Befolkningsutbytet – ett nedslag i siffror

I dag återkommer Sven Valerio (AfS)

Onsdagen den 28 augusti skrev SVT historia. Det var då Uppdrag Gransknings reportage om den, genom utomeuropeisk invandring skapade, ekonomiskt ansträngda situationen i Filipstad sändes. Det historiska bestod av att en kommunal tjänsteman i Filipstad tilläts resonera i termer av befolkningsutbyte på bästa sändningstid. Bara några dagar senare efterlyste på Twitter den borgerliga debattören Ivar Arpi ett mål för återvandring och följde upp med en ledare i Svenska Dagbladet med rubriken ”Myndigheterna måste prioritera utvisningarna”.

Det är svårt att inte tolka situationen som att eftertankens kranka blekhet infinner sig. Insikten att ja, det pågår massinvandring sedan länge och dess yttersta konsekvens är ett befolkningsutbyte. Sverige har slagit in på en väg som leder till att nationen upphör att vara svensk. Sent ska syndarna vakna.

Är utvecklingen oundviklig? Jag tror inte det. Återvandring är inte teoribildning, utan en högst praktisk möjlighet. Genom invandringsstopp, tvång (utvisning av kriminella utlänningar och de som saknar skäl att uppehålla sig i landet) och ekonomisk incitamentspolitik (upphöra med bidragsförsörjning, införa återvandringsstöd), så kan situationen vändas. Lätt är det inte, men det är vår plikt att försöka. Landet skänktes oss inte av tidigare generationers svenskar, för att av oss förskingras på någon generation när.

Men det är inte ämnet för den här texten. Istället vill jag ta Filipstad som utgångspunkt och visa vad det är gammelpartierna egentligen har gjort mot ett betydande antal kommuner i landet. Vilka kommuner är idag mest svenska? Vilka framstår som närmast förlorade i demografiskt avseende?

SCB har en definition av svensk respektive utländsk bakgrund som ändrats genom åren. Det har ingen egentlig betydelse, då det endast finns fyra olika typer av invånare i detta statistiska sammanhang:

inrikes födda med två inrikes födda föräldrar,
inrikes födda med en utrikes född förälder,
inrikes födda med två utrikes födda föräldrar, och
utrikes födda

I gruppen med en förälder av vardera slag så gömmer sig både svenskar och utlänningar. (Jag använder här begreppet ”svensk” i dess korrekta betydelse ”folklig tillhörighet”, inte i den vänsterpolitiska versionen ”medborgarskap”). Detta då det finns människor i den gruppen som helt saknar annan identitet än den svenska. Men där finns även människor med en dominerande identitet som är allt annat än svensk. Att göra skillnad på dessa och separera dem utifrån statistik är inte möjligt.

Det enklaste sättet att hantera den svårigheten på, är att inte bry sig om gråzonen med en inrikes respektive en utrikes född förälder. Istället bör man lägga fokus på grupperna utrikes födda och inrikes födda med två utrikes födda föräldrar.
I Sverige var sista december 2018 19,1% av befolkningen utrikes född. Det råkar nästan exakt överensstämma med Filipstad, där 19,2% är utrikes födda. Det är väsentligt lägre än i t.ex. Stockholms Stad, där 25,4% är utrikes födda. Så varför är det kris i Filipstad och varför pratar kommuntjänstemannen i SVT i termer av befolkningsutbyte?

Det beror på tre saker:

  • Invandringens sammansättning, med avseende på födelseland och socioekonomisk bakgrund hos de invandrade.
  • Omfattningen och hur snabbt befolkningsförändringen p.g.a. invandring skett.
  • Den underliggande ekonomiska situationen i kommunen i form av skattekraft, arbetsmarknad och kommunens nettokostnad per invånare.

Tittar vi först på snabbheten i förändringen, så är diagrammet ovan talande. Det visar andelen utrikes födda som procentandel av invånarna i Stockholms Stad respektive Filipstad under perioden 2002 – 2018.

Andelen utrikes födda i Stockholm har stigit från 19,2% till 25,2%. Men i Filipstad har andelen gått från 6,9% till 19,2%. Bara de senaste 10 åren har andelen utrikes födda ökat från 9% till 19,2% i Filipstad. Det är en otroligt snabb ökning.

