Nationell identitet


Inbördeskriget i Syrien följde i kölvattnet på den arabiska våren 2011. När Bashar-al-Assadregimen sattes ifråga kunde naturligtvis al-Assad ha avgått men det gjorde han inte utan svarade med hård repression. Inbördeskriget var ett faktum. Det fördjupades när Turkiet, Saudiarabien, Iran, Ryssland och USA lade sig i. Jag ska inte gå närmare in på hur dessa parter samspelade med varandra, bara konstatera att det var i den myllan som IS skapades.

När inbördeskriget bröt ut hade Syrien ungefär 18 miljoner invånare. En halv miljon människor miste livet. Fem miljoner lämnade landet, varav en miljon sökte sig till Europa. Mellan sex och sju miljoner drevs från sina hemorter men stannade kvar i Syrien. Kriget fick inte bara konsekvenser för Syrien utan också för grannarna Turkiet, Jordanien, Libanon och Irak, plus att migrationsvågen skakade om Europa.

Ett perspektiv som jag aldrig mött i den svenska rapporteringen är att det som utlöste kriget var en alltför svag syrisk nationell identitet. För den som gillar mångkultur var Syrien rena mönstersamhället.

Går vi lite tillbaka i tiden styrde först Hafiz al-Assad från år 1970, efter en militärkupp. Hans son tog över år 2000. De tillhör den shiamuslimska alawitiska minoriteten, som i Syrien före kriget var ungefär tolv procent av befolkningen. Majoriteten är sunnimuslimer men det finns också ett antal minoriteter varav kristna och yazidier är de största. Dessutom är befolkningen splittrad etniskt och språkligt i araber, kurder, greker, druser, turkmener, palestinier och tjerkesser. Landet var också ideologiskt delat i våldsinriktade extremister och moderata muslimer. Vissa stod politiskt till vänster och andra till höger. Att det blev alawiterna som kom att styra denna oerhörda blandning berodde på att de gynnades före självständigheten 1946 av Frankrike, som en del i deras koloniala söndra och härska-taktik.

Alawiterna var hatade av många grupper i landet och kunde bara skapa stabilitet genom hård repression. Summan av kardemumman: medborgarna kände ingen lojalitet med det land som heter Syrien. Den syriska identiteten, när den alls fanns, var underordnad någon av alla de andra identiteter som jag räknat upp ovan. Så när den arabiska våren inträffade och det föreföll som Assad-regimen var försvagad, föll landet sönder.

Samma svaga nationella identitet finner vi i flera länder i Mellanöstern. Den har exempelvis lett till systemkollaps i Jemen och Libyen. Den har också gjort Afghanistan, Irak och Somalia till några av världens mest krigshärjade och sämst fungerande länder. Vi ser samma fenomen också i fler afrikanska länder. Exempelvis är Kenya och Nigeria etniskt och religiöst delade och stabiliteten upprätthålls på så sätt att de etniska grupperna turas om vid makten, varvid de passar på att efter förmåga plundra statskassan. Korruption, fattigdom och kraschade ekonomier blir konsekvensen.

Japan, Sydkorea och Kina är exempel på länder som redan hade skapat starka nationella identiteter, när de under 1800- och 1900-talet i en mer eller mindre våldsam konfrontation med västvärlden moderniserades. En av huvudanledningarna till att de inte råkade ut för någon ”syrisk katastrof” utan att det gått så bra för dem, trots att de fått sin beskärda del av krig, inbördeskrig, ockupation och delningar, är att de kunnat upprätthålla sina traditioner och den nationella identiteten. Eller ta Tyskland, hur kunde landet resa sig efter att ha förlorat två världskrig? Svaret är att de reste sig som ett folk. Oavsett om man vinner eller förlorar stärker krig den nationella identiteten, under förutsättning att den redan finns där. I dag är Tyskland, som bekant, åter Europas starkaste land.

Vad är då nationell identitet? Svaret är att det är detsamma som nationalism, ett mer omdiskuterat begrepp. Medborgarna anser att den nationella tillhörigheten är viktigast – det som inte fungerade i Syrien. De skandinaviska länderna är – eller har varit – strålande exempel. Här har medborgarnas inbördes solidaritet möjliggjort uppbyggandet av avancerade välfärdsstater. Den som vill föra fram nationalism som något mycket farligt och destruktivt, med Nazityskland som det allt överskuggande exemplet, bör minnas att segrarmakterna USA, Ryssland, Storbritannien och Frankrike var precis lika nationalistiska, utan att nationalismen blev patologisk.

