Mångkulturens Sverige V: Integration och mångkultur

I nio bloggtexter tänker jag beskriva hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den femte.

1997 fick Sverige en minister med ansvar för integrationsfrågor, Leif Blomberg, och en ny myndighet: Integrationsverket. Socialdemokraten Lars Stjernkvist blev myndighetens förste generaldirektör. 2001 gav dess andre och siste ordinarie chef, centerpolitikern Andreas Carlgren, följande beskrivning av det nya verkets uppdrag:

Integrationsverkets utgångspunkt är ett samhälle med mångfalden som grund. Ett samhälle där det inte handlar om uppdelningen ”vi och dom”, där ”dom” ska tas upp i ”vår” gemenskap. Ett samhälle där individers olikhet och samspelet mellan dessa olikheter istället blir grunden till något nytt. Ett samhälle där integration både handlar om individens rätt till att få leva ut sin olikhet och till att få dela en gemenskap grundad på mångfald.

Att tala om mångfald är egentligen att tala om frihet. Som hotbild lurar den totalitära staten med sina enhetssträvanden. Den demokratiska staten däremot, accepterar och bejakar mångfald. Emellertid, mångfaldspolitiken leder till en rad svåra frågor. Sveriges framväxande feminism fick klara problem med det mångkulturella förhållningssättet. År 2002 skrev vänsterpartisten Ulla Hoffman en riksdagsmotion där hon konstaterade att jämställdhet var ett värde som var direkt kopplat till den svenska kulturen. Hon ville att regeringen skulle tillsätta en utredning med uppdrag att analysera jämställdhetsmålet och citerade en kvinna från Iran som i ett brev gav en mindre smickrande bild av mångkulturens vardag. Med ett svenskt perspektiv var många medborgare med utländsk bakgrund trångsynta och hade en reaktionär syn på såväl människor som på djur och miljön. Kulturen blev till ett slags legitimerande ursäkt för olika former av förtryck och i synnerhet då kvinnoförtryck. Ulla Hoffman skrev: ”Det svenska samhället har svikit de invandrade kvinnorna och deras döttrar och gömt sig bakom begreppet mångkultur i stället för att ingripa på samma sätt som samhället skulle gjort om det gällt ’svenska’ kvinnor.”

En annan svår fråga är hur svenskarna skall inte bara rekommenderas utan tvingas lämna plats för invandrare vid köttgrytorna. Detta kan bland annat ske genom så kallad positiv diskriminering och kvotering. Det är ju statens uppgift att inte bara formellt erbjuda utan också reellt agera för jämlikhet. Detta ledde fram till den diskussion om kvotering som fortfarande pågår. På ett principiellt plan kan en rad argument anföras som talar för kvotering. Men praktiken leder till orimligheter.

År 2003 beslöt juridiska fakulteten på Uppsala universitet att införa kvotering för studenter. Högskoleförordningen föreföll medge att tio procent av utbildningsplatserna tillsattes med ett alternativt urval. Uppsala universitet öronmärkte 30 av 300 platser för studenter med två utlandsfödda föräldrar. Fallet hamnade inför domstol och tingsrätten i Uppsala fastslog att detta inte var mångkultur utan diskriminering. Kvoteringen kolliderade för övrigt med den idé om jämlikhet som är själva grundmotivet för ett mångkulturellt samhälle. Om vi strävar efter jämlikhet, varför ska exempelvis en pakistansk invandrare ha företräde framför etniska svenskar till vissa utbildningsplatser? Senare markerade den dåvarande utbildningsministern Thomas Östros att högskolan inte bör använda kvotering som ett verktyg för att öka mångfalden bland eleverna.

Dessutom uppstod en förvirring med avseende på svenskarnas egna seder. Kunde en skolavslutning äga rum i en kristen kyrka om det fanns muslimska barn i skolan? Skulle verkligen barn från andra kulturer delta i skolornas luciafirande?

Den politiska verkligt viktiga frågan är givetvis om det mångkulturella samhället är liktydigt med sönderfall, om denna mångfaldsbefolkning i samhälleliga krissituationer kan enas om viktiga gemensamma mål. Det är här integrationsarbetet kommer in. En integrerad befolkning klarar att ena sig, alltså behövs ett integrationsverk. Samtidigt vidgas begreppet. Mångkultur betyder visserligen först och främst invandrare och deras kulturer, men det inbegriper också religiös, sexuell och språklig mångfald.

Det etniska innehållet kom att ytterligare få maka på sig, ge plats åt konsten. 2006 skulle det bli ett mångkulturår i Sverige. En särskild kommitté, finansierad med statliga medel, bildades för denna satsning. Det sades att syftet var att öka allas möjligheter att delta i kulturlivet, liksom att få offentligt finansierade kulturinstitutioner att bättre spegla Sveriges mångfald. Sveriges kulturliv var fortfarande alldeles för etniskt svenskt. Kulturarbetare och konstnärer var svenska medan lokalvårdare, receptionister och tekniker på kulturinstitutionerna ofta var invandrare.

