Bakom lås och bom


I en uppmärksammad essä om civilkurage på Ledarsidorna.se (nu tyvärr bakom en betalvägg men det går att få höra inlägget uppläst) inleder Malcom Kyeyune med konstaterandet att en brottsvåg löper genom landet och att det blivit meningslöst att försöka bortförklara den genom att trixa med statistik, eftersom tecknen är så tydliga. Kyeyune skriver att inte ens de mest renläriga ideologerna bland oss numera lägger ner särskilt mycket energi på mörklägga. Frånsett att jag ogillar begreppet ”brottsvåg” därför att det antyder att det som händer är ett undantag från normaliteten – och det vet vi ännu inte om det är – så är vi överens. Kyeyune ger några exempel:

  • Barnrån
  • Heminvasioner
  • Kidnappningar
  • Brott med tortyrinslag
  • Rektorer som informerar föräldrarna om att barnen inte ens under skoltid bör gå ensamma från en skolbyggnad till en annan, på grund av den ökade risken att de ska bli rånade på vägen
  • Gågrupper – vuxna och barn som för att vara säkra går i stora klungor från plats A till plats B

Ungefär samtidigt får jag annan information som pekar i samma riktning. För det första ett mail som Gunnar Sandelin skickar mig och där Sverige i ett index med 39 länder utnämns till det farligaste landet i Europa.

Gunnar kommenterar att rankingen grundar sig på intervjuer och inte anmälda brott och när jag ser närmare på listan, känns den inte särskilt övertygande. Inte desto mindre, det är illavarslande att mönstersamhället Sverige inte återfinns någonstans i botten utan överst.

När jag så läser i Svenska Dagbladet att Stockholmspolisen under perioden 1 december 2018 – 4 april 2019 fått in 225 anmälningar om rån mot minderåriga känner jag mig skakad och förstår de föräldrar som är oroliga. En pappa berättar om sin tolvårige son William. Han är på väg till fotbollsträning i Aspudden då han omringas av ett gäng maskerade äldre pojkar: ”De slog honom i magen. Sen strippade de honom på det han hade. Mobiltelefon, Visakort, SL-kort och cykeln”. Jag får också ett mail från en åklagare som skriver:

I fredags åtalade jag två araber som varit hem till en “svenne” och plundrat denne på kläder och parfymer med mera. Detta förfarande vimlar det av i massor. Samma sak som med åldringsbrotten och romerna. Samma mekanismer som är i farten.

Det juristen syftar på med ”samma mekanismer” är den fråga som Malcom Kyeyune tar upp, att dessa brott begås över en etnisk gräns. ”Svennar” kan man utsätta för övergrepp som är totalt otänkbara inom den egna gemenskapen. I just dessa fall nämns inte våldtäkterna men vi vet att i synnerhet massvåldtäkter nästan enbart begås av invandrare och att de som drabbas är etniskt svenska unga kvinnor.

Det finns andra samhällen som hunnit längre i den utförslöpa som Sverige befinner sig i, exempelvis Brasilien. Det väldiga landet har 205 miljoner invånare och varje år begås över femtiotusen mord. WHO kallar det för ”en epidemi” och har rankat Jardim Angela – en favela i São Paulo – som det mest våldsamma bostadskvarteret i världen. Siffrorna för våldtäkter, väpnade rån och överfall är extremt höga och kidnappning är ett av de vanligaste brotten som välbärgade affärsmän och deras familjer utsätts för. Det förvånar inte att säkerhetsbranschen är både stor och mycket lönsam. För tio år sedan fanns det i Brasilien fler än 7.000 bepansrade fordon med skottsäkra rutor. Några siffror från år 2013:

  • 74.000 registrerade våldtäkter. Det verkliga antalet beräknas vara minst två gånger så stort
  • 1.145.400 rån
  • 17 procent av befolkningen har hotats med skjutvapen.
  • 5,2 miljoner registrerade och 7,5 – 9,8 miljoner olagliga skjutvapen.
  • 81 procent av brasilianerna anser att det är för få poliser och att de gör väldigt lite för att skydda befolkningen från brott.

Hur kan de välbärgade skydda sig i en så farlig tillvaro? Hur kan de skapa sig ett tryggt liv? Svaret är att de förskansar sig bakom lås och bom. 25 kilometer utanför São Paolo finns sedan 1973 Alphaville, elitens parallellsamhälle och världens största gated community. Namnet har hittats på av en brasiliansk arkitekt. Det har således ingenting att göra med den franske regissören Jean-Luc Godards science-fictionthriller ”Alphaville”, som profeterade om den totala övervakningen i en överteknifierad värld.

Ungefär 60.000 människor bor bakom en fem kilometer lång och fyra till sex meter hög mur. Det inhägnade området är 900 hektar. Området innehåller 33 stadsdelar med mellan 500 0ch 5.000 invånare och sammanlagt mer än 20.000 småhus, villor och höghus med lägenheter. En ordinär familjebostad kostar mellan 1,2 och 3 miljoner kronor. Till det ska läggas fasta kostnader för gemensamma anläggningar, bevakning, skötsel och administration, som löper mellan 2.500 och 6.000 kronor per månad.

Invånarna har tillgång till en komplett infrastruktur med shoppingcentra, idrottsanläggningar, hotell, restauranger, läkare, kliniker, apotek, banker, biografer, elva skolor och till och med ett universitet. Här finns över 2.300 företag och det är möjligt att leva hela sitt liv här, utan att någonsin behöva lämna området.

