I nio bloggtexter beskrivs hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den sjätte.
Det finns ett antal sammanhang där mångkulturen fungerar, i den betydelsen att den etniska tillhörigheten är av underordnad betydelse. Det är skolan, när det vill sig väl, vissa arbetsplatser, konsten och kulturen, vetenskapen. Med undantag för skolan handlar den friktionsfria mångkulturen om ett välutbildat samhällsskikt, där god uppfostran, upplysning och vetenskap ger gemensamma referenspunkter. Här finner vi ett stort antal av mångkulturens förespråkare. De bekymrar sig inte över varifrån deras kollegor kommer, så länge dessa följer professionens spelregler. De kan emellertid absolut inte tänka sig att umgås med eller ha något som helst att göra med exempelvis somalier, som varken kan läsa eller skriva, lika lite som de vill umgås med syrier, om dessa lägger ett muslimskt ideologiskt raster över hela sin existens. De vill inte heller bo med andra människor än av sin egen sort. Deras barn är nästan alltid goda internationalister, men har samma klassbaserade gräns neråt. Mångkultur blir därmed ett avgränsat och filtrerat recept för medelklassen, ofta en övre medelklass, med sina länkar till makteliten och media.
Bakom den altruistiska fasaden och putsandet på den egna glorian/självbilden ligger högmodet. Som när förre centerledaren Maud Olofsson i ”Gomorron Sverige” riktar sig till Jimmie Åkesson och säger: ”Jag är trygg i mig själv jag, Jimmie, och därför är jag inte rädd för andra kulturer som du.”
Den som åker tunnelbana i Stockholm kan konstatera att befolkningen är synnerligen blandad. Det är emellertid inte liktydigt med att befolkningen är blandad socialt sett. Tvärtom finns det en kraftig motvilja från majoritetsbefolkningen att umgås med invandrare – någon uppslutning kring den förda invandringspolitiken eller vackra ord om att landet berikas kan alltså inte skönjas. Går man till den slutrapport som släpptes av regeringens framtidskommission i mars 2013 får man bland annat veta att av de tillfrågade etniska svenskarna uppgav 77 procent att de ”aldrig” eller ”mycket sällan” umgås med utomeuropeiska invandrare. Det kan tilläggas att inom de flesta invandrargrupper är situationen likartad. När de kan så väljer de att umgås med sina egna, inte med etniska svenskar.
Direkt efter terrorattentaten i London 2005 konstaterade Tony Blair att ”de extremistiska minoriteterna har nu penetrerat varje europeisk stad, där de predikar sitt hat mot det västerländska samhället och vår livsstil. De spelar på vår tolerans och goda natur och anser att det är vårt beteende som skall ändras. Detta är en katastrof.”
En av de första att döma ut mångkulturen var Spaniens premiärminister José Maria Aznar. I ett föredrag på Georgetown University i Washington i oktober 2006 konstaterade han att den mångkulturella politiken i Europa misslyckats: ”Jag är emot denna idé. Den delar våra samhällen och försvagar dem. Multikulturalism skapar varken tolerans eller integration.” Frankrikes förre president Nicolas Sarkozy har också konstaterat att mångkulturen är ett misslyckande.
Vid ett möte 2010 i CDU:s ungdomsförbund konstaterade Tysklands förbundskansler Angela Merkel att den mångkulturella ideologin misslyckats totalt och varnade för ”invandring som drar ner våra sociala system”.
Den invandrartäta Berlin-stadsdelen Neukölln är ett skräckexempel på utvecklingen. Arnold Mengelkoch, invandringsansvarig i Neukölln, har i DN berättat om ”klanerna som styr droghandeln, prostitutionen och spelhallarna, paschorna som vägrar sina fruar lämna hemmet, om moskéerna, där hatpredikanterna öser galla över västerlandet.”
Såväl Angela Merkel som Englands dåvarande premiärminister David Cameron var vid World Economic Forum i Davos den 21 januari 2011 överens om att de i stället för mångkulturen vill se en förstärkt samhällsgemenskap där invandrarna anpassade sig till en nationell tysk respektive brittisk identitet, vars konturer måste bli tydligare.
David Cameron ville 2011 begränsa invandringen till Storbritannien från drygt 200.000 per år till ”några 10.000-tal”. I synnerhet ville han starkt begränsa immigrationen för outbildade personer utanför EU – bland annat från Pakistan och Bangladesh. Han krävde även att den inomeuropeiska invandringen till EU-staterna – främst från Bulgarien och Rumänien – måste stoppas.
Och så har vi Sverige. Trots alla kraschlandningar är mångkulturen fortfarande det stora pågående samhällsexperimentet. Svenska makthavare vägrar inse att mångkulturen som styrande och uppifrån påbjuden ideologi och vision är död. Det vackra idealet har resulterat i en verklighet som inte fungerar som postmoderna kulturmarxister och nyliberaler tänkte sig att den skulle göra, det är en sanning som de gör sitt bästa för att antingen dölja eller helt enkelt ljuga bort. Den ideologiska övertygelsen är inte bara starkare utan också viktigare än verkligheten. De vill gott men gör ont.
