Det privata och det offentliga


Bland mina anteckningar hittar jag en förteckning över äldre tilltalsformer, före den så kallade dureformen. Jag tror att jag själv skrivit den men är inte helt säker. Nå, detta är ingen sofistikerad teori utan en enkel beskrivning av ”hur det var”. Vem som är upphovsmannen (kvinnan) har därför ingen större betydelse. Så här var det:

Tilltal före du-reformen

  1. Du var utbrett från Dalarna och norröver (till kungen: ”här i Dalarna säger vi du till alla utom till dig och din far”)
  2. Du användes vanligen också bland ”enkelt” folk över hela landet. Också av föräldrar till barn men inte tvärtom (Har Ni ätit korven, far?).
  3. Du gällde nedåt från borgare som tilltalade enkelt folk. Riktigt korrekt var det dock inte. Helst skulle man tilltala med förnamn: ”Vill Elsa vara snäll och plocka fram de blå byxorna”. ”Visst kyrkoherden, det ska jag genast göra!”
  4. Förnamn var hierarkiskt tilltal nedåt. En godsherre tilltalade exempelvis statarna med förnamn: ”Vill Jöns Petter göra dynggrepen ren!” ”Det ska ske på momangen, greven”. Efternamn var också vanligt: ”Vill Johansson …”
  5. Förnamn och du efter att ha man lagt bort titlarna, vilket var en borgerlig sed (”Spottat varandra i ansiktet”). Då gällde inte bara du utan också bror som tilltal. Därigenom kunde man undvika ordet du: ”Vad har bror haft för sig under helgen då?” Syster var mer ovanligt, men det förekom: ”Vad har min kära syster …”
  6. Namn och titel, ibland bådadera, var det säkraste och artigaste tilltalet till alla som man inte var du med eller inte kände särskilt väl. Fullt så artiga ville dock borgare mera sällan vara mot folk långt ner på rangskalan.
  7. Kände man inte till namnet på den man tilltalade kunde man, i synnerhet i servicesammanhang använda genustilltal: ”Damens fläskkotlett är klar nu!, eller kanske ”Nu kan herrn ta sitt kallbad!”.
  8. Ni:ade gjorde man såväl uppåt som nedåt när man inte tyckte det var störande att den sociala distansen fick en språklig bekräftelse. Men om man först använde titel och namn var det sedan helt ok att använda Ni. Exempelvis ”Skulle fröken Conradson vilja vara så snäll och skriva ut den här promemorian. Det vore bra om Ni blev klar före klockan tre”.
  9. Främlingar tilltalades i passivum eller genom omskrivningar på olika sätt ”Det är till att ha ett eget bränneri, ser jag”.

Som allmänt tilltal började du att dominera redan under femtiotalet och kan jämföras med modern arkitektur, som undvek äldre stilars krusiduller. Enkelhet och saklighet var ”tidens melodi”. Ungdomar och bilister var först med att självklart säga du till varandra och bensinstationerna var den offentliga arena där tilltalet först slog igenom. Du-reformen var en reform bara i den meningen att den slog igenom i myndighetsspråket 1967, när Bror Rexed som tillträdande chef för Medicinalstyrelsen genomförde att alla på myndigheten skulle säga du.

Även om tilltalsordet ni numera blivit vanligt ”över disk” i finare butiker är du fortfarande det korrekta tilltalet i de flesta sammanhang. Det gäller också för mail, ett informellt medium som ännu inte har utvecklat särskilt avancerade etikettsregler och hövlighetsfraser. Vi skriver (egentligen ”säger”) hej till högt rankade personer som vi aldrig har mött.

Eftersom du är ett tilltal som ignorerar den sociala hierarkin reser det ett antal frågor som rör språkets förhållande till verkligheten. Hade de gamla tilltalen blivit föråldrade därför att de hierarkier och sociala distanser som de speglade inte längre fanns kvar? Går man tillbaka till listan ovan så ser man att så inte är fallet. Visst har det blivit enklare för folk av olika slag att tilltala varandra men det har också blivit svårare. Precis som ordet ”älskling” kan ordet ”du” uttalas på många olika sätt. En far kan säga ”hörru” till sin son men inte till sin chef, exempelvis. Att visa social respekt har blivit svårare, men är lika nödvändigt som tidigare.

Vanligen utgår vi från att verkligheten styr språket. Enkelt uttryckt: vi skapar och formar det språk vi behöver för att kunna hantera den verklighet vi lever i. Men kan processen gå åt andra hållet också? Jämför med svansen på en glad och ledsen hund. Ledsen, svansen nere, glad svansen uppe. Om man lyfter svansen på en ledsen och rädd hund så kan den faktiskt bli gladare och sturskare. Fungerar det så också med språket, det vill säga skapar ett jämlikt tilltal större jämlikhet? Detta är en stor fråga om man väljer dogmen ”allas lika värde”. Kan (det felaktiga) påståendet att människor har lika värde skapa större jämlikhet? Jag tror att svaret är nej, att språket tar andra vägar, alternativt att vi helt enkelt får ett sämre språk att beskriva verkligheten med, vilket i sig inte minskar utan ökar risken för motsättningar i samhället.

