Sektbeteende I:II


I dag återkommer Per Hagenäs med en text som på grund av sin längd är uppdelad i två bloggavsnitt.

Förkortningen PK-maffia för beslutsfattare antyder att de egentligen vet bättre, att de kan tänka fritt men väljer det korrekta. Sanningen är väl att de knappast tänker, i varje fall inte förutsättningslöst. Besluten är styrda utifrån regelverk, ideologi och egna karriärbehov. Använder man Roy Wallis sociologiska minimidefinition för sekter, visar det sig fruktbart att se statliga och kommunala myndigheter, med sina beslutsfattare, som en sekt:

  1. Frivillig organisation där medlemskapet förtjänas.
  2. Medlemskapet är exklusivt och kan fråntas de medlemmar som inte följer gruppnormerna.
  3. Medlemmarna ser sig som en elit som är i besittning av särskild kunskap.
  4. Sekten är vanligen i konflikt med sin omgivning.
  5. Inom sig är sekten vanligen egalitär, det vill säga alla troende är ett prästerskap.
  6. Sekten är etisk och asketisk, alltså att man har vissa levnadsregler och offrar tid och pengar på sin grupp.
  7. Slutligen är sekten totalitär, det vill säga kräver totalt engagemang och försöker styra individens liv.

Den sekt som går under namnet Den Djupa Staten ser sig som en elit, med rätt att kräva ideologisk underkastelse. Belöningar för de följsamma är karriärstöd, gemenskap och trygghet inom gruppen. Sekten är egalitär, det vill säga alla kan agera sektpräster och ange varandra på ett sätt som leder till uteslutning. Medlemskap förtjänas genom trohetsriter, via ramsor, flaggviftning etc. Fakta och argument som går emot sektens dogmer är tabu i det publika samhället, i synnerhet på universitet och andra högskolor. En aktiv sektmedlem är extremt intolerant och förtryckande. Han eller hon måste vara det, eftersom sektens överlevnad hänger på att mekanismen för utstötning bevaras. Sektens dogmer har idag infiltrerat de flesta ledningsgrupper och sektens utstötningsmekanismer är så starka att samhället gått i baklås. Varje händelse som påstås stödja sektens världsbild mjölkas i media så långt det är möjligt, ibland i veckor.

En sekt är alltså irrationell i sina dogmer men tjänar samtidigt ett mänskligt behov som kan göra tillhörigheten till ett rationellt val för den enskilde. Vi är beredda att betala priset för att bejakas och skyddas av den grupp vi vill tillhöra. Detta innebär att vi ser oss tvingade att acceptera dess dikterade värdegrund, moral och lagar. Exempelvis accepterar vi idag att inrikespolitik och vallöften sällan handlar om svenskars behov, utan om invandring och alla de problem som orsakas av denna. De flesta tycker nog inte att det är bra, men då den nya värdegrundssekten sätter vår lojalitet som villkor för att vi inte ska mobbas och uteslutas ur samhällsgemenskapen, så accepterar många de nya kraven. Följsamheten ger sektledarna makt och därmed en vilja att stärka denna genom att fördjupa utstötningsmekanismerna.

Sekten drivs av etablissemangspolitiker i samarbete med press och statsteve. Media agerar och ser sig som en del av sektens officiella prästerskap. Även delar av industrin, speciellt de som vill skapa en lojal kundrelation baserad på samhällsmoral hänger på. Den djupa staten inbegriper alltså även dessa grupper, eftersom de drivs av samma tro på den rätta samhällsmoralen.

När så problemen kommer, påstår sektledarna att det är vårt fel. Vi påstås vara, beroende på sammanhang, vara rasistiska, främlingsfientliga, sexistiska och homofoba. Vi diskriminerar och måste betala mer för integrationen. Skjutningar, knarkförsäljning och våldtäkter beror egentligen på våra ofullkomligheter. Vår sektledning säger alltså att vissa av oss svenskar är dåliga, syndfulla, ja rentav onda. De pekar också ut dem som lockar oss från den rätta vägen, värdegrundsdissidenterna, de svarta fåren. Sektledningens moraliska fördömanden får dessutom vissa bland oss att framstå som intoleranta fanatiker. Gränsen mellan de sektlojala och tvivlarna skär genom alla slag av gemenskaper, också familjer med en hustru som tar avstånd eller ett barn som anger en förälder inför släkt och vänner.

