Hemmablindhet


Nu har jag varit hemma i Sverige i en dryg vecka, efter att ha tillbringat vinterhalvåret på den tropiska semesterkobben. Rätt skönt att återvända till ett svalare klimat. Den sista tiden var det konstant 40 grader plus, eller mera. Också härligt att åter kunna njuta av den svenska maten: Smarrig danboost (dansk), lammstek (Nya Zeeland) och (tyska) Liedls surdegsrågbröd. ”Endast Sverige svenska krusbär har” (skaldade Almqvist, som flydde till Amerika och där bland annat försörjde sig på att spela piano). Också underbart med vårens skira grönska, att lyssna till småfåglarnas aggressiva parnings-och revirbevakande kvitter, gå på skogsstigar kantade av vitsippshav och framför allt, att leva med och i det egna språket – det språk som den svenske poeten Esaias Tegnér 1817 patriotiskt utnämnde till ”ärans och hjältarnas språk” (What the fuck?!)

Ändå, jag har allvarliga funderingar på att lämna Sverige. Därför är denna första tid viktig – innan hemmablindheten slår till. Jag vill veta om det blivit lättare att leva i Sverige? Eller svårare?

Jag frågar bland andra Vávra Suk, chefredaktör på ”Nya Tider”, en liten papperstidning som är intensivt, ja närmast löjeväckande, hatad av etablissemanget och beskylld för att vara det brunaste man bara kan tänka sig. Ingen upplyst ”PK-ist” skulle ens drömma om att läsa den innan han, hin, hon eller hen uttalar sig. Att veta vad man talar eller skriver om är inte längre nödvändigt. Jag, som läser den och ibland, utan att någonsin bli censurerad, också skriver där, ser något annat: Ett andningshål i det propagandistiska mediaflödet.

Nya Tiders prenumerantstock ökar och allt fler vill skriva i tidningen, men det betyder inte att sanktionerna lättar. Det känns snarare som om tumskruvarna dragits åt ytterligare ett varv, sedan jag lämnade Sverige tidigt i höstas. Det är fortfarande omöjligt för Nya Tider att hyra lokaler i eget namn. Likartade svar får jag från andra ”dissidenter”. Tveklöst håller den moraliska stormaktseliten fortfarande landet och invånarna i ett järngrepp.

Lika tveklöst är det folkliga missnöjet på tillväxt, i synnerhet på landsbygden. Jag tänker att ju längre det dröjer innan verkligheten hinner ifatt ideologin och folk förstår hur bedragna de är, desto mer förbannade kommer de att bli. Men om svenskarna verkligen kommer att göra uppror eller bara fortsätter att huka sig, det är en fråga jag inte sett något övertygande svar på. Har du som läser denna blogg någon uppfattning, maila gärna mig: koa@arnstberg.se

Ganska snart efter hemkomsten får jag veta något som jag inte förstod på semesterkobben, nämligen att jordens undergång är nära. Klimatsektens kontroll är i det närmaste total och det är helt OK för alla medier att låta en tonårsflicka ge röst åt klimatångesten. Greta Thunberg hyllas av hela 171 psykologer och psykoterapeuter i Expressen.

Barnens psykiska hälsa är nu så hotad och barnen så deprimerade att klimatkrisen måste hamna högst upp på politikernas agenda. Man förstår att om det är nödvändigt att offra demokratin för att rädda klimatet, så må det ske. Som min medskribent Gunnar Sandelin konstaterar dras den totalitära snaran åt.

Dessa professionella människokännare, som istället utifrån sin yrkeskunskap borde oroa sig för stackars Gretas psykiska hälsa, skriver som om det fanns ett direkt samband mellan ”klimatkrisen” och barnens mentala tillstånd. Men det går ju inte att se några klimatförändringar, även om Greta nu har uttryckt att hon kan se koldioxiden i luften med blotta ögat! Faktum är att vi inte vet hur klimatet kommer att förändras. Det kanske blir varmare, men det är inte alls omöjligt att det blir kallare. (Obs, nu handlar det inte om vädret, som växlar).

Dessa psykologer och terapeuter är medagerande i skapandet av den mediabild som skadar barnen. Det barnen förhåller sig till är ju – alldeles oavsett om den är sann, överdriven eller helt ute i det blå – den bild som medierna förmedlar. Att denna hekatomb av psykproffs inte förstår något så elementärt, säger något om inte bara om dem, utan också om den svenska klimathysterin.

Särskilt kuriöst är det att klimatsektens företrädare verkar tro att, trots att de förkunnar ingenting mindre än jordens undergång, så hjälper det med nya skatter. Flygskatt, båtskatt, elskatt, gonattskatt och diesel, jamen usch och fy fan! Höj skatten, och hitta på nya skatter, klimatskatter!

Det gillar givetvis politikerna. Därmed kanske den så kallade Lafferkurvan sätts ur spel, den som utsäger att när skatteuttaget nått en viss nivå fungerar det inte att höja den ännu mer, därför att då minskar den skatt som staten får in – svartarbetet ökar och folk arbetar mindre – det lönar sig ju inte. En studie från 2005 jämförde skattetrycket i 12 OECD-länder. Sverige var det enda land där marginalskatten låg över den optimala nivån. Sådant bekymrar inte klimatalarmisterna.

Allt vad människor har för sig är energikrävande och eftersom det finns väldigt många människor på jorden, så går det åt väldigt mycket energi, dag ut och dag in. Lösningen måste rimligen vara ett mindre antal människor, som gör så lite som möjligt. Den problematiska demografi jag redovisade i ett tidigare blogginlägg är i själva verket positiv. Ansvarskännande klimatalarmister, jag misstänker att en majoritet av dem är unga kvinnor, måste naturligtvis pränta in i sina medsystrar att det är en skam att sätta barn till värden. Graviditet är liktydigt med ”klimatskam” och flerbarnsföräldrar borde betala högre skatt än andra. Det är bra om inrikesflyget läggs ner, tågen stannar vid perrongerna, gotlandsbåtarna läggs i torrdocka och alla drivmedel för fordon ”klimatskattepremieras” (dvs. blir dubbelt så dyra). Kärnkraft, nej för fan! Grön energi – ok då, men bara som en övergångslösning.

En disputerad fysiker jag talar med suckar uppgivet och konstaterar att det finns många högt meriterade naturvetenskapliga forskare som med sakargument kan visa att klimatångesten inte är vetenskapligt underbyggd, men de har inte en chans att göra sig hörda i offentligheten. De flesta av dem är pensionerade – yrkesverksamma fysiker och andra äkta klimatforskare vågar inte så mycket som knysta. Det vore liktydigt med att sätta både sitt sociala anseende och sin försörjning på spel. I vår del av världen är det inte naturvetare utan journalister, politiker, klimataktivister och unga flickor som står för sanningen om klimatet.

En mer improduktiv och kostsam ”industri” än klimathysterin får man leta efter. Det enda säkra resultatet är att folk får mindre kvar i plånboken. Konsekvensen blir inte att klimatet räddas (som om vi kunde göra det) utan fattigdom för vanliga människor.

Det är morgon. Jag häller upp en kopp kaffe och funderar en stund över varför jag åkte ”hem”. Slår på morgonteven. Socialdemokraternas kandidat i EU-valet får frågan om hon ser sig själv som svensk eller europé. Europé, svarar hon. Jag minns att Liberalernas kandidat gav samma svar några dagar tidigare. Jaha, tänker jag, då talar de väl europeiska båda två. Skönt i alla fall att det inte blir svenska skattebetalare som försörjer dem.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.