I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den andra.
David Schwarz var den person som förde fram mångkultursfrågan och lyckades värva såväl forskare, som experter och politiker. Sverige ändrade emellertid på den tiden inte politisk grundmodell efter allmänna debatter utan det krävdes dels en rejäl utredning och därefter att riksdagen agerade och fattade beslut. Den person som politiskt förverkligade David Schwarz tankar om ett mångkulturellt Sverige hette Jonas Widgren. (Min beskrivning av Jonas Widgrens gärning baseras så gott som enbart på den finlandssvenske historikern Mats Wickströms forskning). Vem av de båda som har störst betydelse är svårt att säga, men tvingas jag välja, tror jag att Jonas Widgren får dra på sig ledartröjan.
Jonas Widgren (1944 – 2004) tillhörde de röda borgarbarn som fick sin ideologiska fostran i slutet av 1960- och början av 1970-talet, med flyktingaktivism, protester mot Vietnamkriget etc. Men inte bara det, han hade också en mångkulturell släkt och en kosmopolitisk uppväxt i Stockholm, Marseille och Genève. 1967 gifte han sig med en kvinna från Kroatien och lade serbokroatiska till de övriga språk han behärskade.
Widgren hade ett övernationellt perspektiv och ville att Sverige skulle gå i spetsen för ett förändrat Europa. Han såg framför sig hur politiker i invandrarländerna skulle acceptera ”dubbla värdelojaliteter” och ”bikulturell identitetsbildning”. Detta var för hans del inte bara ett teoretiskt förhållningssätt utan förankrat i hans egen uppväxt och genom äktenskapet.
Till skillnad från de hårt vänsterengagerade ”68-orna” försökte Widgren förverkliga sina ideal inom systemet. Visst var han radikal men också en skicklig och kunnig politisk tjänsteman. När Jonas Widgren gick med i Socialdemokratiska partiet är inte känt men han gjorde tidigt karriär. Flera har vittnat om att Widgren inte bara hade ett mycket behagligt sätt utan också var mycket skicklig i att lotsa fram sina idéer i det politiska landskapet. Han anställdes i ”Arbetsgruppen för invandrarfrågor” 1967 och när den uppgick i Invandrarverket följde han med, men blev inte långvarig som byrådirektör utan fortsatte, först som medlem av och därefter 1971 som huvudsekreterare i Invandrarutredningen. Denna ändrade under Jonas Widgrens ledning inriktning och kom 1974 att servera det underlag som gav Sverige en mångkulturell politik. I likhet med de övriga som var engagerade i invandringsfrågor under denna tid trodde Widgren att ”den gamla monolitiska nationalstaten” skulle ha vittrat sönder vid millennieskiftet, som ett resultat av invandringen.
I december 1971 besökte Jonas Widgren Kanada för att bekanta sig med deras nya integrations- och minoritetspolitik. Fyra år före Sverige hade Kanada som första land utvecklat vad som kallades en mångkulturell politik inom ett tvåspråkigt ramverk. Kanadas premiärminister Pierre Trudeau förde i oktober 1971 fram den nya ideologin i det kanadensiska parlamentet. Den väckte inget större uppseende och var närmast en biprodukt i ambitionen att lösa spänningar mellan Quebec och det engelskspråkiga Kanada.
Det var emellertid inte i första hand som företrädare för något av dessa båda block som Trudeau lobbade för mångkultur utan det var en grupp av etniska minoriteter: ukrainare, polacker, finnar, tyskar, holländare och judar. Den första som använde begreppet mångkultur var en ukrainsk senator. Han höll 1964 ett tal i Kanadas senat där han krävde ett kulturellt erkännande av ”The third element of Canadian society”. Det var en förhållandevis stor minoritet han företrädde. 1961 hade 2,59 % av Kanadas befolkning ukrainskt ursprung. Enkelt uttryckt så bestod scenariot i, att om den engelskspråkiga och franskspråkiga befolkningen skulle likställas, så borde också andra minoritetsgrupper få samma politiska erkännande. Det var ändå inte en dramatisk förändring, eftersom samtliga aktörer var kristna och kanadensiska medborgare, med rätt att rösta etc. Det handlade således inte om en stor orättvisa som måste korrigeras politiskt.
Det bör tilläggas att Kanada i egenskap av nybyggarsamhälle saknade en stark nationell identitet. Det var också redan ett pluralistiskt samhälle som var framgångsrikt i att integrera nykomlingar. Situationen var med andra ord inte alls lik den som rådde i Sverige, annat än i det avseendet att båda länderna var ekonomiskt framgångsrika och detta med mångkultur allmänt uppfattades som en inte särskilt viktig men ändå sympatisk politisk kursändring.
Den svenska invandringsutredningen arbetade i sex år, mellan 1968 och 1974. Slutbetänkandet, ”Invandrarna och minoriteterna”, lade grunden för den mångkulturella ideologin. En enhällig riksdag antog året därpå den invandrarpolitik som i allt väsentligt fortfarande gäller. I regeringens proposition heter det att ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.”
Begreppet mångkultur börjar nu få fäste i det gängse språkbruket. Exempelvis skriver DN-journalisten Osmo Vatanen närmast längtansfyllt:
I framtiden kanske invandrargrupperna ställer hårda krav på egna skolor och andra kulturstödjande åtgärder. Den svenska livsstilen mjukas upp. Omkring år 2000 skulle vi kunna få ett verkligt ”mångkulturellt” Sverige.
