Socialexorcism


I dag återkommer Håkan Johansson som gästskribent på bloggen

Segregation, relativ fattigdom och kriminalitet påstås vara majoritetssamhällets fel, som systematiskt diskriminerar minoriteter och inte ger dem de rättigheter de borde ha tillgång till i ett välfärdssamhälle. Det så kallade utanförskapet anses också spela stor roll. Om man på ett mer integrerande sätt kunde släppa in nytillkomna i de mer eller mindre segregerade bostadsområden där värdnationens högavlönade bor, skulle den samtidigt prisade och påtvingade mångkulturen frälsa alla och envar.

Tyvärr verkar inte detta recept passa svensk medel- och överklass något vidare. Där har man visserligen ingenting emot att få sällskap av en kosmopolitisk elit, men om de som massinvandrat till Sverige börjar flytta in i deras bostadsrevir, uppstår så kallad “white flight”. Tydligen går gränsen för tolererbar mångkultur redan vid cirka fem procent, innan ”den vita flykten” tar sin början. Dessa svenskar, som ofta är ivriga förespråkare för fortsatt massinvandring, visar med all tydlighet att de helst vill bosätta sig på betryggande avstånd från de utanförskapsområden, som är en konsekvens av den invandringspolitik som de själva är anhängare av.

För de flesta av Sveriges samhällsvetare är socioekonomiska faktorer den gängse förklaringen till uppenbara skillnader och orättvisor, med avseende på inkomster, bostadsort och till stor del även brottslighet. Denna, i vissas tycke allmänna bortförklaring, förväntas ta död på och avfärda alternativa tolkningar.

När massmedia och myndigheter konsekvent påstår att socioekonomiska faktorer förklarar utanförskap och segregation blir det till slut också en perfekt standardursäkt för vissa invandrares vägran att assimileras eller integreras. De förstår att det inte är deras fel om de begår brott, knarkar eller våldtar. Det är den socioekonomiska miljön som bär skulden. När sedan den som har invändningar kategoriseras som patologisk rasist, har manegen krattats för självömkan och offermentalitet. Det verkar som om många politiskt korrekta svenskar tror att vi andra vaknar upp varje morgon med en enda tanke i huvudet: Idag måste jag förtrycka, baktala och diskriminera så många invandrare och etniska minoriteter som möjligt.

Tänk om de socioekonomiska faktorerna inte är den allenarådande förklaringsmodellen för olika samhällsproblem? Kanske kan genetiska dispositioner och kulturella skillnader bättre förklara såväl segregation och kriminalitet?

O, hädiska tanke! Må helvetets portar öppnas för dig, om du vågar yppa så blasfemiska åsikter. PK-prästerna fördömer obarmhärtigt dessa avfällingar från den sanna läran. Vik hädan, ni djävulens avkomma och låt i mångkulturens namn socialexorcismens villiga företrädare driva ut de onda andarna.

Det är frestande att driva med den närmast religiösa vurmen för mångkultur, liksom oviljan att pröva andra tänkbara förklaringar till att det inte alltid går så bra i Sverige för medlemmar av väsensskilda och mycket annorlunda kulturer. Trots åtgärd efter åtgärd, som kostat miljarder, har inte mycket hänt som kunnat häva utanförskapet och segregationen. I de invandrardominerade förortsområdena är arbetslösheten skyhög och skolbetygen avgrundslåga. Beror detta verkligen bara på fattigdom och kulturell utfrysning, eller kan man måhända hitta andra orsaker?

En anledning till segregationen är kanske att assimilation enligt en av mångkulturens trossatser närmast är av ondo. Alla kulturer ska ha kvar sin särart och bevaras. De ska fredligt samexistera och ömsesidigt berika varandra. Detta drömscenario har historiskt sett nästan aldrig fungerat, utan dominerande kulturer har förr eller senare trängt undan svagare konkurrenter. Att i religionsfrihetens namn, genom generösa bidrag och moskébyggen uppmuntra muslimer till att ostört få predika sina intoleranta dogmer, verkar bara skapa ännu större klyftor till det moderna sekulära samhället.

Heders- och klankultur kan också vara en förklaring till det permanenta utanförskapet. De flesta västerländska konstitutioner sätter individen i centrum, medan man i klankulturer tänker mer kollektivistiskt. Där är familjen och släkten viktigast. Hederskultur, som ofta handlar om att sätta sig i respekt och skipa egen rättvisa, beror för det mesta på misstron gentemot ursprungslandets korrupta och dåliga rättssystem. Varför skulle den attityden blixtsnabbt ändras i det nya landet, då många immigranter sedan generationer tillbaka självklart betraktat staten och dess myndigheter som fiender?