Stefan Larsson, konstnärlig ledare på Dramatens experimentscen Elverket sa till Dagens Nyheter den 10:e juni 2005 att mångkultur antagligen skulle bli årets modeord inom politiken och konsten. För den som följt begreppets historia under drygt trettio år var det förbluffande att ett så komprometterat begrepp fortfarande var så politiskt potent.

Men svenskarna har också begåvats med en hel familj av samhöriga begrepp. Mångkultur bildar tillsammans med globalisering och internationalism en treenighet som handlar om befrielse från alla slag av nationella, etniska och andra kollektiva förankringar. Ytterligare ett tillskott var begreppet världskultur, som dök upp i olika svenska utredningar, utan att det egentligen gavs någon definition. Det världskulturella perspektivet är universellt och Sverige behövde givetvis ytterligare en ny myndighet, Världskultursmuseet, som placerades i Göteborg. Det skulle bli en viktig arena för det mångkulturella Sverige. De socialdemokratiska politiker som drev fram detta projekt ansåg sig kunna urskilja framväxten av en ny tväretnisk och tvärkulturell generation, en generation som var främmande inför det nuvarande samhällets uppdelning i ”vi och dom” efter etniska och religiösa gränser. Dessa unga människor sades vara individer som befriats sig från sina sociala förankringar och på så sätt var friare än äldre generationer. Därmed gled vi ifrån begreppet mångkulturs egentligen innebörd och landade i en hyllning av individualismen.

År 2005 var Sverige inte mångkulturellt utan ett synnerligen segregerat land. Det var heller inte på väg att bli mångkulturellt, annat än för en privilegierad elit, som såg väldiga fördelar i att slippa de nationella bojorna. Vi var tillbaka i den ism som vi egentligen gillade bäst och där politikerna kunde vara fullständigt säkra på att de hade folkets gensvar och förtroende: individualismen.

Som samhällsdebattör kan jag säga att OK, det vore jättebra med ett mångkulturellt och välintegrerat världssamhälle, på samma sätt som man kan säga att det vore bra med ett klasslöst samhälle, eller ett samhälle där människor aldrig blev sjuka. Det handlar om ett utopiskt mål, längtan efter att människor skall vara ”oändligt sams” och sätta jämlikheten framför andra värden. Det finns visserligen olikheter, men dessa olikheter får inte strö ut något grus i det sociala maskineriet.

Men i samma andetag som jag säger detta finns det två frågor som måste besvaras. Den ena är om det alls är möjligt att skapa ett sådant samhälle. Att mångkultur är liktydigt med betydande samhällsproblem och ett hot mot den samhälleliga solidaritet som måste till för att ett samhälle alls ska kunna fungera, är en vetenskapligt bättre underbyggd hypotes än uppfattningen att mångkultur leder till samhällsintegration. Den andra frågan är om det friktionsfria och jämlika samhället verkligen är eftersträvansvärt. Det är lätt att konstatera att orättvisan är ett av mänsklighetens starkaste incitament till handling. Mycket av det som vi som människor är stolta över, som gör att vi tycker oss vara förmer än djuren, är allt detta som vi uträttat med orättvisan som drivkraft. Ser vi exempelvis på förtryck och mänskliga landvinningar, så visar det sig att judar, ett av världens mest förföljda folk, är det folk som procentuellt sett erövrat flest nobelpris. Och går vi sedan vidare och frågar oss hur välintegrerade i samhället de största tänkarna och konstnärerna varit, så möter oss utanförskap och en ström av tragiska livsöden. Ett välmående, jämlikt och friktionsfritt samhälle kanske bara är det slag av vision som fungerar som ett korrektiv till en existens, som vi tycker är alltför fylld med orättvisor, förtryck och lidande.

Integrationsverket lades ner 2007. Också integrationspolitiken har avlidit, i den meningen att den misslyckats. Det Sverige som tar form bortom den mångkulturella retoriken är ett osammanhängande samhälle med en rad parallellsamhällen, ett Sverige som kännetecknas av ghettobildningar och befolkningsgrupper som lever isolerade från varandra. Såvitt vi vet har mångkultur aldrig materialiserats i sinnevärlden, bara i önskedrömmen.

Under rubriken ”Ekonomins kris är också demokratins” skriver filosofen och konstskribenten Lars O. Ericsson i januari 2014 en understreckare i SvD om en nyutkommen bok av den gamle 68-ledaren och miljöpartisten Daniel Cohn-Bendit, Pour supprimer les partis politiques:

Integrationspolitiken har misslyckats i stort sett överallt. Från de invandrartäta förorterna runt storstäderna i Europa pågår ”en vit flykt”. Att ösa förakt över populismens främlingsfientlighet imponerar knappast på människor som i sin vardag hela tiden konfronteras med integrationsproblem som politikerna, vilka själva sällan berörs av dem, inte förmått lösa. Att sätta in tungt beväpnad polis, när bilbränning och vandalism bryter ut i problemförorter som Clichy-sous-Bois, Grigny eller Husby, bidrar knappast till att minska frustrationen hos människorna som bor i dessa förorter. Politikernas bristande verklighetskontakt gör att de, i stället för att satsa på grundläggande välfärd, ofta satsar på megalomana skrytprojekt, säger Cohn-Bendit.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.