I den bästa av världar

I den här bloggtexten ska jag göra något som kan te sig lite egendomligt, nämligen lägga grunden för en diskussion av demokratins svagheter utifrån talet tre. Men dessförinnan vill jag påminna om att demokrati inte är någon ideologi utan en politisk metod för att fatta beslut och tillsätta ledare. Jag begränsar också resonemanget till att gälla den representativa demokratin och parlamentarismen. Den direktdemokrati som uppfanns av tyrannen Kleisthenes och tillämpades i Aten åren 508 – 338 f.Kr gick under när den grekiska övärlden erövrades av Filip av Makedonien.

Direktdemokrati kunde fungera i stadsstaten Aten, med ungefär 40.000 röstberättigade. Slavar, utlänningar och kvinnor fick inte rösta. Direkta val är givetvis fortfarande en högst användbar metod i mer begränsade sammanhang. Svenska kommunalstämmor hade ett direktdemokratiskt inslag före kommunsammanslagningarna på 1950-talet.

Representativ demokrati är den enda form av demokrati som mig veterligt tillämpas i nationella val i vår tid. Det gäller också för Schweiz, som ju brukar framhållas som ett demokratiskt föredöme genom sina beslutande folkomröstningar. Men även om den representativa demokratin som urvalsmetod har segrat för en majoritet av världens alla nationer är demokratins praktik inte lika ljus. Antalet totalitära stater som påstår sig vara demokratier är långt fler än de äkta demokratierna. I synnerhet i Afrika är många så kallade demokratier i praktiken kleptokratier. Med andra ord, ledarna är tjuvar.

Det första av de tretal jag vill föra fram handlar om väljarna. Idealt skall en nations röstberättigade medborgare välja politiska partier och ledare utifrån tre kriterier. Det första kan kallas för nationens bästa och fångas utmärkt in i det amerikanska slagordet under kennedyeran: ”Fråga inte vad ditt land kan göra för dig utan vad du kan göra för ditt land.” Den bakomliggande tanken är givetvis att om medborgarna agerar och röstar med nationens bästa för ögonen, så kommer det alla till del. Men för att väljarna skall rösta på det sättet krävs det att de bejakar och solidariserar sig med nationen, vare sig man nu kallar detta för nationalism, patriotism, chauvinism eller med ett ur det svenska språket i det närmaste utmönstrat begrepp: fosterlandskärlek.

Det andra kriteriet är det som i dag kallas för identitetspolitik, nämligen vad som bäst gagnar den grupp eller kategori man själv tillhör, det vill säga identifierar sig med. I det industrisamhälle som Sverige inte längre är, förde detta socialdemokraterna till makten – en majoritet av befolkningen var arbetare och när slutligen också kvinnorna fick göra sina röster hörda i valet 1921, började socialdemokratins segertåg.

Efter att Sverige år 1866 bytt ut ståndsparlamentet mot ett tvåkammarparlament, fick till en början endast 20 procent av folket rösta, och då bara till andra kammaren. Det var med andra ord inte rättvist, men att rösta handlade inte primärt om rättvisa. De som konstruerade systemet såg en ansvarsfråga som i dag är helt omöjlig att diskutera, trots att det är mer relevant i dag än det var under 1800-talet, nämligen: Vilka är kompetenta att axla ansvaret att välja landets maktelit? Att kvinnorna inte skulle delta var i det närmaste självklart. Kvinnor var bra på att sköta barn men att sköta om ett land, det var en manlig syssla. Det gällde också att utesluta de lägre skikten, alla dessa medborgare som var för korkade, okunniga eller misslyckade i största allmänhet, för att kunna anförtros delaktighet i valet av landets högsta ledning. För konstruktörerna av denna ofullgångna demokrati var frågan om kompetens viktigast. De som var mest lämpade för att axla ämbetsmannaansvaret, skulle styra landet. Och de som var mest lämpade var de som satte nationens bästa i första rummet.

En äkta demokrati blev Sverige först 1921, när också kvinnor fick rösta. Man kan säga att därmed var den halvsekellånga process fullbordad, som ledde till att Sveriges regering inte tillsattes efter kompetens utan med folklig majoritet som det viktigaste kriteriet. De betydde att politiken hade påbörjat den resa som landat i det system vi har nu, med professionella politiker. Politikernas viktigaste kompetens blev att fånga in väljarnas röster, alltså en betydligt snävare kompetens än den som behövs för att leda ett land.

Under förutsättning att väljarna är politiskt ansvarstagande och i de allmänna valen prioriterar ”landets bästa” fungerar metoden tillräckligt bra. Det förutsätter dock nästa tretal, som handlar om det underlag som väljarna har tillgång till, när de gör sina val.

Under ståndssamhällets tid var det i första hand sockenprästerna som levererade den övergripande kunskapen, såväl om livet på jorden som ovan jord. För att en demokrati ska fungera är det emellertid inte tillräckligt. Nationen är visserligen en tusenårig skapelse men det är först när läskunnigheten blir var mans egendom och med pressens inträde, som man kan säga att förutsättningarna finns för att hela folket – nåja, större delen – ska kunna bli ”delägare” i nationen.

Här brukar franska revolutionen 1789 ses som ett inledningen, men för hela Europas del är revolutionsåret 1848, ibland kallat för Nationernas vår eller Folkens vår mer relevant, trots att de reaktionära krafterna segrade. På Wikipedia finns en bra översikt där man bland annat kan läsa:

Fem huvudfaktorer låg bakom revolutionsförsöken: utbrett missnöje med det politiska ledarskapet; krav på högre grad av demokrati; arbetarklassens missnöje; stegrande nationalism; och slutligen omgruppering av de reaktionära krafterna kring kungafamiljer, aristokratin, armén och bönderna. Upproren leddes av skakiga ad hoc-koalitioner av reformister, medelklass och arbetare, som inte höll ihop länge. Tiotusentals människor dödades, och många fler tvingades i exil.