Ändå är bilden inte komplett. För väljer vi istället att titta på åldersgruppen 0 – 44 år gamla kommuninvånare och exkluderar ”45+”, som företrädesvis är svenska och inte längre skaffar barn, visar det sig att andelen utrikes födda i Stockholm är 23,9%, d.v.s. lägre än i gruppen ”alla åldrar”. I Filipstad däremot, är den 26,1%. Låt det sjunka in att i Filipstad är en högre andel människor utrikes födda i åldersgruppen 0 – 44 år än i Stockholm. Bor du i en av Sveriges mindre kommuner och tror att du är skyddad mot storstadsfenomen som skjutningar, gängmord, personrån, överfallsvåldtäkter och andra kriminella yttringar som följer i mångkulturens spår – tänk om. Politikerna är i full färd med att skapa samma dysfunktionella samhällen i många småkommuner, som återfinns i stadsdelar och förorter i de större städerna.

”Utrikes född” gör inte skillnad på utomeuropeiskt född respektive europeiskt född. Delar vi upp de utrikes födda i de som är födda inom respektive utanför Norden och EU, visar det sig att gruppen födda där är 17,2% i Stockholm. I Filipstad är den 13,5%. Tyvärr går det inte att få fram samma siffror för åldersgruppen 0 – 44 år. Men givet den mycket stora skillnaden mellan alla åldrar respektive 0 – 44 år, för samtliga utrikes födda i Filipstad, så är det inte orimligt att tro att Filipstad i gruppen 0-44 år har en andel utomeuropeiskt födda som är fullt jämförbar med Stockholm eller högre i storlek – med den skillnaden att de nästan alla har invandrat till Filipstad under de senaste 10 åren.

Filipstad har dock inte Stockholms ekonomi och demografi. För följande siffror presenteras motsvarande siffra för Stockholm inom parentes:

Medelåldern i Filipstad är 44,9 år (39,1 år). Medianinkomsten är 229 600 kr (316 200 kr). Andelen högutbildade är 10,2% (41,8%), vilket är lägst i Sverige. Andelen bidragsförsörjda är 23,9% (9,6%), vilket är högst i Sverige. Kommunens skatteintäkter per invånare i medel är 38 600 kr (49 600 kr), samtidigt som kostnaderna per capita är 64 500 kr (44 300 kr).

61,4% av barnen som föddes i Filipstad under 2018 hade två inrikes födda föräldrar. 29,8% av de födda hade två utrikes födda föräldrar. Eftersom en mycket hög andel av de utomeuropeiskt födda invånarna kan förväntas vara bosatta i centralorten Filipstad, så säger dessa siffror mycket om hur sexårsverksamheten i Filipstad centralort kommer att se ut när denna årskull börjar skolan. Utifrån erfarenheten från rikets största städer, vet vi att svenskar snabbt kommer flytta sina barn från en skola där hälften eller fler av barnen har en utomeuropeisk etnicitet.

Som jämförelse hade 19% av de födda barnen i Stockholms stad två utrikes födda föräldrar 2018. Samma siffra för Stockholms län var 23,8%. Högst andel födda barn med två utrikes födda föräldrar år 2018 hade Södertälje: 46,6%. Endast 36,3% av de födda barnen i Södertälje under 2018 hade två inrikes födda föräldrar. Södertälje håller mycket snabbt på att upphöra att vara svenskt.

Där har vi Filipstad i siffror. Det är uppenbart att andelen kommuninvånare födda utanför Norden och EU är en storhet som belastar en kommun. Så vad händer om man sorterar Sveriges samtliga kommuner efter denna storhet?

