Jag har länge retat mig på att vår statsminister Stefan Löfven, så snart det ges möjlighet, påstår att Sverigedemokraterna har nazistiska rötter. Mina invändningar är tre:
- En statsminister ska höja sig över partipolitiken. Han är den högste politiske chefen över Sveriges medborgare, således också över dem som röstat på Sverigedemokraterna. Stefan Löfven missbrukar sitt ämbete med den typen av attacker på politiska konkurrenter.
- Sverigedemokraterna har inte nazistiska rötter. Det är inte så att partiet startade med att några politiskt intresserade personer sa något som ”Vi nazister ska nu bilda ett parti och försöka överta regeringsmakten i Sverige”. Efter andra världskriget och med det vi alla vet om nazismen, är begreppet i sig liktydigt med ondska. Det som sker är inte att nazismen håller på att återuppstå som ett slags modern Fågel Fenix. Små extrema politiska grupperingar har ingen som helst möjlighet att erövra politisk makt. Det som istället sker är att oskicket bland socialdemokrater (andra partipolitiker onämnda) att klistra begrepp som nazism och nazister på politiska motståndare blivit så vanligt att allt fler inser att begreppet baktänder – det komprometterar avsändarna mer än adressaterna (”Den som drar nazistkortet har förlorat”). Om man vill vara överslätande och snäll kan man kalla det språkbruket för politiskt lögnaktigt. Men det är mer än så. Det är ju inte bara lögn utan det är också ett medvetet försök att lura väljarna – med andra ord, det är ett politiskt bedrägeri. Är det i sin ordning att Sverige har en politisk bedragare som statsminister? Jag ställer frågan till de tolv socialdemokrater (nio kvinnor och tre män) som Ledarsidorna anser vara Sveriges mäktigaste socialdemokrater (The Dirty Dozen): Carin Jämtin, Carina Persson, Ulf Bjereld, Marie Demker, Anna Ardin, Carina Ohlsson, Annika Söder, Annika Nilsson, Emma Lennartsson, Johan Sjölander, Wanja Lundby Wedin och Pierre Schori.
- Sverigedemokraterna är ett av de största partierna i Sveriges riksdag och har på flera sätt markerat sin ambition att samarbeta med eller på annat sätt politiskt relatera till samtliga övriga riksdagspartier. Det gör Sverigedemokraterna till riksdagens mest demokratiska parti, vilket inte är en åsikt utan ett konstaterande. Den typen av samarbete försvåras eller omöjliggörs av ett lögnaktigt och grovt skändande språkbruk. Det är av stor betydelse att samtliga statsråd och riksdagsledamöter vinnlägger sig om ett precist och respektfullt språkbruk – precis som på vilken annan arbetsplats som helst. Jag tror inte ett ögonblick att deras uppdragsgivare – svenska folket – vill att de som anförtrotts makten ska ägna sig åt mobbning. Dessa politiker har ju det gemensamma uppdraget att, med regeringen som exekutivt organ, styra Sverige! I valet mellan ett språkbruk som enar respektive splittrar landet, ska de givetvis välja det som underlättar för medborgarna att leva med varandra, trots politiska meningsskiljaktigheter.
Det som utlöser ovanstående minst sagt kritiska reflektioner är, att när två riksdagspartiers ledare under almedalsveckan äter en lunch tillsammans, kommenterar vår socialdemokratiska finansminister detta med påståendet att Sverigedemokraterna inte är demokratiska. I SVT:s morgonstudio säger hon (givetvis utan följdfrågor från dessa journalister som degenererat till ”hallåor”):
Ebba Busch Thor träder nu över en gräns som vi har haft i svensk politik och det är ingen slump att vi haft den gränsen. Det beror på att det som skiljer Sverigedemokraterna från andra partier är att de inte vilar på demokratisk grund
Centerpartiets Annie Lööf är inne på samma väg när hon twittrar:
Jag beklagar att KD tagit ett stort steg mot att förhandla med SD i viktiga politiska frågor. Det är inte en väg vi vill gå. Det finns stora möjligheter att finna bra lösningar för sjukvård, migration och energi utan att ge makt till ett främlingsfientligt parti som SD.
