Hur man blir dissident


Man kan naturligtvis säga att minst 1,1 miljoner svenskar är dissidenter, eftersom de i det senaste allmänna valet röstat på Sverigedemokraterna och Alternativ för Sverige, men här vill jag begränsa begreppet till dem som offentligt och under eget namn motarbetar den postdemokratiska ”svenska modell”, som anger

  • att ytterligt generöst definierade ”flyktingar” har rätt att få sin försörjning tryggad i Sverige, med svenska skattemedel
  • att de som beviljats asyl bör ha förtur på bostadsmarknaden
  • att statsfeminismens uppgift är att avskaffa patriarkatet
  • att vi ska vara ytterst medvetna, till och med ångestfyllda, inför en destruktiv förändring som vi inte möter i verkligheten (klimatet)
  • samtidigt som vi bör ignorera en destruktiv förändring som alla kan se (konsekvenserna av massinvandringen).

Dissidenterna vill helst föra fram sina kunskaper och åsikter på landets offentliga arena, men där är de inte välkomna. De är därför verksamma på nätet, i det som sammanfattningsvis kallas för Alternativa media. Mellan media och alternativa media pågår ett krig. Media är militärt överlägsna – när det gäller den offentliga scenen har de hegemoni. Men alternativa media är mentalt överlägsna och på tillväxt. Media tvingas retirera. Till en del är det dissidenternas förtjänst.

Hur blir man dissident? Det kan givetvis gå till på många sätt, men det vanligaste är att man skriver eller gör något offentligt uttalande som, ofta som en obehaglig överraskning, möter hård kritik, i kombination med ett skändande personangrepp. Den som attackeras måste ta ställning. Ska man göra en pudel och på så sätt förhoppningsvis få stanna kvar på den offentliga arenan? Eller så säger och tänker man: ”Jag vill tamejfan inte vika ner mig, jag har ju rätt!” För egen del ställdes jag första gången inför det valet 1998, när jag fick hård kritik för min bok ”Svenskar och zigenare” (slutsåld från förlaget och antikvariskt eftersökt). Den utlöste ett mediedrev med alla ingredienser utom en: sakkompetens. Jag tog strid för mina forskningsresultat och ansåg själv att jag vann sammandrabbningarna, men förlorade givetvis kriget. I dag, efter att under ett par decennier ha sett och följt ett stort antal mediedrev, konstaterar jag att det inte går att vinna, oavsett hur rätt man har. Vanligen kan man inte ens klara sig genom att göra en pudel.

Katerina Janouch är en författare jag kände till namnet, men inte mer. Jag träffade henne i maj i år på en konferens som Swebbteve anordnade. Vi skulle båda föreläsa och hade med oss böcker till försäljning.
När jag lagt upp mina går jag fram till Katerina och hälsar. Hon lyser upp och säger ”Jag har läst dina böcker!” Det förvånar mig, jag trodde inte ens hon kände till mig. Tyvärr kunde jag inte säga samma sak, men nu har jag läst hennes båda dagböcker (”Bilden av Sverige” och ”Bilden av verkligheten”). För mig, som är en grinig gammal språkpurist, är det en positiv överraskning att de är så välskrivna.

Katerinas väg till dissidentskapet liknar många andras, också min egen. Hon gjorde något som hon trodde var tillåtet och fick hårdhänt lära sig att hon passerat gränsen mot det förbjudna, och därmed blivit fredlös.

I slutet av januari 2016 gör Katerina sitt första ”misstag”. På Twitter har hennes konto 20.000 följare. Det är inte ett av de största men heller inte litet. Där kommenterar hon att en kvinna utsatts för sexuellt våld från marockanska gatubarn. Hon läser att det bildats motståndsgrupper och skriver att det är rätt om detta marockanska slödder får stryk. Det är att gå för långt och kritik börjar droppa in. Är det verkligen så att Katerina tycker att man ska misshandla dessa barn för deras etnicitet?

Först försvarade jag mig, jag körde på med ännu hårdare ord. Jag blev förbannad. Här hotades och våldtogs kvinnor, men det var mina ord man upprördes över! Jag hade ännu inte riktigt lärt mig drevens drivkrafter och dramaturgi. Att det var ett slags kammarspel där man missförstod meningsmotståndare med flit. Där man valde att fälla, istället för att fria. Minsta klavertramp så väntade blodtörstiga vargar i kulisserna.

Katerina kallar det för ”Slöddergate” och skriver om hur hon som populär och erkänd författare blev rädd, både för att mista sin läsekrets och sitt levebröd. Hur skulle det gå med hennes varumärke? ”Jag ska erkänna att jag där och då drabbades av just sådana tankar, av rädsla för vad som skulle kunna hända om etablissemanget vände mig ryggen.”

Katerinas förläggare på Piratförlaget, Ann-Marie Skarp, ringde henne och var bekymrad. De stämde möte. Anne-Marie Skarp spände ögonen i henne och säger: ”Jag måste ändå fråga dig, Katerina, tror du på människors lika värde?” Katerina förstår att frågan är ”ett lackmustest på samtidens vansinne” och utan att darra på rösten godhetssignalerar hon: ”Självklart gör jag det, Anne-Marie, självklart gör jag det.”

