Den djupa staten


Per Hagenäs återkommer: Den djupa staten

Dagens ”rätta” värdegrund övervakas idag av förskollärare, lärare, journalister, polisen, av korrekta och ängsliga chefer på alla nivåer. Fel värdegrund, ett obetänksamt uttalande, och du är rökt. Denna repression har DDR-nivåer. Den sätter etniskt svenska pensionärer våra gamla, som sluntit i värdegrunden, i fängelse. Den utdömer ovanligt höga skadestånd för just värdegrundskränkningar och kan på ett ögonblick avsluta en karriär. Alla, speciellt inom etablissemanget, spelar i skräck med i denna teater för att undvika att själva få en värdegrunds-fatwa efter sig. Granskar man relationen mellan värdegrundens fraser och vad dess politik ger, så inser man att värdegrunden i sig är tom. Det är en potemkinkuliss, en härskarteknik, elitens sätt att försvara sin rätt att förfölja kritiker.

Skräcken för etablissemangstrogen media, som jag nedan kallar statsmedia, gör att svenska institutioner på alla nivåer har politiserats. Tvånget att bekänna sig till den rätta värdegrunden ger också etablissemangstrogna fritt spelrum inom sina respektive institutioner. Så småningom utbildas den så kallade djupa staten. Detta är en intressegemenskap, ett brödraskap som utgår från en gemensam, om än påklistrad samhällssyn. När exempelvis polis, försvarsmakt och domstolsväsendet, som utgör maktens representanter i Sverige, marscherar i prideparader, så törs ingen ha invändningar.
Demonstrationen blir ett sätt för exekutiva myndigheter att visa sin lojalitet mot den politiska makten. Det handlar alltså om en mjuk statskupp där demokratiska rättigheter att inta en kritisk position till den ”rätta värdegrunden” stoppas. Som den används idag, är prideflaggan främst en politisk maktmarkör. Det är därför naturligt att dissidentpolitiker vill förbjuda dess användning vid ambassader och kommuner. Värdegrunden är en armbindel för de maktlojala och är nu så genomträngande att den konstituerar den djupa staten.

Det talas om en kostnad av 3 miljoner för varje ny invandrare. Vi har dock en bit kvar till soppköken och de allvarligaste problemen är strukturella. Svenska samhället är dimensionerat för 8 miljoner. Det innebär att samhällsfunktioner som vattenförsörjning, elnät, skolor och sjukvård inte klarar den nya belastningen. En femteklassare kan förstå detta, i motsats till de ”experter” som inte förmår att inse sådana uppenbara samband, just för att samhället idag är politiserat.

När ”experter” på arbetsförmedlingen i sin solidaritet med makten triumferande talar om brist på arbetskraft, gäller det främst den skattebelastande kompetens som saknas för att ta hand om invandrare. Det behövs inte 10 000 nya poliser för att anmälningsbenägenheten har ökat och inte heller 50 000 nya lärare för att svenskarna börjar föda omåttligt med barn.

Uppfattningen att demokrati och mänskliga rättigheter är samma sak innebär inte bara krav på ideologisk lydnad för svenska folket utan också krav på oss att göra uppoffringar. Den enes rättigheter är ju den andres skyldigheter. Svenska folket är således enligt vår politiska elit, som också kallar sig ”de anständiga”, skyldiga att försörja inte bara dem utan också i princip vem som helst som inte trivs i sitt ursprungsland.

Denna elit siktar på att bli en del av den likaså skatteförsörjda globala eliten inom EU och FN. Skillnaden mot den gamla adeln verkar mer vara kosmetisk. Det som ska motivera dess existens är de scoutmässiga godhetsfraserna hämtade ur FN:s rättighetslistor som varje nations elit tolkar efter sina behov. Varje ideologisk diktatur har sin egen definition på mänskliga rättigheter. De fattiga länderna vill komma åt de rikas välstånd.

För några decennier sedan, någonstans vid övergången till den nya värdegrunden, gick det fortfarande att ha publika värdegrundskritiska åsikter. Det går inte längre och yttrandefriheten är idag därmed upphävd. Orsaken är förstås den djupa statens homogenitet och dess totala kontroll. Det är en härskarmetod över svenska folket man inte frivilligt avstår ifrån. Sakfrågor i sig blir nu irrelevanta och så länge man har kontroll kommer man inte att backa. En diktaturliknande fortsättning är inte utesluten i syfte ”att rädda oss”.

Värdegrunden är dock en potemkinkuliss för makten och situationen beskrivs av Kay Glans i Respons . Han utgår från filosofen Ortega Y Gasset’s påstående att inkompetenta massor gör uppror och tar ifrån kompetenta ledare, de som kompetent och oegoistiskt tänker på sin egen grupp, makten i syfte att kortsiktigt gynna sig själva. Glans föreslår att tanken också kan appliceras på att en inkompetent elit vars främsta mål är att sko sig själva.

Många viktiga beslut fattas av människor som inte själva berörs av konsekvenserna; beslutsfattarna har själva inget ”skin in the game”, riskerar inget själva. Det gäller förstås dem inom den finansiella sektorn som tar stora risker med andras pengar och sedan drar sig tillbaka med stora ekonomiska belöningar eller räddas av skattebetalarna. Men det gäller också politiker som i allt mindre utsträckning delar den vanlige medborgarens villkor och fattar beslut vilkas konsekvenser inte direkt berör dem själva.

Eliter i dag har svårt att övertyga om att de behöver vara rädda om sitt eget skinn i den nationella kontexten. De kan leva i enklaver, relativt opåverkade av generella problem, eller flytta någon annanstans, lika hemma i samma skikt överallt. Den nationalistiska vågen handlar inte bara om invandring utan också på ett mer subtilt sätt om utvandring.

Det handlar således om att en ny global elit som håller på att födas, också för forna EU-motståndare inom V och MP. Denna nya globala elit i världen vill se sig som européer eller världsmedborgare och föraktar sin nation och de som försörjer dem. Dagens forskning kring städers utveckling har också visat att nationernas betydelse nu börjar minska till förmån för ett globalt nätverk mellan storstäder i olika länder.

Tystnadskultur och dominans gör så småningom att den ”rätta värdegrunden” konstituerar dagens djupa stat, ett brödraskap som förenar och skyddar innehavarna av makt. Otroligt nog har man lyckats krångla in också klimathoten i detta. Det hela förutsätter en obrottslig lojalitet från statsmedia, men eftersom dessa följer samma principer, där illojalitet gör dig till fiende, så verkar det helt vattentätt. Den rätta värdegrundens företrädare klumpar ju ihop sina egna teser så att du måste tycka likadant i allt. Annars tillhör du ”de andra”, fienden. Tidigare generationers ideologi som skyddade de egna har ersatts av en värdegrundskramande individualism utan egentlig empati och omtanke om någon annat än det korrekta tänkandet.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.