Den manliga empatin

I dag återkommer Per Hagenäs med ”Den manliga empatin”

Den kanadensiske psykologiprofessorn Jordan Petersons är en megastjärna på Youtube. Hans bok ”12 livsregler: ett motgift mot kaos” är en av världens mest sålda. Utöver hans kunskap om den mänskliga naturen är det intressant att reflektera över intervjuarnas frågor i Youtubefilmerna. Dessa rör sig hela tiden kring samma teman och har oftast en anklagande och misstänksam ton. En tydlig bild av en strid framträder, mellan ett etablissemang som vant sig vid att kunna bestämma vår världsbild, och ”dissidenterna”. I synnerhet syns den i kommentarsfälten, där supportrar ger Jordan Peterson ett massivt stöd.

Den halvtimmesintervju som journalisten Cathy Newman gjorde med Jordan Peterson för engelska Channel Four har setts av fler än 15 miljoner och har över 120 000 kommentarer. De allra flesta hånar intervjuarens politiska korrekthet. Själv menar Jordan Peterson att hans intresse är att hjälpa människor till ett bättre liv, men att intervjuare hela tiden vill förvandla detta till politik.

Det som mest oroar intervjuare som Cathy Newman är ifrågasättandet av den feministiska (och marxistiska) världsbild, som delar upp människor i förtryckare och förtryckta. Etablissemanget verkar vilja skydda denna bild så att de, så att säga, kan förtrycka förtryckarna. Vilka händelsevis råkar sammanfalla med oppositionen mot dem. De flesta intervjuarna ställer därför närapå identiskt samma frågor, hämtade från etablissemangets ståndpunkt. Ambitionen är tydligt att försöka sätta Peterson på pottan och, precis som i klimatfrågan, ägnar man sig åt ”cherry picking”. Man väljer omsorgsfullt ut det som verkar peka åt samma håll, kräver snabba svar och simsalabim ska åsiktshegemonin vara säkrad. Det fungerar dock inte mot Peterson, vilket antagligen förklarar en del av hans popularitet.

Centralt i intervjuarnas världsbild är påståendet att män än idag är strukturella förtryckare. Protesterna i kommentarsfälten rör sig också oftast kring detta tema. För intervjuaren blir det därför oroande att Petersson attraherar en manlig ung publik. De använder konsekvent det nedvärderande uttrycket en manlighet i kris. Med ett feministiskt perspektiv är oron förståelig, då Petersons uppmaning till unga män är att växa upp, ta ansvar och tro på sig själva, för att de har något att ge världen. Den står i direkt motsättning till etablissemangets skuldbeläggande av unga män, i synnerhet om de är vita och heterosexuella.

Peterson menar att det synsättet är absurt och att det är lika absurt att unga män, när det vill sig riktigt illa, idag endast kan få uppskattning genom en föreläsning av honom på Youtube. Han anklagar universitetens humanistiska fakulteter för dessa kränkningar och menar att de idag gör universiteten till fientliga platser för unga män.

Speciellt en intervju, som handlar om skillnaden i manlig och kvinnlig aggression fick mig att förstå detta. Peterson påstår där att män och kvinnor ofta visar aggressioner på olika sätt. Män tenderar att försvara sig med fysiska angrepp medan kvinnor, naturligt nog, istället försvarar sig genom utstuderade verbala angrepp. Min slutsats är därför att kvinnor har ett övertag i det privata livet, eftersom män mycket sällan ger sig på kvinnor fysiskt. Jordan Peterson säger i samma intervju att kvinnlig aggression kan vara ”unbelievable vicious” och ta formen av ”reputation destruction”.

