EU, folkviljan och den löfvenska migrationspolitiken


I dag återkommer Ingrid Björkman som gästskribent

Stefan Löfvens huvudbudskap inför EU-valet är att ”högerextremismens framfart” på kontinenten måste stoppas. Han påminner om Nazitysklands behandling av judarna: ”Högerextremisterna har lyckats förut”. Associationskedjan är den gamla vanliga – den tyska nazismen med judeförföljelser är i grunden samma sak som västvärldens motstånd mot dagens massinvandring från tredje världen.

Vad är det då som styr den löfvenska migrationspolitiken? Oavsett regeringens sammansättning har politiken varit minst sagt svajig. Är den EU-anpassad? Har folkopinionen haft något inflytande? Frågorna är många, liksom beträffande EU:s migrationspolitik. Den utomeuropeiska massinvandringen 2015 visade att de olika europeiska ländernas immigrationspolitik huvudsakligen bestämdes på nationell nivå. Är detta önskvärt? Eller bör EU:s roll stärkas?

I kapitlet ”Flyktingkrisen och nationalstatens återkomst” (EU och nationalstatens återkomst, Santerus förlag, 2019) tar Magnus Henrekson, Tino Sanandaji och Özge Öner itu med frågan om EU bör ha en gemensam migrationspolitik. Mot den forskningsbakgrund de erbjuder, är det intressant att studera dagens svenska invandringspolitik. Först ett klargörande: Drygt åtta av tio har klassats som flyktingar eller skyddsbehövande av dem som under det senaste kvartsseklet beviljats uppehållstillstånd i Sverige. Jag kommer därför att använda den neutrala beteckningen ”migranter” för dem som av olika skäl söker invandra till Sverige.

Fram till och med 2015 drev Sverige en synnerligen generös politik. ”Mitt Sverige bygger inga murar” var Stefan Löfvens svar till dem som efterlyste identitetskontroller av de anländande och konsekvensanalyser av de migrationspolitiska besluten. Följaktligen stod dörrarna vidöppna 2015 då statsministern hälsade ”refugees welcome”. 2015 års ohejdade invandringspolitik stred mot både den svenska utlänningslagen, dublinförordningen och EU:s schengenbeslut. SOM-institutets undersökningar visar att majoriteten av svenskarna ville ha en minskad invandring, medan en majoritet av riksdagsledamöterna däremot ville öka den. Följden blev att regering och riksdag under Stefan Löfvens styre drev igenom 2015 års svenska migrationspolitik, utan vare sig federalt eller folkligt stöd och även utan politiska konsekvensanalyser.

Redan 2016 kom Löfvens första bulletin om kraftigt minskad invandring. Sveriges immigration sades nu ha gått ner till ”EU:s miniminivå”. Denna lugnande försäkran har sedan upprepats åtskilliga gånger under de senaste åren. Problemet är att den inte är sann. Nedanstående diagram i det aktuella kapitlet av Henrekson et al. visar att Sverige så sent som 2017 hade Europas näst högsta antal beviljade asyler per capita. Beviljandenivån är 163 gånger högre än den för Portugal, som ändå ligger betydligt närmare migrantrouten över Medelhavet än Sverige.

Diagrammet hämtat från ”EU och nationalstatens återkomst”, Santerus förlag, 2019

Men kanske har invandringen till Sverige sjunkit efter 2017? Nej, det har den inte. Enligt journalisten Gunnar Sandelin fortsätter den dramatiska ökningen i oförminskad takt. De tre senaste åren med den högsta invandringen någonsin i Sveriges historia. 2018 beviljade Sverige fortfarande asyl till fyra gånger så många personer som våra nordiska grannländer gjorde tillsammans. Samtidigt upprepades de officiella försäkringarna att invandringen till Sverige låg på EU:s miniminivå.

