Kvinnornas Sverige


Samma dag som jag börjar skriva den här texten har Svenska Dagbladet på sin första sida fem bilder på kvinnor. Ytterligare en kvinna skymtar på en av bilderna. Männen lyser helt med sin frånvaro. De fem kvinnorna är först danskan Suzanne Brøgger, som skrivit en ny roman och därefter Dagens Nyheters kritiker Aase Berg, som också skrivit en ny roman. Den tredje bilden visar hur en Theresia Viska styrketränar och man får veta att kvinnor kan maximera träningen genom att ta hänsyn till menscykeln. Den fjärde bilden visar en av Svenska Dagbladets egna journalister, Malin Ekman. Hon ställer frågan om den mäktigaste mannen i världen försöker tysta den rikaste. Den sista och största bilden visar en kvinna i Venezuela som sitter med ett barn i famnen. På bilden skymtar också ryggen av en annan kvinna. Rubriken säger att ”Här avgörs maktkampen i Venezuela”.

Det är inget särskilt med Svenska Dagbladets bilder. I valet mellan bilder på kvinnor och män väljer svenska journalister regelmässigt kvinnor och så har det varit i flera år. När Sverige och västvärlden hösten 2015 utsattes för massinvandring blev det näst intill absurt, eftersom drygt 70 procent av de som strömmade över den svenska gränsen var ensamstående unga män. Det hindrade inte medierna från att i sin rapportering välja kvinno- och familjebilder, liksom givetvis bilder på barn. Så gott det nu gick sållades de unga männen bort.

Under en tid har jag hållit koll på hur den statliga televisionens nyhetsprogram Rapport och Aktuellt väljer bilder och intervjupersoner och det är påtagligt hur stor dominansen är för kvinnor. När sedan en journalist upplyser mig om att Herr Gårman, det vägmärke som visar på övergångsställen, håller på att bytas ut mot Fru Gårman, kan jag inte låta bli att skratta. Det är inte bara männen utan också ordvitsen ”Här går man”, som försvinner. Beslutet att satsa skattemedel på detta projekt måste ha föregåtts av sammanträden och beslut, inte bara på politisk nivå utan också bland tjänstemännen. Åh vad gärna jag hade velat sitta som en fluga på väggen och ta del av deras argumentering!

En lögn som media ständigt pumpar ut är att det finns löneskillnader på grund könsdiskriminering. Skillnaderna beror i stort bara på ”rålönegapet”, vilket i sin tur beror på att kvinnor jobbar mer deltid och i större utsträckning finns i låglönejobb. Män satsar mer på sina karriärer och väljer lön efter prestation, medan kvinnor föredrar fasta löner i trygga jobb. Det handlar således om livsval. Ekonomen Eva Meyersson Milgrom visade detta i en studie från 2001 med nästan en halv miljon privatanställda: vad gäller lön efter kön för samma jobb och samma kvalifikationer så var skillnaderna i stort sett försumbara. Och varför skulle en duktig kvinna betalas sämre än en duktig man? Idag är det dessutom kvinnor som dominerar den högre utbildningen. Men media, som kolporterar ut härskande ideologier och särskilt den elitfeministiska, föredrar myter och att sätta upp könen mot varandra framför sanningen. Både män och kvinnor blir olyckligare, när samhället inte supportar komplementära könsroller (tack Gunnar Sandelin för den informationen!).

Eftersom vi officiellt har en feministisk regering i Sverige förvånar det inte att antalet kvinnor bland myndighetscheferna växer. Den högst betalda generaldirektören är chef för Trafikverket och heter Lena Erixon. I dag är de kvinnliga och manliga generaldirektörerna ungefär lika många men gamla orättvisor måste sonas och ansvariga politiker har en skyldighet att hålla patriarkatet tillbaka. I valet mellan män och kvinnor så har kvinnor därför självklart företräde.

