I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den första.
Den polske juden David Schwarz (1928 – 2008) satt under andra världskriget i flera koncentrationsläger. 1950 kom han från en sanatorievistelse i Italien till Sverige. Efter att ha tillfrisknat från både tyfus och tuberkulos började han studera sociologi vid Stockholms universitet. Den 21 oktober 1964 skrev han en artikel i Dagens Nyheter, där han påpekade att antalet utlänningar som kom till Sverige ökade snabbt. Han ansåg det viktigt att dessa invandrare fick behålla sina kulturella särarter och att Sverige, med hans ord, blev en ”flerkulturnation”. Detta var upptakten till en serie DN-artiklar, som kom att inspirera till debatt också i andra tidningar.
Åren 1964 – 68 drog David Schwarz igång hela tolv tidningsdebatter kring invandrarfrågan, vilket är synnerligen anmärkningsvärt med tanke på att ingen annan person initierade mer än en debatt i samma fråga.
För att få politiskt gehör gick David Schwarz med i det socialdemokratiska partiet. Där mötte han ett visst motstånd. Den tilltagande invandringen reste frågan om det inte var nödvändigt med restriktioner. Fokus i diskussionen låg på om invandringen var bra för Sverige eller inte. För många socialdemokrater var det en främmande tanke att man skulle vara något annat än svensk i Sverige och för dem var det självklart att politiken skulle vara inriktad på assimilation. Omsorgen om invandrarna och deras anpassning, som ju var David Schwarz hjärtefråga, var perifer. Blev inte första generationens invandrare svenskar, så blev ändå deras barn och barnbarn det.
Men David Schwarz mötte inte bara motstånd. Han fick också gehör hos ledande socialdemokratiska politiker, framför allt Olof Palme, som ju hade en flerspråkig uppväxt och rent allmänt var internationellt inriktad.
När det gällde att driva frågan om mångkultur var det, vilket kanske inte förvånar, främst företrädare för olika minoriteter som gjorde sig hörda. David Schwarz fick draghjälp av socialarbetaren Inga Gottfarb som var aktiv i judiska frågor, inte minst när det gällde staten Israel. Hon skrev i DN en vecka efter David Schwarz inledande upprop:
Målet bör, som David Schwarz påpekar, vara att invandrarna ska kunna förbli sina traditioner trogna. Vi ska inte assimilera dem, men hjälpa dem med anpassningen till svenska förhållanden, så att de blir ”annorlunda svenskar”. Vi har plats för och behov av olika grupper i vårt land. De ger vårt liv nytt innehåll.
För Sverige, som verkade befinna sig i en evig högkonjunktur och som gärna ville framstå som en mönsternation för omvärlden, var mångkultur ingen särskilt viktig fråga. Varför skulle man inte stödja invandrarna i deras önskan att få vara ”lite annorlunda”? Det hade landet råd med och det skulle antagligen vitalisera det etniskt sett mycket homogena Sverige.
När Olof Palme 1965 höll nyårstalet i radion bröt han traditionen att rikta sig till svenskar utomlands. Han riktade sig till främlingar i Sverige och passade på att slå ett slag för internationalism. Bland annat sa han att immigranterna inte skulle tvingas att bli precis som svenskarna, eftersom de alltid skulle förbli annorlunda. Immigranterna skulle kunna bli ”annorlunda svenskar”. Därmed plockade han upp Inga Gottfarbs uttryck.
Andra inlägg som stödde David Schwarz önskan om en pluralistisk politik skrevs av italienaren och katoliken Amadeo Cattino, estländaren Voldemar Kiviaed, polskfödde Lukasz Winiarski och svenskesten Sven Alur Reinans. Framträdande svenskar som stödde kulturpluralismen var Olle Wästberg och Tomas Hammarberg, som skrev tillsammans. Olof Palmes talskrivare Olle Svenning skrev ihop med David Schwarz.
Från 1965 och framåt använde David Schwarz omväxlande uttrycken ”det mångkulturella” och ”det flerkulturella” samhället. 1967 kan man säga att han vunnit över forskarna och experterna på sin sida. Det fanns inte längre några betydande opinionsbildare som öppet förespråkade att Sveriges relation till invandrare skulle vara inriktad på assimilation.
Fyra års debatterande ledde fram till ett riksdagsbeslut 1968, där det slogs fast att invandrare ska kunna leva på samma standardnivå som den inhemska befolkningen. Det framhölls också att invandrarna borde ges möjlighet att hålla kontakt med hemlandets språk och kultur. Samma år tillsatte regeringen den så kallade Invandrarutredningen. Den fick i uppdrag dels att kartlägga de problem som invandrare mötte i Sverige, men också att redovisa åtgärder för att främja invandrarnas integrering i samhället.
Till detta kan man lägga att många svenskar hade läst Vilhelm Mobergs stora migrationsepos, där en av volymerna som bekant heter just Invandrarna. Det betydde att det inte var så värst länge sedan många svenskar själva hade varit invandrare i ett annat land. Det fanns en fläkt av handlingskraft och ny start i livet över begreppet invandrare.
Det ovänliga och avståndsmarkerande begreppet ”utlänning” ersattes med en mer bejakande definition. Invandrare hade en bättre klang än utlänning, därför att det ännu var liktydigt med arbetskraftsinvandrare. En ny utlänningslag antogs och 1969 ersattes Statens utlänningskommission med Statens invandrarverk. LO ville också vara med och antog 1967 ett radikalt invandringspolitiskt program, där det föreslogs en rad reformer som skulle ge invandrarna stor religiös, kulturell och annan frihet. Alla organisationer var ivriga att dra sitt strå till stacken.
