Land ska med lag byggas


Lagen reglerar invånarnas liv i en nation. Möjligen kan kungar och presidenter stå över lagen (och diplomatiska besittningar utanför), men i övrigt gäller lagen för alla som befinner sig inom ett lands gränser, turister såväl som medborgare. Man skulle kunna säga att lagen är det rum där det inte bara är tillåtet utan där vi ska vistas. Den som lämnar rummet gör något olagligt och straffas för det.

Rättigheterna är såväl positiva som negativa. De negativa är när lagen säger ”du får inte”. Du får exempelvis inte stjäla, inte begå mord och inte köra mot rött ljus. Det du inte får göra, lite förenklat kan du läsa om det i lagboken. De positiva rättigheterna, de hittar du både i regeringsformen och i myndigheternas regelsamlingar, exempelvis hos Försäkringskassan och Socialstyrelsen. I välfärdsstater kan listan på rättigheter bli väldigt lång. Du har rätt till barnbidrag, subventionerade glasögon och färdtjänst, för att nämna några. Andra rättigheter är föräldraledighet med bibehållen lön, sjukvård till begränsad kostnad etc.

Den som är stark, frisk och arbetar har i praktiken inte lika många rättigheter som den som är svag, sjuk och inte arbetar. På så sätt kommer välfärdssamhället att belöna svaghet. Det är ett ohållbart recept att bygga ett samhälle efter. Till en början kan det fungera väldigt bra därför att det tar tid för medborgarna att anpassa sig till de nya villkoren, men anpassningen/utnyttjandet/exploateringen följer alltid och när kostnaderna rusar i höjden gäller det för politikerna att kunna slå till bromsarna.

Rättigheterna har också formen av friheter. I en demokrati har alla medborgare, i varje fall i den politiska retoriken, åsikts- och yttrandefrihet, mötesfrihet och religionsfrihet.

I synnerhet är yttrandefriheten knepig, därför att lika lite som andra gillar politiker att få kritik, vilket är yttrandefrihetens kärna. Därför är yttrandefriheten det som först begränsas när en maktelit känner sig hotad. I Sverige har vi två begrepp som visar att yttrandefriheten är synnerligen begränsad – det ena är Värdegrunden, det andra är Åsiktskorridoren. De medborgare som inte håller sig till värdegrunden och/eller åsiktskorridoren drabbas av sanktioner. Vissa av dem är juridiska, som åtalet ”Hets mot folkgrupp”, vilken kolliderar med yttrandefriheten. Statens och juridikens budskap är: ”Du får säga vad som helst, bara du håller dig inom åsiktskorridoren”. Det betyder att vi inte längre har yttrandefrihet i Sverige.

Juridiken, inte gärna dess bokstav men väl dess praktik, är ett av de vapen som politikerna försöker lägga beslag på, när kritiken växer. Den allvarliga kritik som kan komma från andra länder och internationella organisationer går inte att göra så mycket åt. På hemmaplan är det annorlunda. Där kommer kritiken främst från två håll: medierna respektive medborgarna. När den kommer från journalister och media sätts sanktionerna in mot dem. Det handlar därvid mera om att tvinga dem till självcensur än om öppen censur, eftersom en sådan kan baktända politiskt. Det är väldigt sällan som väljarna röstar på partier som är för censur.

Svenska medier, som tillhör världens hårdast självcensurerande, erkänner aldrig att så är fallet. När detta skrivs har SVT:s Rapport ett återkommande självberömmande inslag där de påstår att de ger hela bilden. Eftersom lögnen är så grov funderar jag på om journalisterna verkligen är så inlåsta i sin bubbla, att de tror att det är sant. Eller de kanske helt enkelt, som fostrade i postmodernismens era, inte är så intresserade av sanningen. Det viktiga är att det låter bra.

När kritiken kommer från folket handlar det om att yttrandefriheten begränsats, men också där finns en betydande självcensur. För båda typerna av inskränkningar gäller att politikerna vill att juristerna ska vara deras lydiga tjänare, inte deras granskare. Politikerna kan exempelvis ge rättsväsendet i uppdrag att vara särskilt observant när det gäller ”hets mot folkgrupp” med en motivering som inte heller den får uttalas offentligt, nämligen att ju mer mångkulturellt ett land är, desto större är risken för etniska motsättningar och kravaller.