Häromdagen såg jag en artikel i dagstidningen Dalademokraten där den socialdemokratiske debattören Patrice Soares på fullt allvar föreslog att manlig rösträtt skulle avskaffas. Det motiv han lyfte fram var att männen är våldsamma och att cirka 22.000 fall av sexuella övergrepp anmäldes år 2017: ”Av våldtäkterna begås 99 procent av män, medan offren för våldtäkterna till 98 procent är kvinnor”.

Vad han däremot inte nämner är vilka män som begår dessa övergrepp. P. Jonasson, en privatperson som ansåg att medierna inte redovisar sanningen tog på sig att gå igenom samtliga fällande domar för sexualbrott åren 2012-17. Det visade sig att män med utomeuropeisk härkomst begått 84 % av de grova våldtäkterna. För överfallsvåldtäkter var siffran för de dömda utländska männen ännu högre, 95,6 procent.

Patrice Soares hävdar också att när det gäller framstegen i samhället är det nästan uteslutande kvinnor och kvinnoorganisationer som ligger bakom. Han räknar upp föreningar som ROKS, Unizon, MeToo-rörelsen, Stödstrumporna, Kvinnofronten, Grupp 8, Statement festival, Alla Kvinnors hus, Sveriges Kvinnolobby, Vänsterpartiet, S-kvinnor, Liberala kvinnor, Centerkvinnor, Feministiskt initiativ, Glöm aldrig Pela och Fadime och Varken Hora eller Kuvad.

De kommande årens riksdagsval skrämmer Patrice Soares. Han föreslår därför att såväl den manliga rösträtten som den manliga politisk representationen ska avskaffas under en prövotid av hela fyra mandatperioder. Tills dess männen börjat uppföra sig civiliserat igen ska rösträtt och politiska poster begränsas till Sveriges kvinnor. Det är givetvis en poäng att det inte är en kvinna utan en man som kräver detta. Han får mothugg, men inte från några tyngre debattörer utan mest på nätet. Det går ändå inte att komma ifrån att socialdemokratiska Dalademokraten och chefredaktören Göran Greider publicerat artikeln som ett seriöst debattinlägg.

Två frågor infinner sig. Den första är ”Hur blev det så här”? Och den andra är om Sverige verkligen kan bli ett bättre land om männen lämnar över det politiska ansvaret till kvinnorna.

Att kvinnorna för en legitim kamp mot det förtryckande patriarkatet, är en bild som är fastnitad i Sveriges kollektiva medvetande sedan mer än hundra år tillbaka. Feminismen granskas därför vanligen inte. Den går under radarn – alla som rör sig på den offentliga scenen är överens om att kvinnlig frigörelse och jämställdhet är eftersträvansvärda mål. Kvinnor bör ha samma möjligheter, lön etc. som männen.

I denna mylla har alltsedan 1980-talet ett helt annat slag av feminism utvecklats, utan att möta något större motstånd. Det är en extrem och sekteristisk elitfeminism, som ser mannen som sin fiende och som är mer inriktad på att kämpa med honom om makten, än att verka för en högre uppskattning av kvinnliga egenskaper och vad som traditionellt betraktas som kvinnliga sysslor. Patriarkatet med sin våldtäktskultur beskrivs som en mycket farlig fiende. Det förvånar därför inte att dessa elitfeminister arbetar för kärnfamiljens upplösning. För dem är en skild kvinna en lycklig kvinna och en ensamstående kvinna med barn lever ett bättre liv, än om hon lever med en man.

Enligt feministerna är inte bara kvinnor utan också homosexuella, transor, invandrare och etniska minoriteter patriarkatets offer. De är utsatta för det största förtrycket och de största orättvisorna. Därför måste deras intressen prioriteras. Argumentet är att politikens främsta uppgift är att säkerställa allas lika värde.