Andelen utrikes födda i Norden och EU var i krisande Filipstad 13,5%, men i vilka kommuner är den lägst? I 25 kommuner understiger andelen 5% av befolkningen. Dessa 25 kommuner är i någon mening rikets mest svenska kommuner och de är (med lägst andel först):

Rättvik, Gagnef, Öckerö, Lekeberg, Vellinge, Hammarö, Söderköping, Sjöbo, Orust, Grästorp, Piteå, Säter, Hjo, Tjörn, Mora, Kalix, Gotland, Östhammar, Krokom, Kungsbacka, Älvdalen, Åtvidaberg, Essunga och Nykvarn

Som synes spänner dessa kommuner från Skåne till Norrbotten. Ett betydande och helt oproportionerligt antal (i förhållande till länets storlek) återfinns i Dalarnas Län. Två kommuner ligger i Värmlands län, precis som Filipstad. Vi kan konstatera att inom ett och samma län kan det finns båda ytterligheter: kommuner som håller på att klappa ihop under mångkulturens tryck och kommuner som i hög utsträckning lyckats undvika invandring.

Kommunerna ovan var de minst drabbade, men hur många finns det som har en högre andel utrikes födda från utanför Norden och EU än Filipstad? Svaret är att det finns 55 sådana kommuner. Av dessa 55 kommuner är 24 storstäder, större städer eller kommuner i storstäders närhet:

Botkyrka, Södertälje, Sigtuna, Malmö, Järfälla, Sundbyberg, Huddinge, Solna, Upplands Väsby, Göteborg, Helsingborg, Sollentuna, Upplands-Bro, Stockholm, Haninge, Västerås, Borås, Norrköping, Uppsala, Örebro, Växjö, Jönköping, Lund och Halmstad.

Samtliga av dessa, utom möjligen Lund, har utanförskapsområden och är inte obekanta med personrån, överfallsvåldtäkter och social oro. Att Lund hamnar på listan beror förmodligen på att kommunen har ett mycket stort universitet och därmed en hög andel befolkning som är ”temporärt folkbokförd” i kommunen. (Jag kan ha fel i detta).

De övriga 21 är:

Burlöv, Lessebo, Eskilstuna, Landskrona, Gnosjö, Högsby, Hylte, Älmhult, Fagersta, Gislaved, Flen, Trollhättan, Perstorp, Åstorp, Nässjö, Katrineholm, Östra Göinge, Värnamo, Borlänge, Hultsfred, Sävsjö, Olofström, Ronneby, Sandviken, Köping, Oxelösund, Markaryd, Kristianstad, Alvesta, Ludvika och Bjuv.

Dessa 31 kommuner, varav nästan alla är mindre kommuner i södra delen av Sverige, går förmodligen en mycket dyster framtid tillmötes. Den som följt invandringsdebatten det senaste decenniet, känner också igen flera av dem från nyhetsflödet: Somalisk diaspora i Borlänge, Socialbidragsstopp i Hultsfred. Sandvikenrapporten. Det socialdemokratiska kommunalrådet i Eskilstuna, Jimmy Jansson, har uttryckt att ett tak för invandringen borde införas. Som synes återfinns Eskilstuna i listan ovan. Andra socialdemokrater vill ha en ”generös” invandringspolitik, t.ex. riksdagsledamoten Elin Lundgren (S) och kritiserar Eskilstuna. Som av en händelse är hon bosatt i Gävle, som har 12% invandrare födda utanför Norden och EU. Jimmy Janssons Eskilstuna har 19%.

En viktig skillnad mellan de mindre respektive större kommunerna ovan är, att i de större (eller storstadsnära) kommunerna, så kan man finna ”trygga zoner” i centralorten. Detta beroende på att centralorten är tillräckligt stor för att rymma flera stadsdelar eller förorter som har en mer homogent svensk befolkning. Detta är inte möjligt i mindre centralorter, där det finns ett enda centrum. I Stockholm kan man bo ett helt liv och aldrig varit i närheten av Rinkeby eller Skärholmen. Men när torget i den lilla orten blir uppehållsrum för dagdrivande manliga migranter, så blir förändringen påtaglig.

Man kan undra om Elin Lundgren kommer att ändra uppfattning när Gävle når 19%? Likt Stefan Löfven och många andra av mångkulturens beskyddare, så har inte Elin Lundgren barn. Hur denna egenskap påverkar en människas förmåga till konsekvensanalys och varsam hantering av samhället, kan man endast spekulera i.

Sven Valerio (AfS)

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.