Egentligen hade hon velat svara med en fråga: Om Anne-Marie, hennes man Jan Guillou och en främling satt i en livbåt som bara hade plats för två, så skulle hon väl helst rädda Jan? ”För han är någon du älskar, och därför mera värd för dig än en fullkomlig främling, eller hur?”

Ett år senare, också i januari, befinner sig Katerina i Prag, den stad hon lämnade tio år gammal, när hennes dissidentföräldrar tog med sig sin dotter och flyttade till Stockholm. Hon har beviljat den lilla tjeckiska webbtevekanalen DVTV en intervju. Tjeckerna är intresserade av Sverige. Katerina berättar fritt om ett Sverige som inte längre är någon förebild för andra länder:

… Men att de som pratar om detta kallas alarmister och pessimister. Och sedan berättar jag om problemen inom den svenska polisen, att många lämnar sina jobb eftersom de inte orkar längre, att Sverige börjar förlora kontrollen. Över de kriminella gängen i no go-zonerna. Att det växt fram ett parallellt samhälle./…/
– Det är ärligt talat ingen vacker bild, konstaterar Veselovsky.
– Jag kan inte ljuga, svarar jag.

I sin dagbok skriver hon efteråt att det känns inget särskilt. Ännu en intervju är avklarad och att det ska bli just denna som leder till att hela hennes liv vänds upp och ner, det är ingenting som hon är medveten om just då.

Drevet börjar på Twitter, där den tjeckiskfödde filmkritikern Hynek Pallas den 9 januari skriver ”Nämen gissa vilken svensk barnboksförfattare som ljuger om Sverige i tjeckisk teve.” Dagen därpå har Dagens Nyheters kultursida en artikel av honom med rubriken: ”TV-intervjun med Katerina Janouch sprider rykten och fördomar”. Det fortsätter även dagen därpå med att Pallas gör ett personangrepp och skriver att om Katerina sagt samma saker i en svensk tevesoffa hade hon blivit motsagd och utskrattad.

… jag känner mig som en handduk i en torktumlare. Kroppen går in i ett tillstånd av ständig adrenalinchock. Tidningar ringer, det kommer mejl och sms, folk twittrar och skickar meddelanden på Messenger. /…/ En sak vet jag: Jag tänker aldrig någonsin backa från det jag har sagt. För jag vet att jag har rätt, och för att fakta är inga ”åsikter”.

Katerina beskriver utförligt hur den offentliga mobbningen påverkar henne, inte bara psykiskt utan också fysiskt: ”För man blir faktiskt sjuk på riktigt”. Hon känner sig jagad och sover oroligt. Aptiten försvinner och när hon blir påmind om att äta är det svårt att tugga. Kroppstemperaturen faller och hon fryser lätt. Hon är trött och vill egentligen inte göra något. Kanske är det början på en depression?

Trots att hon vet att hon har rätt, finns där en känsla av skam. Hon har betett sig olämpligt, dragit vanära över familjen. Kommer det att drabba hennes barn så att de inte får jobb? Hon går inte på fester. Och hela tiden finns en känsla av en annalkande katastrof.

Drevet får också mer konkreta konsekvenser. Barnbokhandeln ”Läslusen” i Uppsala plockar bort hennes böcker, eftersom hon är ”främlingsfientlig”. Det är en i sak felaktig motivering men nu rör vi oss i de skändande klyschornas värld.

Katerina får en mängd stöd också, twitter, mail och sms. Det är något jag själv känner igen, att skändningarna i offentligheten åtföljs av en ström av support, uppmuntrande mail och annat stöd som inte blir synligt i media. Det är något av en paradox, att vi som är så illa hanterade av journalister och opinionsbildare inte behöver oroa oss när vi kör igång elektroniken om morgnarna. Detta i motsats till våra vedersakare, som klagar över hatmail och all aggressivitet som de utsätts för på nätet.

Att det är Dagens Nyheter som drar igång och hårdast driver drevet, är något som många bland oss dissidenter varit med om. Katerina får sista ordet. Det enda som är problematiskt med det hon skriver är att jag gärna går klädd i manchesterkavaj. Jag har till och med en manchesterkostym, men den har jag aldrig använt. Tur det, förstår jag nu. Man vill ju inte se ut som man jobbade på DN.

Dagens Nyheter, den pompösa tidningen, full av ängsliga män i manchesterkostymer och med uppblåsta självbilder, tycker att de utifrån sin mäktiga plattform kan sätta sig på mig. Chefredaktören Peter Wolodarski driver en stenhård agenda där han gärna offrar människor som det passar honom. Dagens Nyheter är en talande symbol för allt det jag tycker är äckligt och skenheligt i den svenska mediebranschen 2017. Jag imponeras inte av kulturmän som ryggdunkar varandra och låtsas vara feminister, fast de egentligen föraktar kvinnor. Självgoda typer som osar av snobbism och folkförakt, vaccuumförpackade i homogena medel- och överklassmiljöer utan mycket kontakt med den verklighet de anklagar mig för att förvränga.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.