Invandringsutredningen var inte någon viktig utredning. Beslutet att anta en mångkulturell politik var inte heller viktigt. Sverige hade en bra årlig tillväxt, en försumbar arbetslöshet, låg inflation och invånarna var övertygade om att Sveriges tätplacering i världen, när det gällde avancerad teknik, utbildning och arbetsmoral, skulle fortsätta. Ännu hade inte Asien börjat konkurrera. Den nationella självkänslan svällde, även om den var klädsamt återhållsam när det gällde yttre åthävor. Sveriges framtid tedde sig minst sagt löftesrik.
I maj 1972 redogjorde Widgren i skriften Europa och invandrarfrågan för sina tankar om migration och integration för en större publik. Enligt Widgren låg det i de europeiska invandringsländernas intresse att integrera invandrarna, istället för att assimilera dem. Den inhemska befolkningen borde även förmås ”att respektera dem istället för att smäda dem”, annars kunde invandrarnas missnöje till och med leda till ”smärtsamma men nödvändiga revolter”.
Trots dessa eventuella framtida risker ansågs invandringen vara oproblematisk. Grundantagandet var att migrationen skulle fortsätta, precis som högkonjunkturen. Politikerna räknade med att invandrarna främst skulle komma från Skandinavien, i synnerhet Finland. I övrigt handlade det självklart om Europa. Beräkningarna låg på cirka tiotusen invandrare per år. Det skulle Sverige lätt klara av.
I slutet av 1960-talet var Jonas Widgren en ung och idealistisk politisk ämbetsman, som uppfattade den mångkulturella integrationspolitiken som en nödvändighet. Det policyprogram som Widgren, som huvudsekreterare i invandringsutredningen, tillsammans med sitt sekretariat arbetade fram, övertygade politikerna om Sveriges framtida roll som en mångkulturell nation. Som en tidigt mycket erfaren och internationell migrationsexpert gjorde han en lysande karriär. 1987 flyttade han till Genève och FN:s flyktingkommissariat. 1993 började han, på uppdrag av regeringarna i Österrike och Schweiz, att bygga upp ett International Centre for Migration Policy Development (ICMPD), med uppgift att främja innovativa, omfattande och hållbara migrationspolitiska lösningar. Många europeiska regeringar har lyssnat till honom. Men också han fick kalla fötter. I likhet med David Schwarz började han efter millennieskiftet tvivla på den mångkulturella politiken. 2004 dog han, endast sextio år gammal.
Den svenska politiken blev inte mångkulturell med riksdagsbeslutet 1975. Denna invandringspolitik med slagorden jämlikhet, valfrihet och samverkan hade inte dagens globala ambitioner och flyktingfrågan stod inte i fokus. Merparten av invandrarna var nordbor; närmare hälften av dem som kom i början av 1970-talet var finländare. Andra grupper kom från Sydeuropa dvs. från Italien, Grekland och Jugoslavien.
När invandrarutredningen presenterade det som skulle bli fundamentet för den svenska invandrings- och invandrarpolitiken hade Sverige gått in i en lågkonjunktur och de jobb som hade lockat fanns inte längre. Med 1970-talet som uppfartssträcka kom 1980-talet att domineras av flykting- och anhöriginvandring medan den nordiska invandringen fortsatte att vara låg. Man kan säga att Sveriges mångkulturella invandringspolitik, trots att den var först i Europa, var föråldrad redan när den sjösattes. Den relaterade väsentligen till den nordiska och europeiska arbetsinvandring, som i stort sett hade upphört.
Den totala uppslutningen bland svenska politiker kring det mångkulturella projektet baserades därför på felaktiga premisser. Att acceptera och stödja en invandrad befolkning som bidrog till att bygga upp den svenska välfärden tedde sig inte problematisk. Dessutom var politikerna ännu 1970 överens om att invandringen var en lönsam affär. Inte heller var det svårt att förstå att den som var född i exempelvis Finland och gärna ville behålla kontakten med sitt forna hemland och modersmål, borde få stöd för det. Här handlade det inte ens om generositet, utan mera om vad som framstod som rimliga rättigheter i ett välfärdssamhälle.
Man måste också ha i bakhuvudet att invandrarpolitiken kom i kölvattnet av efterkrigstidens bortstädande av ”fattigsverige”. Svenskarna ville inte ha tillbaka fattigvården. De ville inte se människor som med mössan i hand bad om hjälp, människor i för små bostäder med dass på gården, kissluktande korridorer på ålderdomshem, fastbundna människor på psykkliniker, segregerade skolor etc. Det vill säga allt som svenskarna arbetat hårt för att komma ifrån.
Att det fanns en inbyggd konflikt mellan mångkultur och välfärd diskuterades inte ens som en möjlighet. Lojaliteten och den solidariska uppslutningen kring högskattesamhället och dess fördelningsprinciper var självklar. Varför skulle invandrare avvika i det avseendet? De hade ju förmånen att få bli medborgare i det underbara Sverige.
I sin ambition att ta hand om och vara förstående – en god ambition! – har svenska politiker skapat en särskild sorts varelse: den mer eller mindre oförmögne nykomlingen. Fortfarande kan man höra folk tala om ”våra invandrare” som om de vore husdjur eller fåglar man matade i parken. Godhetsperspektivet genomsyrar integrationspolitiken och skänker tillfredsställelse till dem som hjälper och vill vara goda medmänniskor. Efter solidaritetens död har vi fått en inflatorisk godhet, med fäste i en medelklass, som aldrig riktigt behöver ta konsekvenserna av sin moraliserande syn på dem med mindre goda erfarenheter och därmed mindre goda åsikter. Den strukturella välviljan dominerar.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 