Mångkulturens Sverige IV: Anders Westerberg


I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den fjärde.

I en debattskrift 1996 från Invandrarverket, Bota eller skrota invandrarpolitiken, finns ett kapitel skrivet av en man som under många år tillhörde Invandrarverkets ledning, först som regiondirektör och senare som biträdande generaldirektör. Han varnade för att denna byråkrati, tillsammans med invandrarnas egna intresseorganisationer, utvecklats till det största hindret mot invandrarnas integration. Ungefär 25 000 personer arbetade med invandrarfrågor.

Var det så att Sverige tagit helt fel väg med sin ambitiösa flyktingmottagning? Skapade den svenska invandrarbyråkratin hjälplösa och bidragsberoende invandrare?

Anders Westerberg var inte ensam om den frågan. Författaren Theodor Kallifatides berättade på ett seminarium, att de av hans kamrater från hemorten i Grekland som begav sig till England under juntatiden med tiden blev miljonärer. De som hamnade i Sverige blev förtidspensionärer.

Detta är naturligtvis anekdotiskt men ändå tänkvärt. Intresserar vi oss till exempel för hur det gick för de chilenare som sökte sig till Sverige efter att Pinochet tagit makten, möttes de i Sverige av såväl social som ekonomisk välvilja. Detta ledde till att många i mitten av nittiotalet förblivit arbetslösa eller förtidspensionerats. De som hade arbete var vanligen okvalificerade. Inte heller deras barn lyckades särskilt väl. I USA gick det betydligt bättre. Där var de ofta egna företagare eller hade industriarbeten som förutsatte hög kompetens. Deras barn klarade sig bra och fortsatte ofta med universitetsstudier.

Anders Westerberg konstaterade 1996 att de ungefär 400.000 invandrare som kommit till Sverige sedan mitten av 1980-talet inte bidragit till att utveckla landet. De hade inte ens bidragit genom att försörja sig själva. Han menade att när det handlar om en invandring av sådana dimensioner, är det nödvändigt att statsnyttan prövas. Även om Sverige hade befunnit sig i stark expansion så var det svårt att absorbera denna mängd av nya invånare, i synnerhet eftersom dessa under de sista tio åren kommit från icke-europeiska länder. Att de flesta anlände utan pass och andra identitetshandlingar gjorde inte saken bättre. Anders Westerberg skriver om denna invandrings konsekvenser:

En förfärande stor del är arbetslösa och lever på socialbidrag. Majoritetens kunskaper i svenska är så dåliga att de isoleras i samhället. /…/ Kriminaliteten är större än bland majoritetsbefolkningen och utvecklingen mot segregation i boende och kultur blir allt tydligare och närmar sig ghettostrukturer. I verkligheten tycks det senaste decenniets invandring inte vara någon resurs – snarare en börda för samhället.

Detta skrevs för drygt två decennier sedan. Redan då fanns det enligt Anders Westerberg en tendens att förneka problemen. Det utvecklades en myndighetsretorik där invandrarna framställdes som berikande och en stor resurs, en befolkningskategori som skulle kunna bidra till välfärdssamhällets utveckling, bara inte svenskarna var så fördomsfulla och okunniga. Han konstaterar:

De är inte efterfrågade och de är inte önskade i Sverige. Och de är idag och för den överblickbara framtiden inte en resurs som lätt kan utnyttjas i det svenska samhället. Om man ser till arbetsmarknad och ekonomi är de tvärtom en belastning.

Anders Westerberg drar sig inte ens för att fråga om det var bättre förr, en fråga som i dag regelmässigt föraktas i den politiska debatten och som ofta brukar tillskrivas Sverigedemokraterna. Hans eget svar blev att ja, det var bättre förr, eftersom invandrarna fick jobb och försörjde sig själva. Sverige var inte bara en expanderande industrination utan det fanns också många okvalificerade industriella processjobb. De krävde varken svenskkunskaper eller fackutbildning. Idag krävs det att man talar och skriver bra svenska, har ”social kompetens” och dessutom en postgymnasial och kvalificerad utbildning. Med den kravbilden är det inte alls underligt att de nyanlända invandrarna står sig slätt.

