Totalitära experter


Vänsterpolitiker hyllar det starka samhället och om deras politiska motståndare inte lyckas förhindra det utvecklar de förr eller senare politiska verktyg för att tvinga medborgarna att anpassa sig till deras ideal. Se Sovjet, se DDR, se Kambodja, se Nordkorea, se Venezuela.

Och se Sverige med sitt PK-tyranni, sin värdegrund och det växande antalet politiska rättegångar mot medborgare som inte kan hålla tand för tunga (Hets mot folkgrupp). För svenska politiker är demokrati numera liktydigt med universellt giltiga mänskliga rättigheter. Vilka dessa är bestäms av politiska experter – där har folket ingen talan. Det är bara andra experter som har mandat att gilla eller ogilla. Eftersom dessa rättigheter styr vilka som anses ha rätt att bo och söka asyl i andra länder och hur detta ska finansieras, är detta en djupt odemokratisk definition av demokrati. Den lägger makten i experternas händer. De står emellertid inte för kostnaderna utan det får skattebetalarna göra. Det är därför berättigat att kalla expertväldet för ett tyranni.

Den minsta gemensamma nämnaren för totalitära regimer genom historien är att folket inte ska tänka på egen hand utan lyda. I ett totalitärt samhälle är lydnaden ett tecken på politisk mognad. En majoritet av Kinas medborgare tycker om att lyda maktens direktiv. Detsamma gäller för Sverige. Vi skulle kunna ha haft en revolutionär ungdomsrörelse vid universitet och högskolor. Det har vi inte, upproren kanaliseras till av makten godkända företeelser som att rädda klimatet, kampen mot rasismen och för social rättvisa.

”Kritiskt tänkande” är ett ”godkänt” analytiskt instrument som vid Västvärldens universitet och högskolor i hög utsträckning konkurrerat ut det som skulle kunna kallas för ett oberoende och fritt tänkande. Idén med kritiskt tänkande är att studenterna lär sig att känna igen olika former av förtryck och övergrepp, som homofobi, rasism och männens patriarkala förtryck av kvinnor. Detta är inte ett ”fritt” utan regelstyrt tänkande. Det gäller att inte komma fram till felaktiga och politiskt icke korrekta slutsatser. Det fria och oberoende tänkandet är av ett annat slag. Det är långt ifrån alltid särskilt imponerande och landar ganska ofta fel. Det är spelplanen för besserwissrar, konspirationsteoretiker, knäppskallar och högröstade människor som älskar att tala om för andra hur det ligger till med både det ena och det andra.

Som forskare tycker jag egentligen illa om såväl det kritiska som det fria tänkandet, men av olika orsaker. Det kritiska tänkandet är totalitärt till sin natur, det lär ut hur man resonerar för att nå ett politiskt korrekt svar. Men tänk om det inte finns något sådant svar? Eller det kanske finns ett trovärdigt svar men det är omöjligt att förverkliga i form av en praktik? Många politiska frågor hör hemma inom en av dessa båda öppna kategorier.

Det fria tänkandet ogillar jag därför att det med en forskares ögon innehåller så många svagheter och felaktiga slutsatser. Vetenskapligt sett är det inte alltid men väldigt ofta helt enkelt undermåligt. Samtidigt vet jag att det fria tänkandet ibland kombineras med fantastiska vetenskapliga landvinningar. Newton lär ha ägnat mycket tid åt alkemi, men inte desto mindre var det han som formulerade gravitationslagen.

Det finns också ett annat och politiskt sett viktigare perspektiv på det fria tänkandet. Det är ett sundhetstecken och – faktiskt – en nödvändighet för att hålla en demokrati vid liv. Den som tänker fritt tar också ansvar för konsekvenserna av sitt tänkande. Den som tänker lydigt, i enlighet med maktens direktiv, axlar inte samma ansvar. Den i tidigare blogginlägg citerade Salvatore Babone exemplifierar med USA:s tveksamhet att gå med i första världskriget. Hade USA varit lite snabbare kanske miljontals liv hade sparats. Bolsjevikerna hade kanske inte lyckats med sin revolution i Ryssland och Tyskland hade blivit mer övertygande besegrat och på så sätt hade kanske de revanschistiska strömningar som ledde fram till nazismen och andra världskriget aldrig fått gehör. Men säkra kan vi givetvis inte vara. Det kunde också resulterat i ett än vidrigare 1900-tal. Som sagt, det kan vi inte veta.

Men vad vi kan veta är att när USA väl tog ställning så var interventionen grundligt genomdiskuterad. Det amerikanska folket hade blivit på det klara med om de var för eller emot kriget. När USA 1917 verkligen gick med hade beslutsfattarna folket bakom sig. De som från början var mot interventionen och till med hade röstat på Woodrow Wilson, eftersom de gillade hans isolationistiska politik, ställde upp, som de patrioter de var.

Detta i motsats till USA:s nutida krigföring i sydostasien och mellanöstern, som bedrivs av militära och andra experter. Där har folket inte någon insyn och det är knappast förvånande att dessa krig är impopulära. Medborgarna har inte haft den demokratiska möjligheten att tänka igenom och föra en debatt, i media, i sina nätverk, på kaféer, gator och torg. Om krigen är rätt eller fel, framgångsrika eller om USA blir besegrat, det vet inte gemene man så mycket om. Men vi vet att det inte finns någon folklig konsensus rörande deltagandet i dessa krig.

Det är kanske ännu värre med Sveriges internationella militära insatser. Samtidigt som försvarsmakten är rejält på dekis har Sverige lagt betydande summor på så kallade fredsbevarande insatser i mer än 60 länder. När detta skrivs pågår svenska truppinsatser i Afghanistan, Centralafrikanska republiken, Irak, Kongo-Kinshasa, Kosovo, Mali, Mellanöstern, Kashmir i Pakistan, Somalia, Sydkorea, Sydsudan och Västsahara. Insatserna i Afghanistan och Kosovo kallas för ”större truppinsatser” medan det för övriga länder handlar om ”enskilda insatser”. Väljer jag en sådan insats på måfå, den i Kashmir, handlar det om fem till sex officerare varav en är medicinsk assistent och de övriga militärobservatörer.

Vad vet svenska väljare om dessa militära insatser och vad de kostar? På vardagssvenska konstaterar jag: Inte ett skit. Bara insatsen i Mali med ungefär 250 soldater i en egen camp utanför Timbuktu kostar mellan 800 och 900 miljoner kronor om året. Eftersom Sverige varit med sedan 2014 och ännu inte dragit sig ur handlar det så här långt om minst fyra miljarder kronor. Det slår mig att det här (miss)bruket av skattemedel borde intressera ”Skattebetalarnas förening” men när jag googlar frågan hittar jag inga svar. Skattebetalarnas förening ägnar mycket tid åt att försöka sänka skatterna men frågar sällan vad skatterna används till. Det borde de göra, det är i högsta grad en fråga för skattebetalarna. Och mer en så: för demokratin. Hemliga krig och dyrbara militära insatser som folk nätt och jämt vet om att de äger rum, är en bra illustration av experternas totalitarism.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.