Den patologiska universalismen

Så är EU-valet över och de politiker som verkar för en värld utan nationer sitter kvar vid maktens lägereldar. Fullt ut lika nattsvart som tidigare är det dock inte. Motståndet mot EU växer, det vill säga den folkliga resning som brukar rubriceras som populism, högerextremism och högernationalism – negativa begrepp i den offentliga debatten. Emellertid, att bevaka sina intressen som medborgare i ett land är inte extremism och heller inte höger till sin kärna, annat än i vänsterns språkbruk. Det är nationernas folk som i en långsam men obeveklig process förstår vad som händer – att de håller på att förlora den demokratiskt styrda nationalstaten – och någon annan form av demokrati finns det inte.

Med andra ord, den europeiska motståndsrörelsen använder sig av demokratins möjlighet till självförsvar. Det vi ser är en folklig resning mot en europeisk maktelit som inte är solidarisk med sina egna uppdragsgivare: Europas nationer och deras medborgare.

I Sverige märker vi inte mycket av detta motstånd, i varje fall inte i partipolitiken. Samtliga riksdagspartier, numera också Sverigedemokraterna, bejakar och vill stanna kvar i den Europeiska Unionen. Ett parti, Alternativ för Sverige (AfS), är emot. I dissidentkretsar är detta parti välkänt, men i den offentliga debatten inför EU-valet hamnade det under rubriken ”Övriga partier” och syntes inte alls – till skillnad från det i EU och alla andra sammanhang stendöda Feministiskt Initiativ (FI). Skulle jag fråga en svensk journalist om medierna har en egen agenda, eftersom AfS är så osynligt, skulle jag få ett blånekande till svar, nästan oavsett vem jag frågade. Som det hette i SVT:s Rapport för inte alltför länge sedan: ”Vi berättar hela sanningen”. Den finlandssvenska författaren Marianne Alopaeus konstaterade redan 1983 att ”Den offentliga lögnen i Sverige är att det inte finns någon offentlig lögn”.

I flera tidigare blogginlägg har jag hävdat att ”mänskliga rättigheter” är ett vapen som makteliten mer eller mindre medvetet riktar mot demokratin. Österrikaren Martin Sellner, som skrivit boken ”Identitär!”, levererar i en knappt åtta minuter lång video ett konkret exempel på hur det kan gå till. Han berättar om smugglingen av ekonomiska migranter till Europa och konstaterar att efter att Khaddafis regim krossats och Libyen blivit vad som brukar kallas för en ”failed state”, har migrantsmuggling fått fäste där och blivit en miljardindustri. Det är dock inte anledningen till att han spelat in videon, utan det är kopplingen till ”mänskliga rättigheter”.

En båt med somaliska migranter utgick för sju år sedan från Libyen, med kurs mot Italien. Utanför Lampedusa stoppades den av den italienska flottan, som förde migranterna tillbaka till Libyen. Där hamnade de i flyktingläger och blev uppsökta av det slags aktivister, som på engelska brukar kallas för NGO:s (Non-Governmental-Organisation). Begreppet kommer från FN och biståndsvärlden och refererar till organisationer som inte har ekonomiska utan ideella drivkrafter. Ofta är det unga människor som vill gå vid sidan av politiska och byråkratiska rutiner för att ”rädda världen”.

Att ta sig in i Libyen och hitta dessa återförda somalier var inte precis ofarligt, men för aktivisterna var det viktigt. De behövde få migranternas namnteckningar på ett dokument som bekräftade att dessa hade för avsikt att söka asyl i Italien, men blivit kollektivt avvisade. Det som därefter hände var att aktivisterna stämde den italienska staten för brott mot de mänskliga rättigheterna. EU:s medlemsstater har skyldighet att pröva asylansökningar individuellt.

Torsdagen den 23 februari 2012 dömdes den italienska staten i ECHR-domstolen att betala 330.000 Euro till dessa migranter för brott mot asylrätten. Efter detta datum ryckte varken italienska fartyg eller Frontex ut för att stoppa migranter. Asylrätten blev i praktiken en invandringsrätt, vilket bland annat ledde till massinvasionen hösten 2015. Också svenska fartyg hjälpte till att ”rädda flyktingar”, som det hette. Hur många som fick sätta livet till på Medelhavet vet ingen, men det handlar om många tusen.

Den fråga som Martin Sellner ställer, och som också jag är upptagen av, är varför EU faller sina egna medlemsstater i ryggen. Varför är våra politiska företrädare så förkrossande eniga i sin kamp mot nationalstaten? För det är de, politiskt såväl till vänster som till höger. Och alla dessa unga aktivister, varför handlar de så uppenbart emot sina egna intressen? Samtidigt fördömer de oss som förstår vad som händer, inte minst konsekvenserna. De ljuger och kallar oss vid alla de fulaste namn som man kan hitta på.

Håller vi oss till Sverige, så kan alla se hur välfärdsstat i gott skick förvandlas till ett farligt och fattigt skitland, där beskattningen är intakt men där välfärden inte fungerar. Är det verkligen vad folk vill ha? Och i så fall, varför vill de det?

Är detta lönnmord på Europas nationer resultatet av att mäktiga finansintressen vill globalisera den politiska makten, på samma sätt som de lyckats globalisera finansmarknaden och de största industriföretagen? Är massinvandringen styrd från Wall Street och City of London? Är det Rockefeller, Rothschild, Soros och deras ”buddies” som leder och finansierar kampen mot nationerna?

