Ohelig allians förklarar demonteringen av Sverige

Den norske journalisten Arnt Folgerø återkommer i dag med ett inlägg på bloggen

Dagens Sverige med sina ghettoiserade ”utanförskapssamhällen” och politiska klyftor är resultatet av en ohelig allians mellan en postnationell vänster och en statskritisk höger, som man, enligt den svenska historieprofessorn Lars Trägårdh. började se konturerna av under 1990-talet.

För dem som haft problem med att förstå hur det kunde komma sig att politisk vänster respektive höger har dragit åt samma håll i Sverige, var det rena uppenbarelsen att höra det föredrag om det svenska civilsamhället, som Trägårdh nyligen höll på Institutt for samfunnsforskning i Oslo. För andra var det en intressant redovisning av en utveckling som allra redan är känd och förstådd. En central poäng för den svenske professorn är att man i Sverige, i de båda politiska lägren, har rört sig bort från nationen och devalverat det nationella medborgarskapet, för att istället satsa på globalism, minoriteter och mänskliga rättigheter. I Sverige har den utvecklingen drivits så långt att landet snarare än att framstå som ett gemensamt projekt presenterar sig som ett antal delsamhällen.

För att förstå denna demontering av det traditionella folkhemmet bör man gå tillbaka till 1990-talets början, berlinmurens fall och det sovjetiska imperiets sammanbrott. Kollapsen i Östeuropa resulterade i en allmän uppfattning att den liberala demokratin och marknadsekonomin hade segrat och att världen i den meningen nått till en slutpunkt. Detta var tankar som Francis Fukuyama 1992 utvecklade i sin bok The end of history och också dessförinnan fastslogs med begreppet The Washington Consensus, som lanserades 1989. I Sverige ledde kommunismens kollaps till att begrepp som ”civilsamhälle” och ”mänskliga rättigheter” hamnade i den politiska diskursens fokus. Enligt Trägårdh blev en tänkare och politiker som tjecken Vaclav Havel viktig i detta sammanhang.

Begreppet civilsamhälle blev centralt i den politiska diskursen i början av 1990-talet och de mänskliga rättigheterna aktualiserades också under denna tid, även om de var äldre och knutna till FN och den europeiska konventionen om mänskliga rättigheter. Med utgångspunkt i civilsamfundet och de mänskliga rättigheterna växte det fram en kritik av staten och medborgarskapstanken i två former, en inom politisk vänster och en inom högern.

Den politiska vänstern tappade sitt ekonomiska självförtroende efter att marknadsekonomin och den liberala demokratin så entydigt efter Sovjetimperiets fall framstod som segrare. Men också den ekonomiska krisen i Sverige på 1990-talet bidrog till att vänsterblocket förlorade tilltron till sina egna ekonomiska dogmer. Detta resulterade i en ideologisk kursändring där vänstersidan istället kom att intressera sig för mångkultur och minoriteternas rättigheter. De kritiserade den svenska staten för folkhemschauvinism och främlingsfientlighet. Nationen och det nationella medborgarskapet misstänkliggjordes och vänstern förde fram en politik med tyngdpunkten på globala mänskliga rättigheter och ett globalt medborgarskap.

Medan vänsterns kritik av staten var ett angrepp på såväl nationen som nationalism, riktades högerns statskritik mot statliga regleringar, mot skatter och avgifter som hindrade framväxten och utvecklingen av internationell handel. Enligt högern hindrade staten framväxten av det globala marknadssamhälle som skulle bringa välstånd och lycka till alla. Båda de politiska blocken förälskade sig, enligt Trägårdh, i tanken att världen hade rört sig bort från det som gällt tidigare, nationen och det nationella medborgarskapets primat. Det blev en ”perfekt storm” för att montera ned det svenska samhället och framkalla den situation och de kriser som präglar samhället i dag. Ännu en konsekvens av denna utveckling var den akademiska kollapsen i Sverige. Det finns ingen vilja till teoretisk och politisk reflektion över det som sker och som har skett i landet. Svenska samhällsforskare talar om hybridisering av samhället och om sociala transformationsprocesser, men inte om att något har satts på spel, att det finns något värdefullt som gått förlorat och som är värt att försvara. Gör man det blir man betraktad som en nostalgiker, påpekar Trägårdh.

Det som tidigare utmärkte det svenska och även det nordiska samhällskontraktet var ömsesidighet i mötet mellan stat och individ, i det att alla medborgarna betraktades som lika mycket värda och alla skulle göra sin del genom att arbete samt betala skatt, avgifter etc. Men det svenska samhällskontraktet har i det avseendet blivit misshandlat och raserat av både höger- och vänsterblocket. Samhällskontraktet är brutet och förstört genom ett välgörenhetsperspektiv. Denna välgörenhet, som i våra dagar är riktat mot länder långt borta, utvecklingsländer, har nu kommit tillbaka till Sverige i form av en universell altruism och två olika logiker, som Trägårdh kallar det. En logik gäller för de medborgare som arbetar och betalar skatt och en annan logik gäller ”flyktingarna”, som lever på offentliga bidrag.

Utvecklingen i Sverige har lett till en politisk kris där man inte vill låta ett parti som har nästan en fjärdedel av väljarna bakom sig, få något som helst inflytande på den förda politiken. Men även det politiska etablissemang som skyddar sig mot kritik, verkar nu förstå att något är fel, att den tillit som tidigare rådde i det svenska samhället, har gått förlorad. Därför har det tillsatts en tillitsutredning i Sverige. Men bara att det tillsätts en sådan utredning säger mycket om tillståndet i det svenska samhället, menar Trägårdh, som konstaterar att utredningen bara kommer att leda till mer kontroll. Det var för övrigt något som också påpekades av andra forskare i civilsamhälleskonferensen på Institutt for samfunnsforskning.

Mer kontroll utmärker alla samhällen som befinner sig i upplösning – ja, man kan till och med säga att det är en universell reaktion. Trägårdhs berättelse om tillståndet i Sverige har också något universellt över sig. Utvecklingsdragen i Sverige återfinner man i hela den västliga världen, inte minst i Norge. Och svaret på det är mer kontroll av vad medborgarna får säga, förslag om nya lagar som ska begränsa den redan tidigare reducerade yttrandefriheten. Arbetarpartiet i Norge har bland annat föreslagit en lag som ska ge möjlighet för rättsväsendet att bötlägga så kallat ”hate speech” på nätet, enligt samma modell som polisen utfärdar fortkörningsböter i trafiken. Amnesty vill ha en lag som ska utvidga redaktörsansvaret för alla som driver diskussionsgrupper på Facebook, på ett sätt som gör det möjligt att lagföra dem. Regeringen har utsett en arbetsgrupp som ska lägga fram ett förslag mot så kallat ”hets mot muslimer”. Åsiktskontrollen är i dag med andra ord för svag och det politiska etablissemanget drar därför åt kontrollskruven. Men den underliggande avsikten är att strypa den kritik som riktas mot den politik som fört Sverige i det närmaste mot kaos. På så sätt ska de nordiska samhällena utan större hinder kunna segla mot globalisternas mångkulturella paradis.

Arnt Folgerø

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.