Frihet

Dagens blogginlägg handlar om yttrandefrihet. Innan jag går vidare vill jag ha sagt att min grunduppfattning är att medborgarnas språkbruk inte är en politisk utan en social angelägenhet. Stat och myndigheter ska hålla sig borta, utöver i extremfall, det vill säga när retoriken är direkt systemhotande eller när olika grupper i konflikt hotar att övergå från verbala till fysiska konflikter.

Mina uppfattningar är inte huggna i sten. Lite pretentiöst skulle resonemanget kunna kallas för tentativt. Förhoppningsvis trasslar jag inte till det för mycket. En lämplig inledning är den mest citerade strofen ur biskop Thomas frihetssång från år 1439. Den lär finnas i mer än 900 tonsättningar:

Frihet är det bästa ting
Som sökas kan all världen kring

Det är en nationell frihetssång, politisk agitation som handlar om Sveriges rätt att slippa Kalmarunionen. Varför finns strofen kvar i folkminnet, många hundra år efter att Gustav Vasa 1523 upplöst unionen? Svaret är väl helt enkelt att det är något som de flesta av oss anser, att frihet är det bästa ting.

Håller vi fast vid Kalmarunionen, protesterar biskop Thomas med sin frihetssång mot att danskarna dominerar unionen och att det danska förtrycket begränsar svenskarnas frihet. Det går att generalisera den satsen och säga att ju mer överheten blandar sig i – det vill säga kontrollerar – medborgarnas vardagstillvaro, desto mindre är friheten. Och ännu mer generellt: Diskuterar vi relationen mellan medborgare och stat, är frihet liktydigt med frånvaro av statlig inblandning. Förflyttar vi oss till nutid och ställer det libertarianska idealet med minsta möjliga stat mot den välfärdsindustriella moraliska stormakten Sverige av i dag, är det libertarianska projektet ett frihetsprojekt. Mera frihet, men också ett större ansvarstagande för individen. Att själv axla ett större ansvar för sitt liv, kan också det ses som ett frihetsprojekt. Det är ju det som barnen gör när de flyttar från föräldrahemmet.

Att man inte får säga ”vad som helst” sträcker sig från barndomen då föräldrarna (oftast) bestraffar fula ord och svordomar, till att man som vuxen inte självklart kan uttrycka vilka åsikter som helst, utan att straffas av staten, någon myndighet eller av sin arbetsgivare.

Svenska politiker och opinionsbildare har missuppfattat sin roll. De har aldrig fått uppdraget att fostra medborgarna. Med det sagt vill jag ändå reflektera över vad man får säga respektive inte får säga i Sverige. Fyra exempel:

  • Statsministern är en bedragare
  • Titta där går en neger!
  • Förintelsen har aldrig ägt rum
  • Kasta ut alla romer

Det första är ett påstående, en åsikt, ”något jag tycker”. Får jag inte göra sådana påståenden, råder det inte yttrandefrihet, det vill säga den frihet som utgör en grundbult i demokratier. Medborgarna ska kunna säga vad som helst, också om makthavarna, utan att riskera att straffas för det. Det är en frihet vi fortfarande har i Sverige, men den är inte självklar utan måste försvaras. Regeringen vill skärpa straffen för vad de kallar för hot mot politiker och tycks inte förstå att detta är en farlig väg att beträda för en demokrati. Naturligtvis bör vi ha en lagstiftning som sanktionerar hot, men vi behöver ingen särlagstiftning för politiker, utan den ska givetvis gälla för alla medborgare. Annars har vi inte längre likhet inför lagen.

Det andra påståendet är knutet till vår egen tids politiska korrekthet. För femtio, hundra eller tvåhundra år sedan skulle det i snart sagt vilket slags samhälle som helst vara obegripligt varför man inte får säga ”Titta där går en neger!”. En och annan skulle kanske upplysa oss om att ”neger” betyder svart och alla kan ju se att där går en svart människa, alltså en neger. Så vad är problemet?

För den som använder en sådan formulering i dag finns det visserligen ingen risk för legala men väl för sociala sanktioner. En lärare som kallar en av sina svarta elever för neger löper stor risk att förlora jobbet. Hur kunde det bli så?

För det första, det finns ett historiskt sammanhang som gör begreppet ”neger” diskriminerande. Det påminner om en tid då vita människor förslavade svarta, det påminner om apartheid – skilda rättigheter för vita och svarta människor. Det pekar också ut en rasbetingad skillnad i ett samhälle där majoritetsuppfattningen är att man inte ska rangordna människor på grund av deras hudfärg. Kort sagt, begreppet ”neger” är diskriminerande. På samma sätt är det med andra folkgruppsbeteckningar som ”zigenare” och ”lappar”. Dessa begrepp tillhör en annan tid, en tid då människor inte hade samma värde. En tid som med dagens postmoderna synsätt uppfattas som en rasistisk tid, en ond tid. En tid som aldrig borde ha funnits.