Det ankommer på kommunerna att lösa bostads- och även arbetsfrågan för dem som fått asyl. Men till följd av att inströmningen av migranter till Sverige varit så stor, har det blivit omöjligt att både erbjuda lämpliga bostäder och tillgång till jobb. De svenska kommunerna har då prioriterat bostadsfrågan medan jobbchanserna ignorerats. I glesbygdskommuner, där en stor andel nyanlända placerats, är det gott om bostäder medan utsikterna till arbete är försvinnande få. Svenska kommuner med svag ekonomi och sjunkande inhemsk befolkning har ofta varit positiva till att ta emot nyanlända, sannolikt i hopp om att dessa ska bli självförsörjande och då bidra till kommunens ekonomiska uppgång. För dagens invandrare, som oftast är lågutbildade och kommer från Afrika och Mellanöstern, är matchningen med en modern, högteknologisk arbetsmarknad dock extremt dålig. Det tar i snitt 8 år innan hälften av dem fått arbete. Därför var den djupa ekonomiska och sociala kris som nu drabbar Sveriges kommuner när det tvååriga statliga försörjningsansvaret för nyanlända upphör, också förutsedd. Hoppet om att de invandrade efter två år skulle kunna klara sin egen försörjning var givetvis fåfängt.

Henrekson et al. konstaterar att migrationsfrågan är den i särklass mest kontroversiella frågan inom EU och därmed också den som allra mest ökar risken för att EU ska försvagas och så småningom till och med splittras. I den politiska retoriken betonas ofta att EU har en gemensam migrationspolitik. Men de stora differenserna länderna emellan visar att EU i praktiken saknar en gemensam politik. De stora skillnaderna i EU-ländernas mottagningsvolymer bottnar enligt Henrekson et al. inte minst i EU-avtalens stora tolkningsutrymme. Också mottagarländernas nationella stämningslägen påverkar de invandringspolitiska besluten. Sannolikt var skuggorna från 30-talet avgörande för Tysklands dramatiskt ökade mottagningsvolym 2015.

Motsättningarna inom EU mellan federalister och nationalister hårdnar alltmer. Försöken av framför allt Sverige att förmå restriktivare länder i Östeuropa att öka sin invandring har endast lett till ökade spänningar inom unionen. Man kan med fog ifrågasätta det demokratiska i att under utpressning tvinga andra länder öppna sina gränser för utomeuropeisk invandring. Henrekson et al. har sin ståndpunkt klar: Med undantag för exempelvis skydd av EU:s yttre gränser, bör EU inte sträva efter en gemensam migrationspolitik.

För Stefan Löfven verkar det dock otänkbart att ge upp tanken på en gemensam migrationspolitik på EU-nivå. Motståndet mot att låta EU besluta i frågor som enskilda stater uppfattar som varje lands nationella rätt, ser han som utslag av ”högerextremism”. Och detta motstånd ska i demokratins namn slås ner! Att lyssna in folkviljan är uppenbarligen inte Löfvens melodi.

Det motstånd som nu växer fram i flera europeiska stater mot EU:s federalistiska politik är folkets opposition mot den ojämna ekonomiska fördelning som den kapitalistiska globalismen med fri rörlighet för kapital, varor och arbetskraft lett till. De europeiska folken har därvid drabbats speciellt hårt av den pågående stora invandringen från tredje världen.

Löfven är en av de regeringschefer som mest ihärdigt arbetar för en stark överstatlighet. Man frågar sig vad som driver honom. En ännu generösare invandring av låg- och outbildade människor från tredje världen skulle försvaga de europeiska nationalstaterna och därmed stärka EU:s makt. Men hur skulle en fortsatt sådan invandring påverka det svenska samhället? Och vad skulle fri rörlighet för hela världens arbetskraft innebära för fackföreningsrörelsen?

Var Stefan Löfvens solidaritet egentligen ligger tål att fundera över. Likaså vad begreppet ”demokrati” innebär för honom. Dilemmat med att hålla rätt politisk kurs försöker socialdemokraterna hantera genom att vid behov låta litet hårdare i retoriken, men ändra praktiken åt motsatt håll.

Ingrid Björkman

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.