Hos förespråkarna för kulturpluralism, mångkultur eller flerkultur hade begreppet mångkultur ännu inte riktigt fått fäste men deras förvissning om hur framtiden skulle te sig var stor. Hos dem fanns en näst intill fatalistisk syn på framtiden. Immigrationen skulle bara accelerera och Sverige skulle inte klara att behålla sin etniska och kulturella homogenitet. Kulturpluralismen var framtiden, medan assimilationsivrarna tillhörde gårdagen. David Schwarz förutspådde att Sverige i mitten av 1980-talet skulle ha ett par miljoner invandrare. Han tänkte sig att av dem skulle omkring en halv miljon vara katoliker medan muslimerna skulle utgöra ungefär 100.000. Frånsett att relationen mellan muslimer och katoliker snarare blev den omvända, så gissade han inte alldeles galet. Schwarz ansåg att detta var en invandring som Sverige av olika skäl inte skulle kunna stoppa eller ens begränsa. Vilka dessa skäl var, angav han emellertid inte.
Hur förhöll sig de politiska partierna till ”kulturpluralismen”? Lite oväntat var högerpartiet under Gunnar Heckschers ledning tidigt aktivt och stödde 1968 det första politiska programmet, som förespråkade långt gående stöd till Sveriges etniska minoriteter. Förklaringen är att många i den svenskestniska diasporan hade starka band till högerpartiet.
Socialdemokraterna var kluvna, men David Schwarz hade Olof Palmes stöd. 1967, på Israels nationaldag, höll Palme ett tal på Stockholms judiska center där han lyfte fram David Schwarz som den man som gjort mer än någon annan för Sveriges invandrare och etniska minoriteter. Han hyllade Israel och sionismen samtidigt som han uttryckte sin motvilja mot svensk nationalism.
Palme var statsminister när Sveriges riksdag 1975 tog beslutet att Sverige skulle bli mångkulturellt. Sverige fick en ny regeringsform där det slogs fast att samiska folkets och etniska och språkliga minoriteters möjligheter att utveckla ett eget kultur- och samfundsliv skulle främjas. Det som band samman svenskarna var inte längre den svenska historien utan ”den samtida tillhörigheten i Sverige”.
I en intervju för tidskriften Invandrare & Minoriteter 1977 fick Olof Palme frågan hur det kom sig att Palmes socialdemokratiska parti, utan folkets stöd, fattade det historiska beslutet ”att förvandla Sverige till multinationellt samhälle”. Han svarade att den socialdemokratiska regeringen troligtvis ”låg före folkopinionen” när besluten fattades, men att opinionen mer och mer kommit i samklang med den antagna politiken.
Nu var det förstås inte politikerna som var före sin tid, om nu någon alls var det, utan det var experter och tjänstemän som lyckades få Sverige att lägga om kursen. Inom politiken var detta ingen stor fråga. Den invandrarutredning som tillsattes 1968 lär enligt statsvetaren Bengt Jacobsson under sitt första verksamhetsår ha benämnts ”Kommittén för inregistrering av inkommande post”. Läser man direktiven så förstår man heller inte vilken stor förändring som var på gång, eftersom politikerna i största allmänhet var inriktade på assimilation.
För Folkpartiet gäller ungefär detsamma som för Socialdemokraterna, åsikterna var delade, åtminstone till en början. Starka förespråkare för mångkultur, som Olle Wästberg, angav allt tydligare partiets riktning. För Centern och Vänsterpartiet Kommunisterna var däremot frågan om mångkultur näst intill en icke-fråga. Vänsterpartiet hade under hela efterkrigstiden (1945-69) bara motionerat i denna fråga fyra gånger.
I början av 1970-talet hade jag rätt ofta kontakt med David Schwarz. Jag intervjuade honom flera gånger och det var uppenbart att den man som kommit att ses som ”den svenska mångkulturens fader” inte var talesman för någon grupp, allra minst svenska judar, som föreföll rätt oroliga över hans engagemang. De ville absolut inte hamna i något strålkastarljus, även om de säkerligen sympatiserade med idén om ett mångkulturellt Sverige. Inte heller hade David Schwarz en särskilt stark ställning i forskarsamhället. Han hade visserligen namnkunniga vapendragare, men inget egentligt kollektiv bakom sig. Det gehör han fick för sina idéer förklaras nog bäst av att tiden helt enkelt var mogen. Sverige skulle kunna göra bättre ifrån sig än Tyskland gjorde med sitt gästarbetarsystem.
Det bör också noteras att David Schwarz var en eldsjäl och envis som synden. På 1970-talet bodde vi båda på Södermalm i Stockholm och såg jag att jag skulle möta honom på en trottoar var det frestande att byta till andra sidan. Annars riskerade jag att fångas in för någon halvtimmes samtal, som inte sällan landade i att jag blev övertalad till en insats, t.ex. att skriva en artikel för hans tidskrift ”Identitet & Minoritet”.
Tio år senare började David Schwarz bli öppet kritisk mot den invandringsbyråkrati han varit med om att initiera. I Invandrarverkets tidskrift ”Ny i Sverige” skrev han 1983:
Jag har arbetat med invandrarfrågor i bortåt 20 år. När jag I dag tittar på det invandrarsverige som jag själv varit med om att skapa blir jag FÖRSKRÄCKT. Vi har byggt upp en apparat med så många irrgångar att vi kanske aldrig kommer ur den.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 