När det gäller kriminalitet presenterades 2014 en studie som innefattade drygt en halv miljon ungdomar, varav hälften syskon och andra hälften kusiner. Det visade sig att barn i familjer med låg inkomst hade sju gånger större chans att bli dömda för våldsbrott och dubbelt så stor risk att hamna i missbruk än barn till höginkomsttagare. Detta tyder på att hypotesen om socioekonomisk status stämmer, men när hänsyn togs till vissa andra faktorer som, föräldrarnas ålder och deras eventuella psykiska ohälsa samt kusinäktenskap, försvagades den socioekonomiska förklaringsmodellen.

En förklaring som författarna till studien framhöll var genetikens roll i benägenheten för kriminalitet och/eller missbruk. Detta är mycket kontroversiellt för de socialvetare som anser att alla skillnader mellan människor har miljömässiga orsaker. En annan studie, där en forskare vid Karolinska institutet medverkat, visade att över 50 procent av kriminaliteten kunde hänvisas till ärftlighet och mindre än 15 procent till miljön.

Man har till och med upptäckt ett samband mellan en viss gen, MAOA, och olika former av våldsbrott. Tydligen reglerar denna gen signalsubstansen dopamin som är kopplad till aggressivitet samt stresstolerans. Framförallt män med en kort variant av MAOA-genen visade sig vara extremt lättprovocerade.

Givetvis hemfaller inte alla som har dessa genetiska dispositioner till ett asocialt beteende. De flesta klarar sig ändå ganska hyfsat. Det är bara en relativt liten del av en population som hamnar i kriminalitet eller missbruk, varvid en svår uppväxt kan ha stor betydelse. Förmodligen kan missbrukande och våldsamma föräldrar aktivera genetiska anlag. Det har också visat sig att barn som växer upp med bara en förälder (mestadels mamman) har sämre förutsättningar att klara sig senare i livet.

När det gäller kriminalitet står en väldigt liten grupp för majoriteten av alla våldsbrott. Framför allt är män i åldrarna 18–35 år överrepresenterade i statistiken. Enligt en svensk undersökning svarar en procent av befolkningen för 63 procent av alla registrerade våldsbrottsdomar.

Risken för unga män att efter avslutad skolgång hamna i missbruk och kriminalitet tycks vara ganska överhängande, framför allt i utanförskapsområdena, där gangstergängen rekryterar allt yngre och yngre medlemmar.

En riskfaktor som det talas tyst om, åtminstone i Sverige, är att brottslighet till viss del korrelerar med låg intelligens. Presterar man bara 85 poäng på ett IQ-test är det större chans att hamna snett för den som har genomsnittlig eller högre IQ-poäng. Vid flera omfattande undersökningar av olika länders genomsnittliga intelligensnivå har det visat sig att länder med högt IQ-snitt är mer välfungerande och har högre BNP per capita än länder med låga värden.

Tyvärr kommer många immigranter från länder med låg genomsnittlig IQ. De lämnar länder där demokrati verkar vara omöjligt som styrelseskick och där inre konflikter mestadels råder. Troligen är många av dessa mestadels ekonomiska migranter mer företagsamma än genomsnittet men många har varken den kapacitet eller den utbildning som krävs för att få jobb på den svenska arbetsmarknaden.

Efterfrågan på okvalificerad arbetskraft är procentuellt liten i Sverige och dessa jobb innehas redan till stor del av tidigare hitkomna invandrare. Allt tyder på att fler och fler jobb, även kvalificerade sådana, kommer att ersättas av algoritmstyrda datorer och robotar. Om stora delar av ett lands befolkning då blir arbetslösa och måste försörjas av staten, kommer troligen bidragen per person successivt minska och därmed ytterligare öka klyftorna i samhället. Denna ojämlika distribution av ekonomiska resurser i ett specifikt geografiskt område kan mätas med en måttenhet som kallas ginikoefficienten – höga värden indikerar stora ekonomiska skillnader och vice versa.

Att fattigdom leder till brott, är ju som bekant vänsterns standardförklaring till kriminalitet. Vore detta sant skulle Sverige för hundra år sen ha varit överhopat med brottslingar. Så var inte fallet. Det verkar istället vara relativ fattigdom som orsakar en ökande kriminalitet i ett land. När ojämlikheten mellan samhällsgrupper (mätt i giniko) blir alltför omfattande, uppstår det ett missnöje bland framför unga män. När de inte kan konkurrera om de relativt få medel- och högavlönade jobb som finns, är frestelsen stor att istället klättra i kriminalitetens dominanshierarki – en rangordning som vanligen är starkare relaterad till handlingskraft och våldsbenägenhet än till intelligens.