Eller, om det inte är pengarna, är det en ideologisk process? Är det kommunismen som i muterad form kommer tillbaka – världens mest övertygande politiska retorik och världens mest dödliga politiska praktik?

Eller, om det varken är pengarna eller den ideologi, i vars namn de politiska ledarna tagit livet av så många miljoner människor, är det kanske ett mentalt virus, ett vansinne som vi som inte är drabbade förundras över? Har våra ledare och opinionsbildare blivit galna?

Eller är det den demokratiska proceduren, som förser oss med inkompetenta ledare, det vill säga den demokratiska urvalsprocessen fungerar inte?

Eller är det så att den demokratiska välfärdsstaten, enligt darwinismens logik, helt enkelt inte är livsduglig, och därför i form av ett självmord går under. Det är ju så det brukar gå med civilisationer, de tar förr eller senare kål på sig själva inifrån.

Jag ska pröva ytterligare en förklaring, nämligen att skissa på vägen fram till universalismen – den dogm som påstår alla människor är likadana och därför är lika mycket värda, oavsett var på jordklotet de befinner sig. Universalismen reducerar alla människor till ett enda slag: homo sapiens, världsmedborgare, människan – den ideologi (för en ideologi är det) som bara ser till den minsta gemensamma nämnaren, att vi till syvende och sist är människor. Allt annat är oväsentligt. Det finns inte olika raser, vi ska inte tro det som våra ögon ser. Inte heller finns det klasser. Och det spelar ingen roll var på jordklotet människor lever. Alla är ändå likadana. Att peka ut skillnader är moraliskt undermåligt, det är främlingsfientlighet. Darwin kan slänga sig i väggen. Eller, det kan han ju inte, men det borde han ha gjort, istället för att skriva om hur biologiska urvalsprocesser fungerar och skapat livets mångfald på jorden. I sin mest extrema form förnekar universalismen till och med skillnaden mellan män och kvinnor, påstår att genus är en social konstruktion. Alla är vi inte bara lika mycket värda utan likadana.

Universalismen finns som ett groende frö inom kristendomen. Som man kan läsa i bibeln (Gal 3:28): ”Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus”. Dock tänkte jag ta en annan och lite färskare utgångspunkt, den schweiziske filosofen Jean-Jacques Rousseau, mest berömd för Émile, där han skrivit om fri barnuppfostran. På 1770-talet skrev han ett förslag till en ny konstitution till Polen, Considérations sur le gouvernement de Pologne. Där kan man bland annat läsa:

Man kan säga vad man vill, men nuförtiden finns det inte längre något sådant som fransmän, tyskar, spanjorer eller ens engelsmän – bara européer. Alla har samma smak, samma böjelser, samma seder och det finns en tydlig orsak: ingen av dem har formats av ett nationellt annorlunda rättssystem. Om villkoren är desamma så kommer de allesammans att handla på exakt samma sätt.

Detta med att alla människor har skapats lika, med okränkbara rättigheter, är en av upplysningstidens mest centrala tankar. Den leder såväl till USA:s självständighetsförklaring 1776 som till franska revolutionen 1789 (frihet, jämlikhet, broderskap). Även om den inte kan sägas vara en styrande princip under 1800-talet – den åtföljs som bekant av både kolonialism och slavhandel – finns den kvar som en underström i det europeiska tänkandet, vilket den franske filosofen Pierre Manent tar upp i en bok med titeln Democracy without nations?

Manent för där fram begreppet universalism, tanken att människor är likadana över hela världen, som i citatet från Rousseau ovan, med den skillnaden att nu handlar det inte bara om Europa utan om bokstavligen alla människor. Under 1900-talet ifrågasätts denna universalism av de båda dominerande ideologier, som har miljoner liv på sitt samvete. Nazismen, med sin uppdelning av människor i raser, går under 1945. Kommunismen, med sin uppdelning av människor i klasser, får sitt öde beseglat när Berlinmuren öppnas och DDR går under 1989.

Man kan säga att Västerlandet den hårda vägen har lärt att det är förödande att politiskt bygga upp ett samhälle som inte tillerkänner alla människor samma värde. På så sätt får också demokratin, där alla vuxna medborgare har en röst, varken mer eller mindre, sin absoluta legitimering.

Emellertid, det är farligt med ideologier som får ett totalt genomslag. Risken för att de patologiseras är stor och det är just detta som skett. Att alla människor ska behandlas lika är en politisk positionering som i dag är oomtvistad. Men patologiseringen sker med glidningen från att människor ses som lika till att de är lika. Vidare, eftersom de är lika så kan man inte bara kräva att de behandlas som lika, utan också lika utfall. Att det går bättre för vissa människor än andra är orättvist och måste bekämpas. Kvotering är ett av flera exempel.

När universalismen går så långt att den till och med förnekar att män och kvinnor är olika, handlar det om patologi. Resultatet blir ett samhälle där politiken går på kollisionskurs med verkligheten. Istället för att bejaka skillnaderna och kanske också exploatera dem, i syfte att få ”rätt man på rätt plats”, förnekas de. Det är en strid som politiken bara kan förlora. Verkligheten vinner alltid. Samhällen som bekämpar etnisk mångfald och biologisk differentiering är inte livsdugliga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.