Mångkulturens Sverige VIII: Mångkultur och kostnader


I nio bloggtexter beskriver jag hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De kommer inte i en följd, men de är numrerade. Det här är den åttonde.

När Sveriges riksdag i mitten av 1970-talet bestämde att Sverige i fortsättningen skulle vara ett mångkulturellt land ansågs det inte behövligt med någon ekonomisk utredning. Arbetsinvandringen hade alltsedan krigsslutet varit en oavbrutet lönsam affär. I början av 1970-talet bidrog invandrarna med ungefär en procent till BNP. Den bilden förändras när Sverige på grund av en lågkonjunktur stryper arbetsinvandringen. Istället tar den så kallade flyktinginvandringen vid och därmed blir kostnadsbilden en annan. I den mest omfattande studie som gjorts av invandringens kostnader, nationalekonomen Jan Ekbergs från år 2009, man läsa:

I takt med att invandrarnas sysselsättningsläge försämrades minskade den årliga intäkten för att nå ett noll-läge i mitten/slutet av 1980-talet. Under 1990-talet övergick nettointäkten till en nettokostnad, dvs. en inkomstomfördelning från infödda till invandrare. Vid mitten/slutet av 1990-talet uppgick årskostnaden för infödda netto till 1,5 till 2 procent av BNP.

1971 låg Sveriges BNP på ungefär 207 miljarder, vilket innebär att invandringen enligt Jan Ekberg visade ett överskott på mer än 2 miljarder kronor per år. 35 år senare låg den på minus med 40 – 60 miljarder.

Sex år efter Jan Ekbergs utredning publicerade ekonomen Jan Tullberg sin rapport Låsningen. I polemik med regeringen, som med stöd i Jan Ekbergs beräkningar hävdade att invandringen kostade mellan 45 och 60 miljarder per år, hävdade Jan Tullberg att den faktiska kostnaden var hela 250 miljarder. Det kunde till en del förklaras med att det fanns fler invandrare i Sverige år 2013 än år 2006, som var det år Jan Ekbergs kostnadskalkyl utgick ifrån. Jan Tullbergs egen förklaring till den stora skillnaden var att han tagit med kostnader som är svåra att beräkna. Det spelade säkert också roll att regeringen, eftersom det handlade om skattemedel, ville redovisa så låga siffror som det bara var möjligt, utan att riskera att bli anklagad för att ljuga.

I början av 1990-talet förbättrade politikerna siffrorna genom att införa en ny kategori i arbetsmarknadsstatistiken. De som aktivt sökte arbete räknades till arbetskraften. De som inte ville eller kunde få arbete flyttades till en grupp som låg utanför arbetskraften. På så vis framstod det som om arbetslösheten var lägre än vad den faktiskt var. För flyktinginvandrarna var skillnaden naturligtvis betydligt större än för den svenska och europeiska arbetskraften. Till exempel var 80 procent av somalierna arbetslösa.

Jag är övertygad om att regeringen, då som nu, hade full koll på kostnaderna. Sveriges ekonomi är nämligen huvuduppgiften för finansdepartementets cirka femhundra anställda tjänstemän. Arbetet i regeringskansliet är organiserat så, att varje departement består av ett antal enheter. Varje enhet har ansvar för någon eller några myndigheter, alternativt ett eller några anslag. Till varje enhet finns en kontaktperson som hör hemma på någon av Finansdepartementets budgetavdelningar. Kontaktpersonens enda arbetsuppgift är att veta vad som sker på enheten och dess myndigheter. Cirka etthundra tjänstemän vakar över alla andra departement. Därutöver finns det på Finansdepartementet enheter, som bara jobbar med prognoser.

Inte en enda krona betalas ut. som inte Finansdepartementet godkänt och detta godkännande bygger ytterst på finansministerns och regeringens politiska vilja. Om Magdalena Andersson, ännu finansminister när detta skrivs, vill veta hur utvecklingen sett ut de senaste åren för invandringens kostnader, eller hur prognoserna ter sig för de kommande åren, ringer hon sin enhetschef på Finansdepartementets budgetavdelning. Inom några timmar har hon ett PM om detta i mailen. Finansdepartementet gör också utredningar för sina politiska meningsmotståndares budgetförslag. Det är alltså inte så att utvecklingen de senaste 15-20 åren ”bara hänt” på grund av politikernas enfald, lättsinnighet eller blindhet.

Jan Tullberg har fått kritik för sina beräkningar av invandringens kostnader. Det har inte hindrat honom från att återkomma med ännu högre siffror.

I början av år 2016, alltså efter massinvandringen under hösten 2015, beräknade han den totala kostnaden för asylinvandringen under 2015 till svindlande 600 miljarder skattekronor, vilket han till och med menade var lågt räknat. Mer precist landade kalkylen på 583 miljarder. Jan Tullberg utgick från fem olika slag av kostnader:

  • Kostnader per person och år
  • Merkostnaden för ”ensamkommande flyktingbarn”
  • Kostnaden för dem som inte beviljats asyl
  • I vilken utsträckning invandraren tjänar in till sitt liv som pensionär
  • Vad invandrarna betalar för sina barn

Inte heller dessa siffror har debatterats offentligt, antagligen därför att de är så chockerande höga att det är svårt att hantera dem. 600 miljarder är exempelvis 14 gånger mer än samma års hela försvarsbudget. Det är dessutom av stor betydelse att Jan Tullberg inte gjort beräkningen som ett officiellt uppdrag, utan på eget initiativ.

