Demokrati och ledarskap


I slutet av sextio-talet arbetade jag ett år som lärare för romer, i en skola där eleverna enbart bestod av vuxna romer. En av de första lärdomarna – och ett stort bekymmer – var att romerna inte har några ledare. Till exempel var snacket om ”zigenarkungar” bara nys. Visst fanns det äldre män som åtnjöt stor respekt, i synnerhet inom sin egen släktklan, liksom äldre kvinnor som alla var lite skraja för. Vanligtvis fick de som de ville, men några valda och representativa ledare, nej det hade man inte. Visst, om gadjo frågade ”Vem är er talesman, vem kan jag göra ett avtal med?”, så sköt man gärna fram någon: ”Här är Latso, han är vår ledare, bestäm med honom!”. Problemet var att det avtal som gjordes brydde sig ingen om, inte Latso heller.

Detta var en av de många ”gränsbevarande mekanismer” romerna använde sig av för att skydda sin integritet. Man sa i allmänhet inte emot ”gadjo”, eftersom motstånd reser motstånd och om en kraftmätning kom till stånd, så fanns det stor risk för att romerna skulle förlora den. Taktiken var istället att bejaka och ställa upp på det som gadjo hittade på, ofta med stor entusiasm. Emellertid, denna entusiasm svalnade snabbt. Snart gjorde alla likadant som de hade gjort tidigare. Överenskommelser var så gott som aldrig något värda, i synnerhet inte om de utgavs för att gälla för hela gruppen. Ett väldigt vanligt uttryck bland de svenskfödda romer som dominerade på skolan var ”Ingen bestämmer på oss, förstår du”.

Senare fick jag en förklaring till att ingångna avtal aldrig betydde något, i synnerhet inte om de hade gjorts med någon som gadjo betraktade som ledare. Ledare var farliga för den etniska integriteten. De kunde leda gruppen i fördärvet. Att aktivt motarbeta representativt ledarskap var en del av det etniska försvaret. Det betydde bland annat att kända romer som verkligen kunde göra något för att förbättra villkoren för den egna gruppen, främst systrarna Katarina och Rosa Taikon, varken hade hög status eller just någon makt alls i de romska kretsarna. Det bidrog givetvis också att ingen av systrarna Taikon levde ett romskt liv. Det var emellertid inget som man upplyste gadjo om. De fick väl tro vad de ville.

Judar är en annan folkgrupp som – också tack vare ett kulturellt betingat gränsskydd – lyckats överleva, trots sitt minoritetsskap. I motsats till romerna, som bildlikt har både en hög mur och en vallgrav mellan sig själva och gadjo, har judarna en steglös ”gränspassage”, alltifrån helt assimilerade judar till ultraortodoxa grupperingar. Judarna har inte ett större problem med politiska representanter än andra folkgrupper kan ha. Anledningen är att rabbinerna är de verkliga etniska/religiösa ledarna och att de i sin tur styrs av de heliga skrifterna. Om en rabbin ”går vilse” kan man återvända till skrifterna och se efter hur det ska vara. Ambitionen är densamma hos såväl romer som judar, att skydda den egna livsformen från ett destruktivt ledarskap. Observera därvid att rabbinens roll inte är att ”hitta på lite som han tycker verkar bra” utan att vara en skriftlärd, ett proffs på att uttolka de heliga skrifterna. Skrifterna vägleder och rabbinerna tolkar dem. Det gäller också för muslimer, som följer imamerna i deras tolkning av koranen och haditherna.

Därmed är jag inne på det som kan betraktas som demokratins stora problem. Det gäller inte för direktdemokrati men väl för den form som i dag står som ideal för alla världens nationer: Den representativa demokratin. Dess styrka, och samtidigt dess svaghet, är att folket/väljarna lämnar över makten, rätten att bestämma i viktiga frågor, till sina talesmän/kvinnor och representanter, alltifrån den valda statschefen och regeringen till parlamentsledamöterna och lokala politiker. Det gäller också Schweiz, som annars är ett demokratiskt föredöme genom att tillämpa direktdemokrati, så långt det är möjligt.

I demokratiskt styrda länder som Sverige står frågor om representativitet inte särskilt högt på agendan. Även om värdegrunden förefaller vara på väg att bli en sådan finns det inga ”heliga skrifter” som styr våra ledare utan vi förlitar oss på ett slags trial-and-error-system: ”Nej, det var ingen bra ledare, så då röstar vi inte på honom/henne i nästa val. Vi försöker med någon annan.” Med andra ord, vi gissar oss fram, när vi vart fjärde år anförtror de politiska ledarna och deras partier makten över vår framtid.

Nu ska jag ta upp en annan tråd och försöka knyta samman resonemanget på slutet.

Ser vi till demokratins moderna historia, finns det anledning att fundera över varför genomförandet skedde gradvis. Sverige skiljer sig därvid inte från andra europeiska länder, i det att först är det bara männen som får rösta. Dock inte alla män, utan i Sverige hade, efter att tvåkammarriksdagen genomförts år 1866, ungefär tjugo procent av männen rösträtt. De måste vara myndiga och tjäna minst 800 riksdaler om året, alternativt äga en fastighet som var taxerad till minst 1000 riksdaler, vilket gjorde att långt fler bönder än arbetare fick rösträtt. Att arbetarna på det sättet motades undan berodde dels på den historiska relationen till ståndssamhället, där bönderna var ett av de fyra stånden, men också på att arbetarna inte ansågs tillräckligt nationellt sinnade. De satte inte nationen utan (det orättvisa) klassamhället i första rummet: ”Störtas skall det gamla snart i gruset.”

