nordöstra USA eller Kalifornien, alternativt i Oxford, Cambridge och London, som är Englands tydligast vänsterliberala städer. Kina har ställt upp en halvofficiell rankinglista med de 25 bästa universiteten. 19 av dessa finns i USA, tre i England och ett i Kanada. De resterande två finns i Schweiz och Japan. Dessa utbildar merparten av världselitens professionella, de som kommit att utgöra den expertklass som i dag känner sig hotad av den populism som växer sig allt starkare i deras hemländer. Dessa globalister är förmodligen de för demokratin farligaste experter som världen skådat. Våra mer eller mindre taffligt styrda men stabila demokratier, där de folkvalda politikerna långt ifrån alltid fattade de bästa besluten har fått ge plats för ett kompetent men auktoritärt välde utan folklig förankring, där förträdarna till och med ofta odlar ett förakt för väljarna.

Demokrati är en teori som påstår att vanligt folk vet hur de vill ha det och att de också förtjänar att få det på det sättet. En fungerande demokrati kräver därför att experterna ställer sig i de vanliga medborgarnas tjänst, att de inte har abstrakta friheter och rättigheter som målsättningar utan inordnar sig efter demokratins spelregler. Jag har tidigare citerat den amerikanske samhällsvetaren Salvatore Babones som konstaterade att när politikerna inte implementerar folkets vilja, så är demokratin död.

Här är ännu ett citat:
Väldigt många förlöjligade Trump när han sa ”Jag älskar de dåligt utbildade”. Han fick sista skrattet när de röstade på honom. Den demokratiska principen en person en röst är en uppmaning till ödmjukhet, eftersom den av politikerna kräver att de ska göra sig av med sina förutfattade meningar om vanligt folks intellektuella undermålighet. Den brittiske premiärministern Gordon Brown förstod inte detta när han kallade en av sina supporters för ”en bigott kvinna”, när hon uttryckte sin oro över immigrationen. Hillary Clinton hade inte insett detta när hon kallade nära hälften av det amerikanska folket för ”a basket of deplorables”. Donald Trump, den minst ödmjuka politikern av dem alla, förstod det däremot och det förde honom till makten. Populism är den bibliska flod som har potentialen att spola bort ett dysfunktionellt politiskt system och dess sterila politiska partier. Det blir en uppgift för dem som överlever den floden att bygga ett bättre politiskt hem för folket och deras representanter.

Populism är medborgarnas vapen mot experternas konsensusvälde, ett uppror mot deras åsiktskorridorer och självpåtagna rätt att avgöra vad som är en legitim politisk diskurs.

OBS, detta är inte ett stöd för Trump. Om han är en bra eller dålig president, det får tiden utvisa. Däremot är det ett stöd för demokratin och i vår tid är populismen den icke-ideologiska ideologi som för demokratins kamp. Populism är inte en reaktionär kraft som inte tål att samhället förändras, att medborgarna får större friheter och att minoriteter beviljas samma rättigheter som majoriteten. Inte heller är populism ett slags sjukdom som gör annars rationella väljare till en rasande mobb som attackerar överheten. Populism är en desperationens strategi, riktad mot experternas tyranni, av människor som har drabbats av deras maktutövning, men berövats sin rätt att inom det reguljära politiska systemet göra sina röster hörda. Populism är medborgarnas vapen mot experternas konsensusvälde, ett uppror mot deras åsiktskorridorer och självpåtagna rätt att avgöra vad som är en legitim politisk diskurs. Populismen är ett svar på de vänsterliberalas retorik. Populisterna vill dra ner experterna från deras höghöjdsflygning till sin egen vardagsverklighet. Just nu är det detta som sker i Frankrike. Flera länder i Europa kommer att följa efter och det är svårt att tro att det kommer att bli en mjuklandning.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.