Ännu en fråga handlar om närheten mellan språk och verklighet. Kan språket avlägsna sig så långt från verkligheten att det till och med tappar kontakten? Och vad händer då? För att kunna besvara den frågan måste vi nog föra in ytterligare ett begrepp: språkets ideologisering. När ett ideologiserat språk används, betyder det med en sliten metafor att kartan blir viktigare än terrängen. Det är ganska enkelt att upptäcka om detta sker, därför att konsekvensen blir inte ett deskriptivt utan ett normativt förhållningssätt till verkligheten. Lyssna till hur politiker och makthavare när de ställs inför samhällsproblem (verklighet) istället för att föreslå åtgärder talar om hur det borde vara (”Gängkriminalitet är inte bra, det ska vi inte ha”). Eftersom nu verkligheten är så förfärlig som den är, så vill de också tala om hur upprörda och ledsna de blir. För många av oss är det provocerande eftersom de därmed avslöjar att de inte har den koll som behövs. Detta betyder att de inte kan göra sitt jobb, det vill säga förhindra eller åtgärda problemen – de lever i sin egen språkliga bubbla.

Tilltalsordet du gjorde också övervåld på verkligheten på ett annat sätt, genom att rasera gränsen mellan det privata och det offentliga. I ”The fall of public man” (1974) beskriver den amerikanske sociologen Richard Sennett hur det privata livets värden, former för rationalitet och argumentation breder ut sig, tränger in i och infiltrerar det offentliga livet. Personlig öppenhet och närhet kommer att framstå som absoluta och universella värden, som bör prioriteras inte bara privat utan också i det offentliga språket. Det innebär att den som vill vinna en debatt inte kan begränsa sig till att vara saklig och rationell. Argumentation och praxis måste också symboliskt förankras och artikuleras i deltagarnas personliga integritet och autenticitet. En av konsekvenserna är att exempelvis politikernas privatliv framstår som viktigare än deras program och att makthavares personlighet blir deras viktigaste professionella tillgång.

I offentligheten behöver vi kunna umgås med varandra som främlingar och umgänget med främlingar kan inte baseras på personliga egenskaper. Vi måste använda oss av regler och egenskaper som är fristående från ”det personliga”. Tillsammans med främlingar är det därför nödvändigt att vi bär masker och upprätthåller distansen. Det ger inte bara ett ömsesidigt skydd utan maskerna och distansen gör det också möjligt att skilja på det privata och den offentliga uppgiften. Intimiseringen är ett språkligt förfall dels därför att det sociala samspelet kan bli mycket besvärligt när vi avvisar den sociala interaktionens formella ram, dels därför att den offentlighet där myndigheter och politiker ska utöva sin makt, rasar samman. Detta har Sennett genialt kallat för intimitetstyranniet.

Skilda tilltalsord speglar också en samhällsform som gör tydlig skillnad mellan familjen och arbetet. I arbetet fungerar man specialiserat och följer mer eller mindre standardiserade och rutiniserade beteendespecifikationer. I familjen fungerar man som en total person. Arbetets offentliga sfär är rationell och intressestyrd, medan familjens privat- och intimsfär styrs av kärleken och begären. Genom arbetet får man ekonomisk ersättning, gemenskap och erkännande, i familjen får man mat, omsorg och bekräftelse.

Med radio och teve forsar intimitetstyranniet in i vardagsrummet, antingen det nu handlar om politiska debatter eller dokusåpa. Det är rentav frågan om inte det politiska offentliga agerandet är i färd med att transformeras till dokusåpa. Vi får veta massor av saker som vi inte behöver veta – och som många bland oss antagligen heller inte önskat att få veta – om personer, som på de mest skiftande grunder har blivit offentliga. År 2010 blev Lars Leijonborg som ledare för folkpartiet intervjuad i Sveriges Radios P3 och fick frågan om han rakade pungen. Nu är nog de flesta i mediebranschen överens om att det var ett övertramp men observera att frågan ändå var tillräckligt ”normal” för att Lars Leijonborg skulle besvara den (Nej, han rakade inte pungen).

I postmoderna tider lever vi alla i återskenet från ett panteon av kändisar och celebriteter. Dessa de kända personernas Olympus består av en intimiserad offentlighet där alla slags gränser mellan det privata och det offentliga överträds, utan att någon verkar bekymra sig.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.