Sektstyrda samhällen, till skillnad från meritokratiska, är alltid mer eller mindre totalitära. De vill äga din själ. Ju aggressivare världsbild och moral en sekt har, desto större blir intoleransen och hetsen mot möjliga och faktiska avfällingar. För att öka aggressionsnivån och därmed sektlojaliteten, behövs de hetsande epiteten, som nazist, rasist, sexist, homofob, främlingsfientlig, klimatförnekare, extrem-vad-som-helst. Dialog nekas.

Kommunism och nazism är ideologier som tar formen av sekter. Uppslutning kring judeförföljelserna under andra världskriget berodde troligen mindre på faktisk antisemitism än på att den tyska ledningen använde sig av sektens diskriminerande kraft. För att kunna göra detta måste först aggressionsnivån i samhället höjas, vilket gjordes genom terror, propaganda och krig. Sekten gav därefter judar och bolsjeviker skulden för oron i samhället. ”Först när ni löst detta problem så kommer friden för det tyska folket”, var budskapet till trogna sektmedlemmar.

Filosofen Hannah Arendt myntade begreppet ”den banala ondskan” efter rättegången mot nazisten Adolf Eichmann. Denna uppfattning har haft stort inflytande men också kritiserats för att ignorera den nazistiska ideologin. Jag menar att man har missat förståelsen för hur människor anpassar sig till ett auktoritärt aggressivt sektstyrt samhälle. Ideologin i sig sållade förstås fram byråkrater utan empati till ledande positioner, men det var den höjda aggressionsnivån som gjorde människor aktiva, som bekant med fruktansvärda konsekvenser.

Bland andra har den kanadensiska psykologiprofessorn Jordan Peterson visat att naturligt meritokratiska samhällen inför yttre hot omvandlas till att styras moraliskt auktoritärt. Ett exempel ger England vid andra världskrigets utbrott. Pacifister, arbetar- och kvinnorörelser och alla partier enades i sin kamp mot en gemensam yttre fiende, en kamp som skulle föras med alla medel. För kommunism och nazism är fienden däremot en del av den egna befolkningen, vilket är typiskt för en sekt. Den ryska befolkningens radikalisering under Stalin kan nog också förklaras med samma slag av sektbeteende. Även det svenska etablissemanget ser en del av det svenska folket som en inre fiende.

Eftersom den nya sekten också har globala ambitioner och spänner över andra länders storstadseliter, behövs det globala hot som kan passa för alla länder, oavsett religion och samhällsideologi. Exempel på dessa är FN:s och EU:s luddiga rättighetslistor samt klimatlarmen, med medföljande klimatångest och klimatskam. Världsledande klimatforskare kan på ett mycket övertygande sätt visa att det handlar om politik, inte att jordens undergång är nära förestående, men de tillåts inte föra fram sina uppfattningar i offentligheten.

Längre tillbaka har den politiska huvuduppgiften varit att skydda och gagna ett bra liv för svenskarna, vår egen grupp. Dagens politik använder istället en värdegrund som fokuserar på jämlikhet och ett omvårdnadstänk, ”allas lika värde”, där ”svensk” – lätt surrealistiskt – närmast har ett negativt värde. Det väl fungerande samhälle som den svenske mannen ledde uppbyggnaden av i förra seklet har övergetts då det påstås vara förtryckande. Man förstår därvid inte att detta välfungerande samhälle, med sin ekonomiskt och rättsliga trygghet och med sina krav på konsekvensanalyser, var en förutsättning för att de nya rättighetsrörelserna överhuvudtaget skulle kunna växa fram. Vad som nu hänt är att den tidigare ideologin som mer baserades på meritokrati, har övergetts till förmån för en i praktiken intolerant jämlikhetsideologi. Eftersom den nya ideologin inte bryr sig om skydd eller konsekvensanalyser så monteras nu de sociala, rättsliga och ekonomiska skydden ner i rask takt. Det är också det vi nu ser i plågsam realtid.

I del II av denna text ska jag ska försöka sätta in detta skeende i ett biologiskt sammanhang.

Per Hagenäs

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.