Verklighetsförvanskningar


I årets majnummer av Pedagogiska magasinet, en av skolvärldens viktigare informationskällor, skriver den avgående chefredaktören Karin Södergren en ledare där hon inleder med att hänvisa till en undersökning från Forum för levande historia. Den visar att sex av tio svenskar mellan 18 och 70 år anser att Sveriges demokrati försvagats under de senaste fem till tio åren: ”Känslan av delaktighet i samhället är också låg. 20 procent anser sig inte alls delaktiga. Bara en av tio känner sig mycket delaktiga” (Det grammatiska misstaget är inte mitt utan Karin Södergrens).

En sökning i Forum för levande historias materialbank ger inget resultat. Jag misstänker starkt att Forum för levande historia har en felaktig (ja, ”felaktig” är rätt beteckning, vilket kommer att framgå) definition av vad demokrati är, men det spelar inte så stor roll. Även med en korrekt definition är siffrorna trovärdiga.

Vad är då en korrekt definition? Svaret är en direkt översättning, nämligen att demokrati betyder folkstyre. Det kan också uttolkas som majoritetsstyre: Folkmajoriteten bestämmer. Antingen har ett land demokrati, vilket betyder att landets ledare tillsätts genom allmänna val och majoritetsbeslut, eller också har landet inte det. Och så det bästa med demokrati: Det är en styresform som möjliggör för folket att utan våld göra sig av med dåliga ledare.

Det går naturligtvis att ställa frågan hur ”man känner” om demokrati – det kan man göra om allting, men för den som vet vad en demokrati är, känns (sic!) det som en lite konstig fråga, som till exempel att hålla fram ett rött papper och fråga någon ”vad känner du att det här är för färg?”.

Demokrati är en av tre former för ett statsskick. En andra oligarki och en tredje diktatur. När diktaturer är repressiva benämns de tyrannier. En fjärde form för att styra ett land är anarki, men jag är tveksam till att kalla frånvaron av en statsmakt för ett statsskick. Diktatur är det vanligaste statsskicket, såväl historiskt som i vår nutida värld. Av världens omkring 190 länder (beroende på hur man räknar) är ungefär hälften demokratier till namnet, men betydligt färre förtjänar att klassificeras som fungerande demokratier, kanske 25 stycken. Diktaturer/totalitära styrelseskick är således närmare tre gånger fler än de demokratiska staterna. Slutsats: Det är svårt att skapa demokratier och det är svårt att behålla dem.

Det finns gott om länder som påstått eller påstår sig vara demokratier trots att de inte är det. Två extrema exempel: Deutsche Demokratische Republik (DDR), som gick i graven 1989, och Nordkorea, som formellt heter Demokratiska Folkrepubliken Korea. Med tanke på statsmaktens relation till folket i dessa länder är det mer rättvisande att för dem använda begreppet tyrannier än diktaturer. Ett tyranni är alltid en diktatur men en diktatur är inte alltid ett tyranni. Det kanske bästa exemplet på en icke-repressiv diktatur är romarrikets Pax Romana, vilket betyder ”den romerska freden”. Den varade från kejsaren Augustus till kejsaren Marcus Aurelius och är det romerska rikets säkraste och lyckligaste tid.

I Sverige har makteliten definierat om begreppet ”demokrati”. Inte helt olikt Östtyskland och Nordkorea handlar det om att ledargarnityret behöver ett annat demokratibegrepp för att legitimera sitt eget maktinnehav. Hur många gånger har exempelvis inte Sveriges statsminister sagt att demokratin i Sverige och Europa måste skyddas mot högerextremismen? Det han kallar för högerextremism är det växande folkliga missnöjet med i synnerhet massinvandringspolitiken. Det är i sak felaktigt, eftersom definitionen på såväl höger- som vänsterextremism i den politiska begreppsfloran bör reserveras för rörelser som inte accepterar demokratins spelregler.

Ska man spetsa till det, och det bör man göra, påstår Stefan Löfven att en hög andel av de manliga medlemmarna i LO är högerextremister och odemokratiska, eftersom de föredrar Sverigedemokraterna framför Socialdemokraterna. Det är ett sanslöst extremt (!) påstående från en av arbetarrörelsens främsta företrädare.

Den som påstår att populismen är ett hot mot demokratin talar osanning. Populismen är ett politiskt/demokratiskt hälsotecken i ett statsskick som förlorat kontakten med, och känslan för, vad som gagnar folket. I svensk politik är numera demokrati liktydigt med ”rätt värderingar”. Det betyder att en äkta svensk demokrat är en god människa och att det som är gott respektive ont bestäms av makteliten. Karin Södergren skriver, helt följdriktigt:

Vad som händer med demokratin om SD blir det största partiet i nästa riksdagsval vet vi inte. Historien förskräcker.

Det är en kort men mycket avslöjande formulering. Jag förstår vad hon menar med ”Historien förskräcker”. Det hon vill ha sagt är att sverigedemokraterna är främlingsfientliga och ett slags nazister, men det är ett påstående rätt ut i luften. Faktum är att samtliga riksdagspartier har lik i garderoben och de som man hittar hos exempelvis vänsterpartiet, centern och socialdemokraterna trumfar med råge över dem som finns hos Sverigedemokraterna, som ju varken var med på trettiotalet eller under andra världskriget.