Men inte bara de nyanlända. Också arbetskraftsinvandrarna från 50- och 60-talen – de som så förebildligt fick jobb första dagen i Sverige – slogs i förfärande utsträckning ut från arbetsmarknaden. Orsaken var att de inte klarade de nya krav som ställdes på arbetskraften. Det var alltså bättre förr. Men att drömma sig tillbaka dit var meningslöst. Förutsättningarna hade förändrats och 50- och 60-talens arbetsmarknad lät sig inte uppväckas från de döda.

Uppenbarligen fanns det utrymme för dessa synpunkter, som är lika giltiga i dag som 1996, då de offentliggjordes. Observera att Anders Westerberg blev biträdande generaldirektör efter att han tagit bladet från munnen. Med dagens mått är Anders Westerbergs klarspråk direkt chockerande och skulle tveklöst ha gjort honom omöjlig för en statlig tjänst med inriktning på invandrare.

21 maj 1997, ett år efter Anders Westerbergs klarspråk, yttrade Pierre Shori, socialdemokratisk invandringsminister, i riksdagens flyktingpolitiska debatt de ofta citerade orden:

Rasism och främlingsfientlighet skall kriminaliseras och jagas. Det går inte att i en demokrati hitta några ursäkter, till exempel att det är fel på invandrar- och flyktingpolitiken.

Sverige går från ett passivt accepterande av att de som beviljats asyl ska få del av samma rättigheter som landets invånare, till att aktivt verka för deras välstånd i det nya landet. Ett talande exempel är den dom som Högsta förvaltningsdomstolen avkunnade den 24 september 2013. En ung man som beviljats asyl i Sverige och påstod sig vara minderårig och föräldralös gavs rätt till 3.000 kronor per månad i efterlevandestöd från sin första dag i Sverige. Mannen kom 2008 från Kongo till Sverige och ansökte om barnpension och efterlevandestöd. Han fick avslag men målet vandrade upp i högsta instans där han beviljades detta stöd trots att han varken kunnat visa vilka som var hans föräldrar eller hur de hade dött. Så här motiverar Högsta förvaltningsdomstolen sitt beslut:

Enligt 7 kap. 6 § EPL har efterlevande till en person som har försvunnit rätt till efterlevandestöd till barn om det kan antas att den försvunna personen har avlidit. De ursprungliga förarbetena till bestämmelsen ger som exempel på situationer när paragrafen kan tillämpas på försvinnanden i samband med olyckor eller naturkatastrofer men öppnar också för en tillämpning i andra fall. Förhållandena i områden som präglas av flyktingströmmar från krigsdrabbade länder kan enligt Högsta förvaltningsdomstolens mening vara jämförbara med sådana situationer som nämns i förarbetena (jfr även uttalandena i propositionen med förslag till nya regler om dödförklaring, prop. 2004/05:88 s. 26). Det beviskrav som uppställs i paragrafen är att det kan antas att den försvunna personen har avlidit. I ett fall som det förevarande får beviskravet anses omfatta såväl dödsfallet som släktskapet.

Myndighetssverige bytte fokus. Samhällsekonomin och det arbetande folket byttes ut mot sociala och kulturella frågor. Att bejaka och aktivt befrämja invandring blev ett inslag i befriandet av tredje världen. Därmed kopplades två frågor samman på ett sätt som gjorde det möjligt för vänstern att förstärka och vitalisera sin väljarskara. Samtidigt tog vänstern till sig universalismen. Den nya utopin blev en värld utan nationer, utan etniska grupper. Med kolonialismen och Förintelsen som tunga stenar av skuld i bagaget ville man ha en ny värld, en tillvaro där inte historiens misstag upprepades.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.