Offerkulten


Statsfeminismen och metoo-rörelsen gör en stenhård uppdelning i förövare och offer. Ändå ska vi inte skilja på ”vi och dem”. Hur går det ihop? Svaret är naturligtvis att det inte går ihop och det behöver det heller inte göra. Att vi inte ska skilja på vi och dem är en dogm och då spelar det ingen roll att den inte tål att synas i sömmarna. De som solidariserar sig med dogmen gör det inte därför att den är sann utan därför att den ”låter bra” och den låter bra för dem därför att det är maktens dogm och de vill vara solidariska med makten. Vi som på tusen och ett sätt försöker visa att dogmen inte tål att konfronteras med verkligheten, vi har totalt missat poängen. Det enda vi gör är att definiera ut oss själva. Vi visar att vi inte är maktlojala, inte att lita på och då är det bäst om vi hindras tillträde till ankdammen/sandlådan.

Offren är överallt i dessa dagar, klagande över det ena eller andra. Ibland klagar de på saker som hände för länge sedan eller inte drabbat dem personligen, exempelvis: ”Jag är kvinna och kvinnorna är förtryckta av patriarkatet” eller ”Jag är svart, därför är jag ett offer”.

Kvinnor som klagar på patriarkatet och svarta människor som tycker att det är svårt att uthärda den ”historiska omänsklighet” som slaveriet utgjorde, exploaterar offerrollen. Det gör också de muslimska ungdomar som radikaliseras och förklarar det med att de är upprörda över korstågen och andra händelser för många hundra år sedan. Offertänkandet gör det också möjligt för förövare att undfly ansvar för sina handlingar, ”Ja, jag misshandlade min fru, men jag blev misshandlad som barn”, det vill säga: ”Jag är också ett offer”.

Ibland hävdar barn och barnbarn till dem som mördades i de nazistiska dödslägren att de är andra och tredje generationens offer. Det finns naturligtvis ingenting sådant som andra och tredje generationens offer. Det handlar om identifikationsprocesser. Valet står mellan offerrollen och att axla det fulla ansvaret för sitt eget liv.

Vanligtvis förtjänar offer både medkänsla och en omedelbar rättvisa. Vi som tar del av det som drabbat dem, känner sympati. Men det är något lurt med att offren automatiskt framstår som att de har rätt och är ”de goda”. Med andra ord, det går snett när det är offret som hamnar i fokus och inte händelsen. Offertänkandet kan liknas vid Cheshire-katten i Alice i underlandet. Katten dyker upp i olika sammanhang och det första man ser är leendet, varefter katten sakta växer fram. Därefter försvinner den och det sista som är kvar är det man såg först, leendet. (Alice kommenterar att hon nog sett en katt utan leende förut men aldrig ett leende utan katt.)

Med uppdelningen i förövare och offer finns det bara två lägen för rättvisans vågskål: ont (förövaren) och gott (offret). Om vi istället för att lyssna till offren granskar själva händelseförloppet så är det sällan verkligheten är så kategorisk, något som till exempel fångats i talesättet ”Det är inte ens fel när två träter”. Jag ska ge ett konkret exempel, hämtat ur en artikel som har några år på nacken men känns helt aktuell.

Oberlin, en amerikansk högskola, kolliderade ett seminarium, som hölls en månad varje år för att hylla det latinska kulturarvet, med en fotbollsmatch. En vit manlig student skrev ett mail till en sydamerikansk kvinnlig student och frågade om hon inte hellre ville spela fotboll än gå på kulturarvsmötet. Han använde formuleringen: ”would rather play futbol ” och hade inte den blekaste aning om att den formuleringen fick den sydamerikanska studenten att känna sig skändad.

Den unga kvinnan hade anslutit sig till den moderna variant av hederskultur som i synnerhet växer fram vid nordamerikanska högskolor och universitet. Den skiljer sig från den hederskultur som odlades i 1800- och 1900-talets Europa, där en förolämpning måste besvaras, för att den förolämpade ska kunna bevara sin heder. I den moderna variant som en mailväxling utgör behöver emellertid inte förolämpningen. Den förolämpade kan helt enkelt utan förklaring klippa kontakten.

Det gjorde emellertid inte den här latinamerikanska studenten utan hon bestämde sig för att offentliggöra provokationen, i hopp om att själv få sympati från meningsfränder. Det skulle väl inte heller skada om den vita studentkillen, som provocerat henne, fick ta emot en del kritik.