Att invandrargrupper organiserat sin brottslighet har man kunnat observera i framför allt USA sen lång tid tillbaka. Exempelvis var den sicilianska maffian framgångsrik under förbudstiden och även långt därefter. Detta berodde på en strikt organisation med bossar och underbossar ända ner till gatulangare, där en stark plikttrohet rådde. Ingen fick tjalla! Det gammalsicilianska begreppet omerta, som kan översättas med tystnad, hade en stor betydelse för sammanhållningen.

Historiskt sett har organiserad brottslighet aldrig varit ett stort problem i Sverige. Men i slutet på nittonhundratalet växte motorcykelgängen fram, med amerikanska förebilder. Framför allt sysslade de med narkotikahandel. Mord och sprängattentat förekom sporadiskt mellan olika grupperingar av dessa rivaliserande gangstergäng. Den lukrativa knarkhandeln har på 2000-talet i allt högre grad tagits över av invandrardominerade förortsgäng, där rivaliteten gängen emellan också verkar lösas med skjutvapen, dock betydligt frekventare än innan.

Om Sverige fortsätter att importera outbildade/lågutbildade män från länder med traditionellt aggressiv hederskultur kommer förorternas gangstergäng att ha en aldrig sinande källa som rekryteringsbas. Den marknad som gängen tycks bråka om är framförallt cannabisförsäljning. Skulle Sverige mot förmodan bestämma sig för att legalisera så kallat lätta droger skulle troligen förortsgängen i högre grad gå över till att distribuera tyngre droger.

Att människor från länder där klankulturen dominerar – och kanske på grund av att de mestadels har svaga och korrupta regimer – skulle avsäga sig den etniska gemenskapens trygghet så fort de invandrat till ett annat land, är föga troligt. Givetvis söker man sig till sina forna landsmän i det nya landet, för hjälp med kanske bostad och försörjning. Denna etniska och kulturella sammanhållning blir gärna som en sköld mot värdsamhället. Lojalitet med klanen är viktigare än anpassningen till det nya landet. Om detta i så fall är ett problem, så infinner sig frågan, vems är felet?

Är det exempelvis Sveriges fel att integrationen vanligen misslyckas, eller är det migranternas vägran att assimileras som är anledningen till det växande utanförskapet? Kanske är de socioekonomiska faktorerna inte orsaken utan tvärtom, en konsekvens av oviljan anpassa sig till det svenska moderna samhället? Är det verkligen fattigdom som ger upphov till brottslighet och inte tvärt om? Det är ytterst få förunnat att bli rika genom kriminalitet. Majoriteten “torskar” och spärras in. De flesta kommer aldrig att göra det stora “klippet” utan hankar sig fram på småbrott och knarklangning.

När etablissemanget till och med påstår att islamistisk terrorism till stor del handlar om fattigdom och skulle kunna lösas med ännu mera u-landshjälp, har man nog inte förstått problemet till fullo. Om detta vore sant, hur ska man då förklara varför så mycket av jihadismen har sitt ursprung i och finansieras av rika oljenationer som Saudiarabien?

Nu när IS verkar vara på väg att utplånas menar vissa att vi också ska välkomna tillbaka de jihad-krigare som rest från Sverige ner till Mellanöstern för att slåss i Allahs namn. Även de kvinnor som reste ner för att gifta sig och föda barn, ska kanske ges en ny chans i Sverige? Generösa bidrag och förtur i bostadskön ska hjälpa dessa fundamentalistiska muslimer att återanpassa sig till svenskt vardagsliv, så att inte fattigdom och utanförskap, orsakat av socioekonomiska faktorer, tvingar dem att begå brott och i sitt hat mot värdlandets västerländska värderingar även utföra terroristattentat.

Vi ska alltså vara toleranta mot de intoleranta in absurdum. Det är så som mångkultursideologin fungerar. Vi har inte rätt att kritisera andra kulturers sedvänjor, även om dessa råkar innefatta hederskultur, könsstympning och jihadism. Vi sekulariserade västerlänningar har skyldighet att i kulturrelativismens namn acceptera de mest bisarra kulturyttringar. Eller?

Håkan Johansson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.