Den sekteristiska feminismen vore kanske inte så mycket att orda om – det finns flera sekter i vårt land – om den inte hade fått fäste ända uppe i makthierarkins högsta krets. Propagandabilden av män som potentiella våldtäktsmän, hustrumisshandlare och övergreppsinriktade sprids på alla nivåer, också av statliga organisationer. Det mesta är osant, men på så sätt visar dessa feminister att de gör en angelägen politisk insats för det jämlika Sverige.

Feminismen är en grundbult i inte bara vänsterns utan också högerns politiska förnuft. I den meningen är feminism i Sverige det kanske viktigaste av de verktyg som makthavarna förfogar över. Kan vi bara komma tillrätta med kvinnoförtrycket måste rimligen Sverige bli ett bättre land att leva i. Männens tid är över.

Så lätt låter sig emellertid inte verkligheten dompteras. Det kvinnliga respektive manliga tänkandet har en genetisk grund. Båda slagen av förnuft är nödvändiga, komplementära och handlar ytterst om att säkra avkommans fortlevnad. Arketypen är känd för de flesta bland oss: Männen bygger samhället och håller vakt vid dess gränser. De avvisar fiender alternativt utvidgar samhällets domäner, vilket betyder att det är de som står för våldet. De bygger bostäderna och har huvudansvaret för försörjningen. Kvinnorna har ansvaret för barnens överlevnad och fostran. De är konsensusinriktade och strävar efter att göra hemmet till en lugn, trygg och trivsam plats, i synnerhet för barnen. De har vad som skulle kunna kallas för ”det empatiska ansvaret”. Genetiskt är det en absurd tanke att män och kvinnor ska kämpa med varandra om makten. För att föra människosläktet vidare måste de båda könen samarbeta. Det finns inga (andra) däggdjur där de konkurrerar om makten. Även om det finns spänningar och gråzoner, så vet såväl hannar som honor vilka som är deras huvuduppgifter.

Dessa primära könsroller löper in på varandras områden och kan i viss mån byta plats med varandra. Men flexibiliteten är inte gränslös. Det finns genetiska skäl till att varken antropologer, historiker eller statsvetare känner till några fungerande matriarkat, det vill säga samhällen där kvinnorna har makten. Detta betyder inte att det är fel att en kvinna sitter vid makten. Det är inte så att kvinnor inte duger, utan det som inte fungerar för att styra samhället är det kvinnliga förnuftet. I vår tid är detta förnuft liktydigt med feminism, en världsbild som är en blandning av marxism och kvinnligt empatiskt tänkande. Om unga kvinnor (18-29 år) skulle få bestämma så skulle c+mp+v få hälften av rösterna, visar en undersökning som SvD gjorde innan valet.

Det vill säga de röstar för fri invandring med allt vad det innebär. Som resultat har vi fått ett samhälle där makthavare och opinionsbildare är permanent upprörda över världens elände. De gråter och vojar sig så det står härliga till. Empatin är gränslös, vilket dessvärre också gäller för hur de hanterar landets skattemedel.

Den västliga civilisationen är militärt oslagbar. Det är den starkaste som någonsin funnits. Men kvinnorna är dess svaga punkt. Kvinnor vill inte se statens kanoner. De är inte beredda att försvara sitt land, eftersom de ogillar våld. Vid de återkommande terrorbrotten formar de handhjärtan, tänder ljus och säger att vi måste förlåta. Feminismen är en av de krafter som sänker den västliga civilisationen. Mer precist: Det är kopplingen mellan kvinnlig makt och statens makt som är farlig. När kvinnorna tar över, tillåts inte männen använda det nödvändiga våldet.

Skadorna är förmodligen irreparabla. Den enda lösningen är ett återvändande till ett samhälle där männen återtar kontrollen över kvinnorna och det är inte särskilt troligt att det kommer att ske. Västerländska män vill nog inte ens i sina allra mest privata drömmar dominera kvinnorna på det sättet. Idealet med jämställda kvinnor omfattas av båda könen.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.