På jakt efter inkräktare kryssar dygnet runt 400 vakter med coltrevolver vid höften på motorcyklar och i bilar med militära utrustning och design. Ofta har vakterna också ett andra jobb inom militärpolisen. Helikoptrar som hovrar över samhället är en vanlig syn. Kameror och sensorer registrerar noggrant alla rörelser i området. Dessutom finns utanför murarna tungt bevakade specialenheter med gevär med avsågad pipa ”för att kunna träffa fem eller sex personer på samma gång”, som Alphavilles säkerhetschef José Carlos Sandorf beredvilligt berättade för en journalist. Innanför murarna får vakterna skjuta mot främlingar, även om de är obeväpnade och inte hotfulla. Den som skjuter en inkräktare på sin privata egendom har i Brasilien rätten på sin sida.

Besökare till Alphaville måste inte bara legitimera sig utan också stiga ur bilen för att bli visiterade och fotograferade. Den som ska besökas rings upp. Större fordon undersöks noga och väktarna kroppsvisiterar leverantörer och byggnadsarbetare innan de släpps ut igen – de kan ju ha stulit något. Barn under tolv år får inte passera stålgrindarna vid ingången utan sällskap av en betrodd vuxen. Omyndiga måste ha föräldrarnas skriftliga tillstånd.

Vakterna härskar nästan oinskränkt och den här hårda kontrollen uppskattas av invånarna. Exempelvis får tjänstefolk — som i Brasilien inte bara är ett privilegium för ett litet ekonomiskt toppskikt – anställas först efter milisens godkännande. Oavsett om det rör sig om en barnflicka, en kökshjälp eller en chaufför kontrolleras allas antecedentia noga med hjälp av militärpolisens akter. Den som är dömd för stöld eller rån har ingen chans att få jobb i Alphaville.

Bakom muren finns vad som i jämförelse med de omgivande favelorna är ett slags välståndsghetto. Här är alla husen vackra och omskötta, här finns gröna kullar, planterade eucalyptusträd, prydliga trädgårdar och en stor sjö. Framför garageinfarterna tronar sopsäckarna ordningssamt på ställningar med höga ben, så att sopor inte ska släpas runt av hundarna.

De som bor här har lätt för att knyta kontakter med varandra och sällskapslivet är intensivt. Istället för att befinna sig i det egna landets mer brutala verklighet lever Alphavilles invånare som man gör i samma inkomstlägen i Europa och i de ännu välmående delarna av USA. De grillar, de idrottar och de rör sig bekymmerslöst mellan de olika aktiviteterna. Många tar sig fram per cykel, att åka bil är inte nödvändigt. De som ändå gör det får hastigheten uppbromsad av fartbulor.

Vad är då felet med att leva det goda livet bakom murar? Svaret är att många av de boende är politiker, beslutsfattare och ledare som behöver erfarenheter av hur vanliga människor lever, för att kunna fatta rätt beslut. Att enbart umgås med andra förmögna och likasinnade människor gör att resten av Brasilien ”försvinner”, det finns nästan inte. En invånare som länge varit emot att flytta till Alphaville men till slut ändå gjorde det, för att inte sätta sina båda döttrars liv i fara förklarar:

Jag tycker att det finns något djupt artificiellt med att leva här. Vi bor bakom tjocka väggar omgivna av vakter, vilket ger oss en känsla av att vi lever i ett fängelse. Jag skulle definitivt föredra att leva och vara en naturlig del av samhället, men risken är för stor när du har två små tjejer.

Ännu är inte Alphaville fullbyggt. Slår man samman det med grannen Aldeia da Serra finns det plats för cirka 120.000 boende på sammanlagt 22 kvadratkilometer. Runtom i Brasilien är fler ”Alphaville” under uppförande. Sedan år 2000 har antalet boende i gated communities tredubblats och ligger i dag på ungefär tre miljoner. Men det är nästan bara Brasiliens överklass som har råd. Bostadspriser och de månatliga utgifterna för vakter, rekreationsområden och anläggningar är för höga för medelklassen.

Alphaville en världsmodell? Bostadsformen finns lite varstans. i Sydafrika bland annat utanför Kapstaden och i vindistriktet Stellenbosch, som ett arv från apartheidtiden. Ser vi till Europa finns gated communities i Frankrike, men också vid Italiens och Spaniens medelhavskust, liksom i Algarve i Portugal. Jag hittar en sajt som påstår sig lista de tio ”bästa” gated communities i världen. Där verkar det dock som om världen och USA är samma sak:

1. Emerald Bay, Laguna Beach, California
2. Beverly Park, Los Angeles, California
3. Star Island, Miami Beach, Florida
4. Conyers Farm, Greenwich, Connecticut
5. Brentwood Country Estates, Los Angeles, California
6. Maluhia at Wailea, Maui, Hawaii
7. Pelican Ridge Estates, Newport Coast, California
8. The Sanctuary, Boca Raton, Florida
9. The Oaks, Calabasas, California
10. Tuxedo Park, Tuxedo Park, New York

Har vi några gated communities i Sverige? Faktiskt finns det ett bostadsområde som ska börja byggas i år och som marknasför sig på det sättet, nämligen Strandudden vid Vikaresjön i Småland. Så här presenterar de sina 18 ägarlägenheter, under rubriken ”I ett sjönära gated community”:

Strandudden Lifestyle är ett sjönära gated community-boende där innovation, exklusivitet och trygghet är inmurat i hela området. Strandudden Lifestyle gör valet av bostad och livsstil smart, unikt och säkert. Ett boende som ger dig mer tid över till att fokusera på det som gör dig lycklig och förlänger livsglädjen. Med den vackra utsikten över Vikaresjön kan du luta dig tillbaka och njuta av den fantastiska solnedgången

Gunnar Sandelins kommentar om den fantastiska solnedgången: ”Javisst, över hela samhället!”

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.