Att Sverigedemokraterna står för värderingar som Karin Södergren ogillar går inte att missta sig på. Och gärna för mig, hon får tycka hur illa hon vill om dem, så länge hon inte för fram dem i en opolitisk tidskrift som Pedagogiska magasinet. Jag tror inte hon hycklar, men det intressanta är att hon, om hon inte vill riskera att bli arbetslös, är tvungen att ogilla Sverigedemokraterna, därför att annars anses hon ha ”fel värdegrund”. Det får man inte ha i hennes position. Jag skulle vilja veta hur hon svarade på en direkt fråga: Är det så det ska gå till i en demokrati?

Och hur ligger det till med hennes påstående att Sverigedemokraterna hotar demokratin? Jag undrar om hon ens snuddat vid tanken att det kan förhålla sig precis tvärtom. En dryg miljon väljare har röstat fram Sverigedemokraterna till platsen som riksdagens tredje största parti. Det har skett efter demokratins spelregler och om de nu i nästa val blir Sveriges största parti, något som Karin Södergren påstår är en fara för demokratin, kunde man kanske ha hoppats att orden fastnade i halsen på henne, att hon upptäckte att när man ljuger tillräckligt grovt så får man också själv syn på lögnen. För så är det: Det är de demokratiska spelreglerna som gör det möjligt för Sverigedemokraterna att växa, så varför skulle de vara emot demokrati? Och tvärtom, samma demokrati får Socialdemokraterna att minska (andra riksdagspartier onämnda). Det är därför de behöver ett nytt demokratibegrepp.

Det kan tilläggas att Sverigedemokraterna till och med är riksdagens mest demokratiska parti. Kriterierna är två: För det första är Sverigedemokraterna det enda parti som bärs fram av en levande folkrörelse, vars minsta gemensamma nämnare inte är kärlek till högerextremism utan missnöje med den förda politiken och i synnerhet massinvandringen och dess konsekvenser. För det andra, Sverigedemokraterna är det enda riksdagsparti som kan tänka sig att samverka med samtliga övriga riksdagspartier, under förutsättning att de får rimligt gehör för den politik som de vill föra.

Detta skriver jag inte som ett stöd för Sverigedemokraterna utan det är en sakfråga. Den politiska argumentation som Karin Södergren, i likhet med landets statsminister, är så förtjusta i, förstör den politiska debatten. Det finns rätt och fel, sant och osant också i en tid som dyrkar relativismen. Den som ljuger för att det gagnar den egna politiska agendan och ”känns rätt”, angriper demokratins praktik. Att beskylla sina politiska motståndare för både det ena och det andra tillhör (tyvärr) den politiska vardagen. Men Karin Södergren är ju inte politiker och Pedagogiska magasinet är inte Pravda.

I nedanstående citat från Karin Södergrens ledare, observera nyckelbegreppet demokratiska värderingar. Det förtydligar hennes uppfattning om vad demokrati är. I sak har hon fel, demokrati är inte ”värderingar” utan ett tillvägagångssätt för att fatta beslut och utse ledare, där majoriteten bestämmer. Man kanske kan hoppas att majoriteten röstar för det Karin Södergren kallar för ”demokratiska värderingar”, men om så inte sker ska det inte uttolkas som att demokratin hotad, utan tvärtom. När demokratin fungerar är det så det kan gå.

Det är lätt att ta demokratin i Sverige för given. Skolans ansvar för de ungas demokratifostran är stort och väl förankrat i läroplaner och andra styrdokument. Men även om de flesta lärare kämpar hårt för att förmedla demokratiska värderingar till våra barn räcker det inte. Även politiker, organisationer och civilsamhället behöver hjälpa till.

Men så kommer en formulering där jag är helt överens med Karin Södergren:

Viljan att kontrollera informationen och tysta kritiska röster tycks vara en ryggmärgsreflex hos många ledare. För den som anser sig stå för den enda rätta tolkningen av vägen framåt gäller det att på olika sätt styra vad som publiceras. Syftet är alltid att tysta oliktänkande och få större genomslag för sin egen linje.

Ja, hon har förstått! Trodde jag, tills jag läste följande passus:

EU-valet blir en mätare på hur förankrad demokratin i Europa är. I Polen, Ungern, Frankrike, Tyskland, Grekland, Italien och många andra EU-länder växer de högernationalistiska partierna, som tillsammans beräknas få mellan 20 och 25 procent av rösterna till EU-parlamentet. En gemensam nämnare för den politiken är att yttrande- och pressfriheten konsekvent naggas i kanten.

Jag misströstar om Karin Södergrens förmåga att ta till sig ovanstående kritik, om hon till äventyrs läser denna text. Som en mailläsare beskrev sin egen upplevelse av vad som händer när man föreläser för en kvinnlig publik och säger något som inte är helt politiskt korrekt: ”Det blir som ’bluescreen’ i deras ögon och de slutar lyssna”.

Karin Södergren ställer aldrig frågan hur det står till med yttrande- och pressfriheten i Sverige. Vill hon ta reda på det rekommenderar jag att hon läser Priset, den bok jag tillsammans med ett antal andra professionella skribenter skrev jag för ett par år sedan (Finns på Bokus och Adlibris, eller kan beställas på denna blogg). Där beskrivs med konkreta och självupplevda exempel hur (illa) det står till med både yttrandefrihet och pressfrihet i Sverige.

Sista ordet får Karin Södergren – kloka ord! Synd bara att de kolliderar med hennes egen text: Och när allt fler blir osäkra på vad som är vad — propaganda eller information att lita på — har den demokratiska utförsbacken redan börjat.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.