En viktig fråga är varför Moderaterna, när de med Fredrik Reinfeldt i spetsen kom till makten år 2006, så kapitalt ändrade sin invandringspolitik. Troligtvis handlade det om taktik. Moderaterna bestämde sig för att gå de vänsterpolitiskt orienterade journalisterna till mötes. På det sättet kunde borgarna få en medial medvind.
Fredrik Reinfeldt fick mycket riktigt gott stöd från svenska media, med DN i spetsen – en efterhand alltmer renodlad propagandamaskin för en självskapad syn på mänskliga rättigheter, nationella traditioner och globalisering. Nuvarande statsministern Stefan Löfven har inte ändrat denna policy. Skulle han välja att samarbeta med Sverigedemokraterna öppnar han sig för kritik inte bara från Alliansen utan också från vänsterjournalisterna, som kommer att slita honom i stycken. Sveriges dödsspiral fortsätter.
År 2004 gjorde folkpartiets talesman Mauricio Rojas en Utanförskapets karta. Kriterierna för att definieras som utanförskapsområde var:
- att färre än 60 procent av de boende i arbetsför ålder förvärvsarbetade samt
- att den andel skolelever som gått ut grundskolan med fullständiga betyg låg under 70 procent
- eller att andelen röstande i senaste kommunalval låg under 70 procent (eller båda).
Det visade sig att Sverige hade tre utanförskapsområden år 1990. Tolv år senare klassades 136 bostadsområden som ”utanförskapsområden”. 2006 hade antalet vuxit till 156 områden. Då lade folkpartiet ner projektet.
År 2014 uppdrog tankesmedjan Den Nya Välfärden åt nationalekonomen Tino Sanandaji att uppdatera kartan efter samma kriterier. Det visade sig att år 2012 fanns det 186 utanförskapsområden och att 566.000 människor bodde i dessa områden. Det var en ökning med 16 procent, i jämförelse med siffran för år 2006.
Mer än en svensk debattör med kritisk utgångspunkt möter numera från officiellt håll ett sådant motstånd, att de inte vågar fortsätta att granska invandringspolitiken. I dag, när Sverige iscensätter västvärldens mest extrema invandringspolitik, kan det vara intressant att veta att de viktigaste besluten har tagits utan att politikerna brytt sig ett skvatt om medborgarnas önskemål. Visst, formellt och när det gäller själva förfarandet är Sverige en fungerande demokrati. Men om man som valda ombud utnyttjar sin maktställning för att gå emot folkopinionen? Såväl Olof Palme som Bengt Westerberg ansåg det viktigare att iscensätta sin egen utopiska godhetsideologi.
Det är kanske inte så förvånande att i dag anser sju av åtta riksdagspartier att detta egenmäktiga förfarande inte bara är normalt utan till och med angeläget. De riktar kritik gentemot det åttonde partiet, som de betecknar som odemokratiskt. Varför? Därför att demokrati i svensk politik har kommit att bli liktydigt med att ha rätt värdegrund. Ett parti som vill begränsa invandringen har inte rätt värdegrund och är därför odemokratiskt. Som Ivar Arpi skrev på tidskriften NEO:s blogg den 11 november 2014:
De som kritiserar SD för att vara odemokratiskt använder ofta en definition av demokrati som innebär att man måste ha en viss uppsättning värderingar för att klassas som demokratisk. Det är därför det förekommer rätt mycket prat om vikten av en demokratisk värdegrund. Slagordet om att SD inte tror på ”allas lika värde” brukar också följa med, men ytterst sällan konkretiseras. Den där demokratiska värdegrunden handlar ibland snarare om värderingar som ligger vänstern varmt om hjärtat. Håller man inte med så är man odemokratisk, med den logiken.
De goda svenskarnas ovilja att ta till sig besvärande kunskap om invandringen liknar på ett slående sätt djupt religiösa människors svårigheter med vetenskapliga rön, när dessa utmanar deras tro. Likheten gäller också ”det onda” som måste bekämpas. Alla goda svenskar måste stå upp i kampen mot rasismen, på samma sätt som kristna människor måste visa sin avsky inför Satan och hans anhang. På Flashback hittar jag följande förslag till ersättning på Fader Vår, en bön passande för det mångkulturella Sverige:
Mångkultur vår, du som är vårt religionssubstitut
Helgat varde ditt Namn, komme din Solidaritet
Ske din Mångfald, liksom den sker i Rosengård så ock i Rinkeby.
Vår dagliga flyktingkvot, giv oss idag
och påminn oss om vår vita arvssynd,
liksom vi ständigt ältar våra förfäders misstag
och inled oss icke i främlingsfientliga tankar, utan fräls oss ifrån rasismen.
Ty ditt är Sverige och Europa i evighet
I Öppenhetens, Antirasismens och den heliga Toleransens namn
Amen
Karl-Olov Arnstberg
Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.
Invandring och mörkläggning 