Medierna, först tidningarna och därefter etermedia, blir väljarnas viktigaste informationskälla om tillståndet i nationen. Det är ingen tillfällighet att medierna utnämner sig själva till den tredje statsmakten, efter regering och riksdag. Egentligen vore det bättre att tala om regering/riksdag som den första och rättsväsendet som den andra statsmakten, eftersom regering och riksdag är sammanflätade medan rättsväsendet i en fungerande demokrati är frikopplat från den politiska makten.

Den andra informationskällan kan för enkelhetens skull kallas för verkligheten. Samhället syns för alla invånare och även om det inte syns i sin helhet, så trumfar verkligheten över det som medierna berättar. Det är huvudförklaringen till att journalister hade så lågt anseende under i synnerhet 1800-talets slut. När det folk kunde läsa inte stämde med deras egna erfarenheter, var det medierna som drog det kortaste strået. Som bekant är det inte så längre, även om mediernas trovärdighet falnar snabbt, vilket bland annat visas av SD:s uppgång.

Det är också verkligheten och inte medierna som gör att socialdemokraterna kommer till makten i Sverige, efter ett skakigt 20-tal där höger- och vänsterregeringar avlöser varandra. 1932 vann socialdemokraterna valet och frånsett en bondepartiregering sommaren 1936, satt socialdemokraterna vid makten i fyra decennier, trots att borgerliga media var helt dominerande. Det är först när vi börjar se industrisamhället i backspegeln som socialdemokraterna inleder sin golgatavandring. Socialdemokraterna håller fast vid sin verklighetsbeskrivning trots att den allt sämre beskriver den verklighet som alla kan se, inte minst på arbetsplatserna.

Den tredje informationskällan, eller jag kanske snarare ska skriva det tredje skälet till att man röstar på ett visst parti, har med väljarnas självsyn att göra. Det är här godhetskriteriet kommer in. Enkelt uttryckt röstar man varken för sitt lands eller sin grupps bästa, utan så att man trivs med sig själv. Man röstar inte på det mest kompetenta partiet, utan på det parti som är skickligast på att presentera sig som godhetens företrädare, vilket nog bäst kan förklaras som ett arv från religionens månghundraåriga plats vid maktens köttgrytor. Verklighetskontakten är bristfällig, för att inte säga obefintlig: ”Jag röstar så att jag mår bra, tycker om mig själv”.

Den tredje och avslutande tredelningen handlar om politikens praktik. USA:s första republikanska president, Abraham Lincoln, han som blev mördad 1865, hade en intressant definition av vad demokrati är för något. Det låter som en klyscha, sådant där som mest är till för att låta bra, men riktigt så enkelt är det inte. Lincoln sa att demokrati var ett styre of the people, by the people and for the people.

När han sa att det utgick från folket (of the people) ska det uttolkas som att styret skulle bejaka en amerikansk livsstil och amerikanska värderingar. Med en politisk terminologi skulle styret vara bevarande av det som visat sig fungera bra, det vill säga konservativt.

”By the people” betyder det som vi vanligtvis lägger in i demokratibegreppet, nämligen att väljarna är fria att bestämma över politiken. Det i sin tur ska uttolkas som att politiken ska vara liberal. Liber betyder fri. Alla röstar efter eget huvud och den politiker eller den politik som får flest röster vinner.

Det tredje ledordet, att politiken skulle vara ”for the people” är det som jag tycker är allra mest intressant. Det kan översättas till att politiken skall vara progressiv, ett begrepp som i sig måste förklaras. Om jag tar ett exempel från europeisk politik, så för den hårt kritiserade ungerske statsministern Viktor Orban en progressiv politik. Han motsätter sig kraven från andra ledare inom EU och säger att Ungern är till för ungrarna, sedan spelar det inte någon roll vad andra säger eller hur de resonerar. Han agerar i folkets intresse: For the people.

Eller vi kan ta ett svenskt exempel, visserligen enbart teoretiskt men ändå viktigt för att förklara betydelsen av att agera for the people. En majoritet av Sveriges kvinnor är för en generös invandring. Med en lite elak term är de godhetsreligiösa. De vill alla människor väl och de som vill leva i Sverige ska naturligtvis få göra det. Och inte bara det, de ska också få allt det stöd och den hjälp som de behöver. Alla människor är ju lika mycket värda! På lång sikt verkar massinvandringen mot också dessa kvinnors intressen. Den leder till ett samhälle med mer kriminalitet och mer våld, vilket inte gagnar några medborgare och allra minst dessa svenska kvinnor.

Politiker ska ha en egen kunskap som gör att de förstår att de inte bara ska lyda folkviljan utan också ibland måste gå emot den, för att skapa ett bra samhälle. Den insikten finns inte i svensk politik. Även om massinvandringen skulle ha folkmajoritetens stöd agerar de politiker som följer denna ”folkvilja” inte i folkets intresse.

I en uppföljande text ska jag utifrån ovanstående ”treenighet” diskutera demokratins svagheter. Trots att jag varken kan eller vill föra fram något alternativ, tror jag att den infallsvinkeln är viktig. Det räcker inte med att hylla demokratin för att den ska förse medborgarna med ”det goda samhället”. För att inte korrumperas måste den också kritiskt granskas.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.