Så här långt går det att acceptera resonemanget, åtminstone för mig. Det är ingen viktig fråga. Jag måste inte säga neger, zigenare eller lapp. Det är både språkligt och med referens till åsiktsfriheten ytterligt perifera frågor. Men, som så ofta, uppstår problematiska konsekvenser. Jag ser tre. Den första är den allvarligaste.

Den som använder begreppet ”neger” kan mötas med ogillande och protester, men är det verkligen en så allvarlig fråga att man ska riskera att mista jobbet? ”Missbruk” och sanktion står inte i proportion med varandra.

Den andra invändningen följer samma linje. Det uppstår ett språkligt tyranni när makthavarna inte tillåter medborgarna använda vilka begrepp de vill. Bara den som klarar att hålla tungan rätt i mun betraktas som en acceptabel medborgare. Precis som med den första invändningen: Priset är för högt.

En tredje invändning handlar om historierevisionism. Vi bär ju historien med oss, framför allt i form av äldre litteratur. Ska Pippa Långstrump förbjudas eller korrigeras därför att ordet ”negerkung” finns där? Ska Tintin i Kongo förbjudas? Och vad i helsicke ska vi göra med Shakespeare, där behövs säkert en totaltvätt!

Vår tid tar också slut. Kanske begreppet ”neger” förlorar sin negativa laddning, bara blir ett ålderdomligt och sällan använt begrepp. Ska vi då, av respekt för vår litteraturs autenticitet låta Pippi Långstrump få tillbaka sin pappa negerkungen? Som Shakespeare skulle ha sagt: Much ado about nothing!

Det tredje påståendet ”Förintelsen har aldrig ägt rum” är svårare att hantera. Först ska jag kanske säga att vad jag tror eller inte tror är rätt ointressant. Jag vet inte mer än någon annan. Däremot vet jag att påståendet ingår i en antisemitisk kontext och ställer gärna upp på att vi på olika sätt måste förhindra antisemitismens tillväxt och nazismens återkomst – även om jag starkt tvivlar på att det finns en sådan risk. Också, tiden går. Snart finns inga levande människor som har egna erfarenheter från andra världskriget. Historiska händelser får ju omvärderas. Var går gränsen för att det ska vara straffbart?

Oavsett, ord inte bara ”betyder något” utan vi vill att de ska betyda något. Därför måste de hanteras med försiktighet – eller kanske jag skulle skriva ”med medvetenhet”, som ett slags riskhantering.

Åh, det här är svårt, men vad jag är ute efter är kanske att vi måste lära av historien. Man kan tvista om hur många judar som dog i Hitlers koncentrationsläger, men det är att lägga perspektivet fel och därmed trivialisera det folkmord som bevisligen ägde rum. På samma sätt kan man till exempel diskutera Lenins gärning, men om denna ”frihet” leder till romantisering och historieförfalskning, så missbrukas det fria ordet.

Det fjärde uttrycket är ”språk som uppmanar till handling”. Här finns det som bekant en lagstiftning som används allt generösare. Medborgare som varken ”hetsar” eller riktar sig mot en ”folkgrupp” riskerar att dömas, om de säger något olämpligt. Man bör observera att ”hets mot folkgrupp” är språkligt ett mycket exakt uttryck, som i juridiska sammanhang blivit en gummiparagraf. Det är tänkvärt eftersom det juridiska språket är det yrkesspråk som avskyr luddighet mer än något annat.

”Kasta ut alla romer” riktar sig mot en folkgrupp som till på köpet är en nationell minoritet, men är det ”hetsande”? För att få svar på den frågan måste man känna till kontexten. Den som säger det har så gott som alltid fått veta något mycket ofördelaktigt om romer, kanske att det är den folkgrupp som har näst intill monopol på åldringsbrott. Åldringsbrott är givetvis kriminaliserat, de som begår dem straffas, om det blir åtal och bevisen är tillräckliga. Utvisning är ett av straffen för de romer som inte är svenska medborgare. Med andra ord, staten anser att romer kan och bör ”kastas ut”, inte alla men vissa romer. Med andra ord den medborgare som tycker samma sak använder sig av sin yttrandefrihet och agerar politiskt. Han eller hon är upprörd och anger en metod för att minska kriminaliteten och därmed förbättra samhället.

Tycker du att resonemanget är tillkrånglat? Ja kanske, men jag styr mot ett bestämt mål, något som jag tycker är ett riktigt stort samhällsproblem, nämligen de lydiga och tysta medborgare som sätter sig på läktaren, som smiter, som inte förstår att politikerna behöver en mycket tydlig styrning från medborgarna, uppdragsgivarna. Utan klarspråk och verklighetsrefererande ordval går det åt skogen, vilket är precis det som det gör i Sverige. Jag ska avsluta med ett särskilt språkligt uttryck som fångar in läktarbeteendet. Det är en mamma som får frågan av sin lilla dotter utanför Lidl här i Söderhamn. ”Mamma, varför sitter den där tanten och tigger?” Mamman svarar avfärdande: ”Så kan det också vara”.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.