Man kan också säga att nationell identitet är medborgarnas uppfattning att ett lands politiska ledning är legitim. Det betyder att statens våldsmonopol accepteras, liksom lagar och den politik som makthavarna driver sätter det egna landets medborgare i första rummet. Den nationella identiteten består av en gemensamt uppfattad historia, berättelser om det förflutna som medborgarna håller levande och som för dem bekräftar att de är ett folk – kort sagt en gemensam kultur – något som förresten totalt diskvalificerar begreppet ”mångkultur”.

Det finns länder med många kulturer men det finns inte något land med en gemensam ”mångkultur” – det är politisk rappakalja och den är av skadligaste slag eftersom det krävs stor kompetens och medvetenhet att styra ett land med många kulturer – något som bekant inte Assad klarade. För det krävs en nationellt överordnad identitet. USA är det främsta exemplet på ett land som lyckats skapa en sådan – amerikaner är först och främst amerikaner. Så blev de också världens starkaste nation. Trump begrep detta med sitt ”America first”, vilket förde honom till makten. Globalt sett är globalisterna ett slags sekt. Världens starkaste ekonomier är nationalistiska. Se Kina, Japan och USA under Trump, medan Europa med sina globalistiska och kosmopolitiska eliter, skapar svaga stater. Med andra ord, den nationella identiteten är något mycket värdefullt, ett arv som europeiska politiker förslösar. Ja värre än så, när de stöter på den i Europa så bekämpas den. Ungern under Orbáns ledning må vara exempel nog.

I sin bok ”Identity”, som kom häromåret, räknar den amerikanske statsvetaren Francis Fukuyama upp sex värden som vi hittar i stater med en stark nationell identitet.

  1. De är stabila och säkra för sina invånare. Det gäller inom landet men också i relation till andra länder. Stora och enade geopolitiska enheter kan skydda sin befolkning bättre än stater med svag nationell identitet. Till exempel hade Storbritannien aldrig kunnat spela samma roll i världspolitiken om Skottland hade varit en egen stat. Det gäller också för Spanien om Katalonien, dess rikaste region, hade varit självständigt.
  2. Den nationella identiteten möjliggör en effektiv och kompetent politisk ledning plus att den håller tillbaka korruptionen, eftersom också ledarna tänker nationellt. Där den nationella identiteten är svag hittar vi korruption och ledare/myndighetsföreträdare som i första hand värnar om sin egen etniska grupp, region, stam, familj, politiska parti (obs, Sverige!) eller helt enkelt skor sig själva, eftersom de inte känner ansvar för nationens övergripande och gemensamma intressen.
  3. En stark nationell identitet är en bra grund för ekonomisk tillväxt. Om medborgarna inte är stolta över sitt land, värnar de heller inte om det ekonomiskt. Länder med stark nationell identitet som Japan, Sydkorea och Kina har eliter som är inriktade på det egna landets ekonomiska framgång. De är också mindre intresserade av att berika sig själva. Det är en utveckling som vi mera sällan finner i Afrika söder om Sahara, Mellanöstern och Latinamerika. Många etniska och religiösa grupper föredrar att bedriva handel inom den egna gemenskapen och använder sin eventuella tillgång till statens resurser på sätt som gynnar den egna gruppen. Det är begränsande. Ekonomier växer när de kan verka på största möjliga marknad.
  4. En fjärde funktion handlar om tilliten mellan medborgarna. När man har med främlingar att göra, framför allt i affärsuppgörelser, fungerar tilliten som ett slags smörjmedel. Man förväntar sig att den andre, eftersom man är av samma slag, uppför sig lika väl som man själv gör. Ett annat begrepp i sammanhanget är ”socialt kapital”. Att man delar nationell identitet är ett slags socialt kapital som gör det möjligt att samarbeta förtroendefullt och informellt med andra människor.
  5. En starkt gemensamt upplevd nationell identitet minskar friktionen mellan olika sociala skikt i ett samhälle. Det gör också att de som har bättre ekonomiska förutsättningar anser det rätt och rimligt att politikerna gör ekonomiska transfereringar till dem som inte lyckats lika bra med sina liv. Detta i motsats till grupper som i första hand värnar om sina egna intressen och ser relationen till andra grupper som ett konkurrerande nollsummespel, med avseende på statens resurser.
  6. Den demokratiska praktiken fungerar bara om medborgarna anser att de lever i ett gemensamt samhälle. Det i sig förutsätter en delad nationell identitet. De flesta väl fungerande demokratier här utvecklats i länder som redan hade en stark nationell identitet.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.