Eftersom den förda politiken till sin kärna är vänsterliberal och protesterna påstås komma från höger, har vänsteraktivister ett betydligt större handlingsutrymme än högeraktivister. Det framgår med all tydlighet i den video nedan, där österrikaren Martin Sellner berättar om hur den österrikiska staten via rättssystemet trakasserar den identitära rörelsen (Identitäre Bewegung Österreich, IBÖ) och honom, som en av organisationens ledande företrädare.


Jag bad en mycket skicklig svensk jurist att kommentera Martin Sellners video. Han skrev:

Hej,
Har sett videon om diverse trakasserier och elakheter. 

Husrannsakan och finansbrott
Sellner säger att husrannsakan och anklagelsen om finansbrott syftar till att ”förstöra oss psykologiskt och finansiellt”. Givetvis kan det bli effekten men konspirationsteorier stämmer sällan. Jag tror det är så enkelt som att rättsväsendet (polisen) har ett antal på laglig väg tillskapade redskap. Ett av dem är husrannsakan, som används så ofta det bara går, i syfte att få fram bevisning. I vissa fall hittas bevisning som kan användas mot misstänkta. I andra fall hittas ingenting och då är ingen skada skedd – ur systemets perspektiv. Då håller åklagaren bara tyst, det nämns inte i processen eller också antyds att det säkert hade funnits någonting graverande som undanröjdes innan husrannsakan skedde. Även avsaknaden av bevis kan omvandlas till bevis för skuld när ”systemet” väl är inställt på att styrka skuld. 

Eftersom tryck- och yttrandefrihetsbrott till sin natur är svåra att styrka är det ”naturligt” att rättsväsendet även slänger in ”finansbrott” i processen. Det klassiska exemplet är givetvis Al Capone som fälldes för skattebrott. ”Finansbrott” går alltid att styrka om bara tillräckligt nitiska skatterevisorer får ägna tid åt konton, bokföring etc. Här blir det vinst varje gång, vilket givetvis åklagaren vet. 

Banderollen med texten ”Erdogan – hämta hem dina turkar”. 
Sannolikt är det så i Österrike, som i Sverige, att vi lever i en tid då gränserna för vad som ryms inom hets mot folkgrupp testas – och flyttas fram – av rättsväsendet, förmodligen som en följd av politiska signaler. Vad som är lagligt respektive olagligt måste mejslas fram i praxis. Det är svårt att kritisera ”systemet” för att slänga in och testa texten på banderollen i en process. För Sellner är det obegripligt men för åklagaren kostar det inget att testa.
 
I Sverige ser vi samma utveckling både i fråga om hets mot folkgrupp och exempelvis våldtäkt. Jag anser man måste se rättsväsendet som en organism som i olika tider reagerar på olika fenomen i samhället, självständigt eller som en följd av politiska signaler. Rättsväsendet befolkas av människor som, i likhet med många utanför rättsväsendet, reagerar på retorik om allas lika värde etc. Även om vi gärna tror att rättsväsendets alla jurister och andra bara följer lagen går det inte att utesluta ett politiskt agerande från åklagare, domare med flera, förklätt till rättstillämpning.

Precis som med finansbrott ovan slänger åklagaren in ”skadegörelse”. Någon har brutit upp ett lås. Bedömningen av texten på banderollen är skriven i stjärnorna men däremot är chanserna goda att åklagaren får med sig domstolen i slutsatsen att det är olagligt att bryta upp ett hänglås. Det är ”åklagartänk” att slänga in det uppbrutna låset.

Sellner frågar hur ”hat” kan definieras juridiskt.
Logiskt har han givetvis rätt men juridiken drar sig inte för att gå på vatten. Genom att kasta in texten på banderollen i en process måste domstolarna ta ställning för eller emot. Brott eller inte. Domstolsprövningen kommer således att innebära att vi får en juridisk definition av begreppet ”hat”. Hur väl det stämmer överens med logik och sunt förnuft är en helt annan sak. 