Hon mailade därför ett inlägg till Oberlin Microagressions, en blogg som främst var till för studenter som på ett eller annat sätt kände sig marginaliserade på högskolan. Hennes förklaring till att hon kände sig skändad var att den vite studenten använde ordet ”futbol”. Under en månad om året hedrade högskolan latinsk kultur, men det gav uppenbarligen den vite studenten blanka fan i. Han föredrog fotboll och droppen var att han inte valde det vita amerikanska ordet soccer utan det spanska ordet futbol. På det sättet tog han sig friheten att använda ett ord som inte tillhör de vita. Hon ansåg att han inte hade rätt att ta ord från hennes latinska språk i sin vita amerikanska mun! Eftersom hon inte fick använda sig av sitt modersmål på högskolan, så skulle heller inte han ha rätt att använda hennes språk, det var ett övergrepp! Hon skrev också ett mail till den vite studenten med tre punkter:

  1. Du som inte har några latinska rötter, kalla det för soccer. Du spelar inte futbol. Futbol spelas av människor som praktiskt taget vuxit upp on the cancha (fotbollsplanen). Jag vet vad det är att spela futbol och det sätt du stjäl utrymme på, stjäl bollen, är oförlåtligt. Det är inte så min kultur spelar boll.
  2. Jag kommer inte att spela på högskolans område någon mer gång denna termin, eftersom du och din cis-dude aldrig passar bollen utan stjäl den från nybörjarna (cis är ett latinskt prefix som här syftar på en vanlig kille som känner sig som en kille, till skillnad från en transperson, där biologiskt och upplevt kön skiljer sig åt). Ditt överlägsna vita gäng har för andra gången sabbat allt. Du kommer inte att se mig på fotbollsplanen mer, om jag inte hittar ett annat lag.
  3. Jag bryr mig inte om ifall det här mailet uppfattas som elakt eller som en överreaktion. Du kan gnälla hur mycket du vill med dina vita kompisar. Du kommer ändå aldrig att begripa hur det känns att inte kunna obesvärat ägna sig åt sin egen sport, sitt kulturarv, på grund av ditt kön, din ras och din etnicitet.

Den unga kvinnan citerade därefter den vite studentens svar:

Jag ber om ursäkt om jag försökte förringa kulturarvsseminariet, men tror du verkligen att de som tänkte gå dit istället för till fotbollen ändrade sig på grund av mitt mail? Det tror inte jag och det var naturligtvis ingenting som jag avsåg. Jag ville bara ge dom som hade sett fram emot att få spela fotboll (soccer) på torsdag en chans att göra det.

Du ska inte definiera vem jag är. Ge fan i det! Du ser mig tydligen bara som en vit man. Vad tycker du att jag ska göra åt det? Jag har en andra familj som jag har tillbringat en stor del av mitt liv med. Mina bröder Paco Rafa och Diego, min mamma Julie, min mormor Margo och min pappa Arnoldo. Tekniskt sett är de min gudfamilj, men i nästan alla sammanhang är de min egen familj. De kallar mig sin fjärde son och vi står varandra väldigt nära. Min pappa kom från Costa Rica som fjortonåring. Han har levt, arbetat och skaffat sig en utbildning som ordnades av den katolska kyrkan och Berkeley-universitetet. Denna min andra familj är från Costa Rica och jag är medlem av den familjen, oavsett vad du säger. Jag påstår inte att jag är latino och jag tror inte att jag någonsin påstått det, men jag har faktiskt en latinsk familj och du försöker skilja mig från den, försöker skapa ett avstånd som inte finns, grundat enbart på hur felaktigt du uppfattar mig. Det är förfärligt aggressivt.

Den vite studenten fortsätter med att lägga ut texter över vilket stort problem det vita manliga privilegiet är i USA och beskriver sina försök att komma till rätta med den och leva ett rättvist moraliskt liv. Ett utdrag ur vad den latinska studenten svarade:

Wowwwwwww, så du är ingen rasist eftersom du har en ”andra” latinsk familj, en andra! Vi behöver nog ta ett snack om hur man tar bruna vänner och familjer som gisslan och identifierar sig med PoC:s (Persons of Colors) för att undvika att räknas som rasister. Jag är glad att du förstått att du inte är latino, hur svårt var det? Tänkte du någonsin att du inte borde snacka eller använda spanska, eftersom du är vit? Hur svårt kan det vara att förstå att när en medlem av den latinska gemenskapen sätter ner foten och säger ifrån att lägg inte beslag på och gläns med vårt språk. Försvinn från min fotbollsplan (cancha).

Hade detta handlat om hederskultur, så borde den vite studenten inte ha tagit förolämpningen utan sökt upp den kvinnliga latino-studenten och gett henne en örfil (eller något sådant). Hade det handlat om en kulturkrock, om skilda referensramar, hade han kunnat skicka kvinnan ett privat mail och förklarat att i USA finns det miljoner av både vita och infödda spansktalande, så det är inte särskilt laddat, ingen markering att skriva futbol. Det som meningsutbytet illustrerar är något annat, framväxten av en offerkultur, där båda parter inte bara bejakar uppdelningen i förtryckare och offer utan också accepterar att det inte går att göra något åt.

Varför har jag då refererat denna lilla berättelse för bloggens läsare? Skälen är två. För det första ser vi att samma typ av offerkultur växer fram vid svenska universitet och högskolor. Och för det andra så är de medlemmar av den svenska makteliten som ivrar för att vi inte ska skilja mellan vi och dom efter sin tid. Är det något man ska göra bland dem som befinner sig vid den moraliska fronten, så är det just det, att hålla isär kulturerna. Längre från mångkultur kan man nog inte komma.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.