Annie Lööf kan vi avfärda rätt av, som den demagog hon är. Sverigedemokraterna är motståndare till Sveriges extremt höga invandring, vilket är huvudanledningen till att 1,1 miljoner svenskar röstat på dem. Jag är beredd att äta upp den sko Annie Lööf aldrig åt upp, om jag har fel när jag påstår att fler invandrare röstar på Sverigedemokraterna än på Centern. De har förstått att den politiskt vanskötta migrationspolitiken drabbar också dem och deras barn. Begreppet främlingsfientligt är visserligen inte lika grovt som nazist, men i sak lika felaktigt och bedrägligt.
Vidare till Magdalena Andersson, som om möjligt är ännu mer styrd än Annie Lööf av politiska klyschor. Hennes underlag för påståendet att Sverigedemokraterna är odemokratiska är, att de inte anser att ”alla människor är lika mycket värda”. Åh, dessa floskler! Inte fan tycker hon att en sverigedemokrat är lika mycket värd som en socialdemokrat!
I ett antal bloggtexter har jag kritiserat PK-dogmen ”Alla människors lika värde”. Jag ska inte upprepa mig, bara påminna om att påståendet egentligen handlar om att människor ska bemötas med samma respekt, oavsett deras ställning i samhället, i synnerhet av stat och myndigheter. Således det beteende som ovan nämnda politiker borde bejaka. Med andra ord, de bryter mot sin egen dogm!
Stefan Löfven och Magdalena Andersson, liksom Annie Lööf, tillhör den majoritet av svenska toppolitiker, som missförstått sitt uppdrag att sätta Sveriges medborgare i första rummet. Därför bör de klassas som globalister. Jag misstänker att de skulle avvisa den beteckningen, men om de tvingades välja mellan att se sig själva som globalister och nationalister, skulle de nog ändå välja globalister – så komprometterat har begreppet nationalist blivit, inte minst genom deras egna utspel.
Globalister anser att nationernas suveränitet och nationella identiteter tillhör gårdagen och att de bör ersättas med överordnade transnationella identiteter och institutioner. Det finns två argument för det perspektivet. Det första är att många av de problem som politiker i dag måste tackla är globala och därför måste hanteras globalt. Det gäller främst de påstådda klimatförändringarna, terrorism, antibiotikaresistens, trafficking, droger och penningtvätt. Där kan nationer framstå som hinder för internationellt samarbete och de anser därför att vi behöver en bättre anpassad uppsättning av transnationella regler och organisationer.
Det andra argumentet handlar om mänskliga rättigheter, jämlikhet och jämställdhet, det som svenska politiker brukar se som sina viktigaste politiska mål. De grundas på den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter från 1948 och anses av förespråkarna gälla för alla människor utan undantag och måste därför respekteras av alla nationer. Sverige, liksom andra stater, påstås ha skyldigheter inte bara för sina egna medborgare utan också för invandrare och flyktingar. Vissa förespråkare har till och med påstått att rätten att migrera är universell.
Båda dessa argument är till en viss del giltiga. Men de diskvalificerar inte nationers rätt och skyldighet att sätta det egna folket och den nationella identiteten i första rummet. Uppfattningen att nationalstaterna är föråldrade och bör ersättas av internationella organ är inte möjlig att bygga ett samhälle på, eftersom ingen har kunnat komma fram till en bra metod för att hålla sådana internationella organ demokratiskt ansvariga. De demokratiska institutionernas vilar på gemensamma normer, perspektiv och slutligen kultur, något som inte existerar internationellt utan enbart finns på nationell nivå. Effektivt internationellt samarbete kan och bör istället byggas kring samarbete mellan befintliga stater.
Skyldigheten att respektera de universella mänskliga rättigheterna har frivilligt genomförts av de flesta länder runt om i världen, vilket givetvis är en god sak. Men de bygger på att staterna håller sig till sina egna territorier. Inget stat kan genomföra en obegränsad skyldighet att skydda människor utanför sin jurisdiktion och det finns ingenting som tyder på att världen skulle bli bättre om de försökte. Demokrati innebär att folket är suveränt, men om det inte finns något sätt att avgränsa vilka som tillhör folket, kan denna suveränitet inte förverkligas genom allmänna val. Medan länder med rätta välkomnar invandrare och känner en moralisk skyldighet att skydda flyktingar, så är ändå sådana insatser såväl socialt som ekonomiskt kostsamma och måste vägas av mot andra prioriteringar.
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 