Jag har alltid undrat över hur det kommer sig att feministiska bidrag i olika kulturyttringar kan vara så oempatiska, ensidiga och ”unbelievable vicious” gentemot män. Jag inser förstås direkt att vi här har en förklaring. Man kan samtidigt anta att sådana inlägg inte upplevs som ondskefulla av kvinnor, utan för dem blir ett normalt sätt att argumentera för sin sak. Direkt vid Jordan Petersons Sverigebesök fick denna aggressionstyp också ett ansikte genom vår egen utrikesminister Margot Wallström som bad Jordan Peterson att krypa tillbaks under sin sten (vicious) och samtidigt säga att han är fullständigt ointressant (reputation destruction). Samma beteende visar hon för övrigt också i andra sammanhang gentemot olika länders ledare. Även Annie Lööf ber män att krypa tillbaks under sin sten, på twitter.

Samtidigt säger Peterson i en annan intervju att kvinnor är mer empatiska än män och det stämmer ju, tänker jag först. Men sedan slår det mig att dessa utsagor inte alls går ihop. Så småningom insåg jag att män inte alls är mindre empatiska än kvinnor. Vi är helt enkelt empatiska mot olika objekt. Vi är, enligt vår natur, empatiska gentemot dem som vi behöver vara empatiska mot. Mannen är således empatisk just mot kvinnor och sin grupp (går till exempel ut i krig för att försvara nationen, med kvinnorna och barnen) och kvinnan är empatisk mot omvårdnadsobjekt som barn och djur, samt deras substitut.

Mannen är inte ett omvårdnadsobjekt för kvinnan, han är en kärleks- och arbetspartner, någon som hon kan kräva empati av när hon grälar. Det är nog inte ovanligt att män tystnar och går undan vid sådana tillfällen. Han besvarar inte aggressionen.

Här började jag ana att jag var något på spåren. Den arketypiska kvinnliga aggressionen är naturligtvis viktig i darwinistiskt perspektiv, ett sätt att uppväga mannens fysiska dominans. I en parrelation utvecklas på så sätt en jämvikt där den bästa lösningen i många frågor tas fram. Nu börjar jag att förstå, inte bara den feminism som är ”unbelievable vicious”, och som leder till de 120 000 kommentarerna som nämnts ovan, utan också hur västvärlden, där feminismen verkar, har utvecklats. Mannen tystnar och de kvinnliga attackerna ges det tolknings- och problemformuleringsföreträde som de har idag, i media och på universiteten. Vid parrelationens gräl blir oftast man och kvinna vänner igen, men det händer ju inte på ett samhälleligt plan. Könskriget uppstod med industrialismen och grälet är nu statligt institutionaliserat.

De flesta som kallar sig feminister är bara intresserade av rättvisa villkor och förutsättningar. I övrigt är de intellektuella feministerna i media och i forskarvärlden främst intresserade av att tränga djupare in i den kvinnliga värld, som förut inte har dokumenterats. Bland dessa finns det dock en liten grupp som jag kallar attackfeminister. De upprätthåller det ovannämnda grälet, som alltså förflyttats från äktenskapet upp på den offentliga scenen. Dessa feminister är i regel ohämmade och ”unbelievable vicious” i sitt sätt att argumentera. När de själva kritiseras och märker att de håller på att förlora argumentation retirerar de ofta tillbaka till den hjälplösa kvinnorollen, vilket får männen att tystna. Och det fungerar! Andra, ofta män som ju har kvinnor som sitt empatiobjekt, kommer till undsättning och dissidenten tystas effektivt, oftast genom tekniken ”reputation destruction”, eftersom sakfrågan inte enkelt går att vinna.

Eftersom män sällan protesterar mot förtalet är detta förlopp vanligt, med ödesdigra konsekvenser för det västerländska samhället. Det som hänt, tänker jag nu, är att den yrkeskategori som har makt som sin affärsidé, det vill säga politiker, upptäcker vilken kraft det finns i sådana angrepp. Många politiker blir därför attackfeminister, det vill säga de beskyller den vita mannen för allt. Så blir en avancerad härskarteknik till. Män på alla nivåer backar.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.