Sellner verkar tro att yttrandefrihet är en absolut rättighet, vilket är en vanlig förställning hos icke jurister. Jag gissar att Österrike, precis som Sverige, har en brottskatalog i yttrandefrihetslagstiftningen som listar undantagen från rätten att yttra sig. Man kan säga att yttrandefrihet finns och fungerar så länge den inte prövas i domstol. Detta är bl.a. skälet bakom vår pressetiska prövning i Pressens Opinionsnämnd och Granskningsnämnden för radio och tv. Håll yttrandefrihetsbrotten utanför domstolarna! Dessa brott passar inte särskilt bra i domstol. När yttrandefrihet prövas i domstol blir det lätt absurt – som i det aktuella fallet i Österrike. 

Spruta krita som försvinner efter ett par dagar. 
Sellner ifrågasätter värdeminskningen av bilar etc. eftersom kritan försvinner efter ett par dagar. Juridiken ser annorlunda på verkligheten. Ta ex. förberedelse till brott. Inget brott har begått men folk döms ändå. Om rekvisiten för ett brott (skadegörelse) är uppfyllda saknar det betydelse om brottet utförs eller följden av brottet (nedmålade bilar) försvinner efter ett par dagar. En rättslig bedömning är en slags hypotes, som domstolen tar ställning till. Hypotesen – inte verkligheten – är det viktiga för juristens konstruerade tankesätt. Juridiska bedömningar är en form av mekanik. Juristens hjärna ställs in på produktion, ungefär som för knegaren vid löpande bandet. Att det är på det viset kan bara, tänker jag, bero på att juristutbildningen är starkt socialiserande och suggererande. Precis som en person med adhd fungerar inte juristens hjärna som hos andra människor. 

Sellner ifrågasätter varför rättsväsendet ingrep mot honom och hans kamrater istället för att exempelvis beivra brott mot en misshandlad kamrat. Varför gjordes inget ingripande mot gärningsmannen i det fallet? Juridiken tillåter bara en god sida. Andra sidan måste vara ond. Exempel: Två personer kommer överens om att träffas och slåss. Båda är jämnstarka. De tillfogar varandra betydande skador. Ur logisk synvinkel kan båda betraktas som medskyldiga till de skador som uppstått. Men juridiken måste välja ut en ond och en god, oftast (tror jag) genom vem som först gör en anmälan. I samma ögonblick finns ingen möjlighet för den andra kombattanten att bli betraktad som offer för våld. Offerrollen är redan upptagen, vilket betyder att den andra parten bara kan bli gärningsman. I Sellners fall är ”systemet” inriktat på en prövning av om en eventuellt olaglig organisation som gjort olagliga saker. Att någon på den sidan av skuldskalan skulle få rättsordningens sympatier eller stöd för en prövning om brott begåtts mot dem, det finns tyvärr inte på kartan. Så fungerar inte rättsligt tänkande! Här kanske ska tilläggas att ”rätt” i meningen att klarlägga vad som faktiskt inträffat inte är en domstols uppgift. Domstolen ska pröva den bevisning som åklagaren lagt upp på bordet. Inget annat! Brister i åklagarens bevisning kommer att fortplanta sig vidare och resultera i bristfälliga domslut.

Stickers
Sellner frågar varför hans stickers är mera problematiska än andra stickers som är uppklistrade på samma lyktstolpar etc. Juridiken ägnar sig inte åt att se och värdera sammanhang utan åt att i ett konkret fall bedöma om rekvisiten i en bestämmelse om brott är uppfyllda eller inte. Om 100 Hammarbyfans slåss med Djurgårdensfans efter en match kan alla inte gripas och lagföras. En eller ett par killar åtalas och fälls för misshandel. Om de befinner sig på ena eller andra sidan i striden saknar betydelse så länge rekvisiten är uppfyllda. Om andra utfört misshandel påverkar inte bedömningen av deras skuld. Att det sitter andra stickers på samma stolpe kanske Sellner tycker har betydelse men det faller utanför en rättslig prövning av hans eventuella skuld för att ha satt dit, eller tryckt upp dem. 

I all hast!
XYZ  
 

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.