Invandring och mörkläggning

Folkombytet och kostnaderna i siffror

Med statistik från SCB redovisade frilansjournalisten David Ahlin i december förra året hur invandringen i grunden förändrat Sveriges befolkning. 1960, innan arbetskraftsinvandringen tog fart, var antalet utrikes födda 300.000, vilket motsvarade fyra procent. För trettio år sedan var antalet 690.000, eller 8,2 procent av befolkningen. År 1997 var antalet 950.000 och 2007 1,3 miljoner. Vid årsskiftet 2018 var antalet utrikes födda i Sverige 1.877.000. Det betyder att av befolkningen på 10.1 miljoner var 18,5 procent födda utomlands. I synnerhet har antalet och andelen ökat kraftigt under de senaste decennierna. Särskilt stor var ökningen av personer födda i utomeuropeiska länder. Vid årsskiftet 2019 är nästan två miljoner av Sveriges 10.2 miljoner utrikes födda.



Min skrivarkollega Gunnar Sandelin redovisar betydligt högre siffror, också han utifrån SCB. I slutet av år 2018 hade nästan tre miljoner människor eller närmare 29 procent av Sveriges befolkning utländsk bakgrund. Sedan millennieskiftet har de ökat med 1,4 miljoner medan de med svensk bakgrund minskat med närmare 24.000 personer. Dessa högre siffror kommer han fram till genom att dela dem som har en inrikes- och en utrikes född förälder 50/50 mellan svensk och utländsk bakgrund. SCB och Migrationsverket gjorde 2003 ett lappkast och bestämde sig för att de som ingår i den gruppen skulle klassas som svensk bakgrund, och vips fick vi en halv miljon fler svenskar över en natt. Gunnar Sandelin konstaterar: ”Så jobbar våra myndigheter”.

1997 släppte Socialdemokraterna propositionen Sverige, framtiden och mångfalden – från invandrarpolitik till integrationspolitik. Där framgår tydligt att integrationen fungerar dåligt. Ändå fortsatte man med den i 20 år:

1996 Invandringspolitiken delas upp i migration och integration. Göran Persson utser Sveriges första integrationsminister Leif Blomberg.
1998 Integrationsverket inrättas. Storstadssatsningen mot segregation i socialt utsatta bostadsområden sjösätts.
2002 Folkpartiet blåser liv i integrationsdebatten med kravet på språktest för medborgarskap.
2006 Alliansen tar makten.
2007 Integrationsverket avvecklas. Migrationsverket, Ungdomsstyrelsen och SCB tar över uppgifterna.
2010 Sverigedemokraterna för in invandringskritiken i riksdagen. Etableringsreformen träder i kraft.
2013 S säger i princip ja till att avskaffa integrationspolitiken.
2014 Statsminister Fredrik Reinfeldt uppmanar svenska folket att öppna sina hjärtan för flyktingkrisen. Maktskifte. Stefan Löfven presenterar sin regering utan integrationsminister.
2015 Närmare 163. 000 personer söker asyl i Sverige. Mot slutet av året skärps den svenska flyktingpolitiken och politikerna påstår att invandringen nu ligger på EU:s miniminivå.

Det där med att invandringen nu ligger på EU:s miniminivå är emellertid inte sant. Gunnar Sandelin har utifrån Migrationsverkets siffror visat att vi årligen under de senaste åren beviljat mellan 130.000 och drygt 150.000 uppehållstillstånd totalt sett, och att inflödet över tid ökat stadigt.

När det gäller flyktingar eller motsvarande så har den s-ledda regeringen länge hävdat att Sverige anpassat regelverket så att vi nu ligger på EU:s miniminivå, vilket inte är sant. Förra året beviljade Sverige fyra gånger så många personer asyl som vad våra nordiska grannländer gjorde tillsammans.

Det som varken politiker eller journalister vill tala om är att Sverige i en allt snabbare takt fyller på och byter ut en högproduktiv och samhällslojal befolkning mot en lågproduktiv som inte kan förväntas ha nationens bästa som målsättning. Det får mig att minnas ett citat från Mark Twain: ”Ibland undrar jag om världen styrs av klyftiga människor som lurar oss eller av idioter som tror på det dom gör”. Min egen hypotes är en hybrid: ”Världen styrs av klyftiga människor som lurar idioter att tro på det som dom gör”.

Och här är vad kalaset kostar, om man går efter regeringarnas budgetpropositioner:

Det betyder att Sverige mellan åren 1997 och 2018 spenderat över 390 miljarder skattekronor på invandring. Observera att detta är de medel som avsatts. Den som kollar om kostnaderna svarade mot budgeten eller om det finns överdrag kommer förmodligen att se att siffran är ännu högre. Om man sedan med räknar samhällets direkta kostnader för invandringen, räknar ekonomen jan Tullberg i sin bok Låsningen från 2014, innan invasionen 2015, med cirka 125 miljarder per år. Nationalekonomen Tino Sanandaji landar i en beräkning från 2016 lite lägre, på närmare 90 årliga miljarder för intervallet 2015-2020.

Observera att detta var före vår senaste regerings utfästelser om att Sverige nu ska ha den mest generösa asyl- och anhöriginvandringen någonsin, med bland annat sjukdom, skörhet och klimatflyktingar som giltiga skäl. Migrationsöverdomstolen har dessutom kommit fram till att det inte är nödvändigt för asylsökande att styrka sin identitet för att få stanna.

Många av invandringens förespråkare känner inte till dessa siffror utan påstår så där i största allmänhet att invandringen är lönsam. Det är ett argument som vi under de senaste åren, på grund av dess orimlighet, alltmer sällan mött. Men frågan är ändå berättigad. Vad får vi för pengarna? Tino Sanandaji svarar på den frågan så här:

Flyktinginvandringens påverkan på de offentliga finanserna är som mest negativ de första tre-fyra åren efter asylbeslutet, då sysselsättningsnivåerna i arbetsför ålder ligger runt endast 15 – 30 procent. Därefter tar sysselsättningen mer fart och påverkan blir mindre negativ. Den kan till slut, efter ganska många år, bli positiv. Men tyvärr blir den aldrig så positiv att flyktinggruppen själv ”betalar tillbaka” det underskott den innebar under de tidiga kostsamma åren.

När jag ser dessa siffror kan jag inte förstå annat än att vi är på väg mot en samhällskollaps och risken är stor för att det blir våldsamt. Ingen är så förbannad som den som upptäcker att han/hon blivit lurad. Inte ens svenskarna kan i längden sitta på åskådarplats och låtsas som om folkbytet inte angår dem. Frågan är väl bara om insikten kommer före eller efter systemkollapsen. Hur som helst, när konsekvenserna går upp för de bedragna kan det gå fort. Det gjorde det under den arabiska våren 2011 liksom 2014 för de jättelika protesterna på Majdan-torget i Kiev. Och nu för de gula västarna i Frankrike, om vilka våra medier helt stilenligt rapporterar så lite som det bara är möjligt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.