Det är denna begränsade rösträtt som diktaren Verner von Heidenstam vid sekelskiftet 1900 kritiserade med de berömda orden: ”Det är skam, det är fläck på Sveriges banér, att medborgarrätt heter pengar”. De röstberättigade männen fick ändå bara rösta till andra kammaren. Till första kammaren utsågs ledamöterna av landstingen, vilket gav adeln och det högre borgerskapet ett försteg. För att kunna ta plats där måste man vid sekelskiftet 1900 vara 35 år eller äldre, och under minst tre år före valet äga en fastighet värd 80.000 kronor, alternativt ha minst 4.000 kronor i årsinkomst.

1909 fick männen allmän rösträtt, men fortfarande bara till andra kammaren. För att få rösta måste de ha fullgjort värnplikten och erlagt skatt till både stat och kommun i tre år, ett krav som kallades för ”ordentlighetsstrecket”. De som var omhändertagna av fattigvården och de som satt i fängelse fick inte rösta.

Som en konsekvens representerade Sveriges riksdagsmän och regering endast en minoritet av folket. Så var det i och för sig också i direktdemokratins Aten, där varken slavar eller kvinnor fick delta i att välja stadsstatens politiska ledare. Med ett arbetarperspektiv var detta klassförtryck – borgarna behöll kontrollen över nationen. Och med ett kvinnoperspektiv handlade det givetvis om patriarkatets förtryck.

I vår tid är det självklart att tolka dessa begränsningar av rösträtten i termer av orättvisa. Min hädiska tanke är en annan, nämligen att de som konstruerade demokratins regelverk hade en insikt, som i dag gått förlorad. Det handlade inte om orättvisa och förtryck utan de ville minimera risken för att olämpliga ledare valdes. Alla begrep sig inte på hur en stat skulle skötas och den frågan var alldeles för viktig för att i jämlikhetens och rättvisas namn kunna anförtros andra än betrodda och dokumenterat skötsamma medborgare. Den tanke som låg bakom alla dessa begränsningar var givetvis att man därmed skulle optimera chansen för att demokratin förde kompetenta politiker till makten. Det räckte inte med att de var representativa, de måste också vara dugliga. De medborgare som inte var skötsamma kunde inte förväntas begripa sig på statens affärer. Att kvinnor inte begrepp sådant var länge en självklarhet.

För att spetsa till det, handlade det om vad som i den moderna demokratin skulle väga tyngst – kompetens eller rättvisa. Missköttes staten, drabbade det alla. Vi vet i dag hur det gick. Alla som är svenska medborgare och över 18 år får rösta, såväl män som kvinnor. Det gäller också för bidragstagare, liksom om du sitter i fängelse. Konsekvensen är att de som politikerna kallar för valmanskåren i val efter val röstar fram ledare som inte tillvaratar deras intressen. Några smakprov:

  • Svenska politiker lade utan någon folkomröstning 2010 ner det svenska försvaret och inrättade på skattebetalarnas bekostnad specialstyrkor, med uppdraget att i FNs regi slåss på andra håll i världen. Överbefälhavaren konstaterade 2013 att med det försvar som fanns kvar, kunde landet vid ett militärt angrepp på egen hand klara sig högst en vecka. Hur länge försvaret räcker i dag, sex år senare, det talar inte vår överbefälhavare om för oss. Men en fingervisning är, att generalmajoren Anders Brännström fick sparken när han för ett knappt år sedan pekade på att Sverige inte skulle klara sig vid ett eventuellt angrepp och att det finns brister i krigsdugligheten.
  • Regering och riksdag uppmuntrar, bejakar och stödjer med skattemedel en invasion av främlingar, från andra delar av världen. Åren 2015 – 18 beviljades 522.980 personer uppehållstillstånd i Sverige. Staten tryggar deras försörjning. Kan de inte försörja sig själva, försörjer staten dem med medborgarnas inbetalda skatter.
  • Svenska makthavare skickar skattemedel som bistånd till andra länder. Enligt Transparency International är Guatemala det fjärde mest korrupta landet på det västra halvklotet. Sverige har de senaste tio åren gett mellan 177 och 261 miljoner kronor per år i bistånd till Guatemala. Är det på svenska folkets uppdrag? Nja. Är det i det svenska folkets intresse? Absolut inte!

Den allmänna rösträtten är naturligtvis inte hela förklaringen till att vi i Sverige har så gravt trolösa och inkompetenta ledare. Men det är en delförklaring. Svenska folket är bra på att rösta. Bara det att de inte väljer de dokumenterat lämpligaste utan de som är bäst på att anrätta valfläsket. I övrigt sitter de på läktaren och ger politikerna rätt att göra ungefär som de vill. Resultatet förskräcker.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.