Dessvärre är det också chockerande att ta del av de siffror som redovisas av regeringen. I vårbudgeten 2016 anger regeringen att en miljon vuxna i Sverige kommer att leva på olika bidrag år 2020. Lägger man till att dessa har barn, så kommer 1,4 miljoner medborgare i arbetsför ålder att vara bidragsförsörjda. Den allra största delen av de utrikesfödda som är arbetslösa, 145.000 av sammanlagt 189.000 personer, kommer från länder utanför Europa. Det är den grupp arbetslösa som ökar snabbast.

Går vi till regeringens vårändringsbudget, som offentliggjordes i mitten av april 2017, anges utgiftsområdena Migration och Jämställdhet och Nyanlända invandrares etablering till 71,5 miljarder under året. Vårbudgeten presenterade därefter för perioden 2016 – 2019 siffran 307,1 miljarder. Det är en dramatisk ökning sedan hösten 2016 då prognosen för samma period låg på 169,6 miljarder. Observera att i denna kalkyl är inte indirekta kostnader för migrationen medräknade – främst ökade kostnader för skola och sjukvård, de stora poster som Jan Ekberg kallade för transfereringar inom den offentliga sektorn. En delpost är försörjningsstödet (inklusive etableringsersättning) där utrikes födda, som utgör 17 procent av befolkningen, konsumerar två tredjedelar; detta innan den stora migrantvågen 2015. För att få en uppfattning om kostnaderna, jämför med rättsväsendet, som inklusive polisen är budgeterat till 179 miljarder. Försvaret beräknas kosta ungefär 200 miljarder. Att nationalekonomen Tino Sanandaji tvivlar på att problemen kommer att lösa sig, är inte så svårt att förstå:

… den sammanlagda bilden är katastrofal och tyder knappast på att integrationsutmaningar är övergående problem förknippade med initial asylmottagning. Det finns få tecken på att utvecklingen håller på att vända. Kurvan pekar nedåt, inte uppåt. Det är också svårt att finna belägg på dynamiska effekter med dolda samhällsfördelar av invandring, öppenhet och mångfald som fått ekonomin att blomstra.

Den konservative bloggaren Björn Olanders plussar på sin blogg på med extra kostnader för bil- och skolbränder, bombdåd och bombhot mot offentliga byggnader, dödsskjutningar, de kostsamma maffiarättegångarna, våldtäkter, olaga hot, ficktjuvar, snatterier, bostadsinbrott, stenkastning mot polis, brandkår, ambulans, brevbärare, bussar, förstörelse av polisbilar, brandbilar, ambulanser, lastbilar, höjda försäkringspremier, försäkringsbedrägerier, sänkta fastighetsvärden i invandrartäta områden, ökade kostnader för friskolor etc. Han avslutar med att fråga hur länge detta vansinne ska pågå och jag är benägen att instämma i den frågan.

Enligt SCB:s arbetskraftsundersökning (AKU) var den totala andelen sysselsatta i åldern 20-64 80 procent år 2014. Bland kvinnorna var sysselsättningsgraden 78 procent och bland männen 82 procent. Bland utrikes födda var sysselsättningsgraden 67 procent totalt – 62 procent bland kvinnorna och 72 procent bland männen. Dessa siffror förskönar verkligheten, eftersom SCB inte skiljer mellan fasta, tillfälliga och deltidsarbeten. Också de som har 80 procent i lönebidrag eller bara en timmes jobb den vecka då undersökningen gjordes, räknas in bland de arbetande. Utgår man istället från helårsanställda och företagare ligger den arbetande procenten av den totala befolkningen i Sverige i åldersspannet 20 – 64 på låga 69 procent. Det är inte ens i närheten av vad som behövs för att upprätthålla välfärden. Efter åtta är det endast en av fyra invandrare som försörjer sig själv. Efter femton år i Sverige, har siffran förbättrats till en av tre. Hur lång tid det tar för resterande två tredjedelar att få arbete är oklart. Många i den här gruppen hinner sannolikt bli pensionärer innan de har fått jobb.

Det var därför Fredrik Reinfeldt under sin sista tid som statsminister ivrade för en höjd pensionsålder. Det är därför regeringen Löfven vill höja skatten. Lägger man till att Sveriges befolkning, om vi får tro den finske systemanalytikern Kyösti Tavainens beräkningar, kommer att vara i minoritet om mindre än femtio år, ter sig framtiden för välfärdssamhället minst sagt dyster.
I maj 2016 varnade samhällsanalytikern och tidigare LO-ekonomen Jan Edling för utvecklingen.

Under 1970- och 80-talet låg andelen arbetande på 87 procent, vilket var gynnsamt. Under 1990-talets kris steg arbetslösheten från två till elva procent och antalet sysselsatta sjönk till 75 procent. Det var alltså färre som producerade det välstånd som medborgarna skulle leva av. Jan Edling anser att siffran 80 procent redan den är för låg. Är inte sysselsättningen högre kommer Sverige om tjugo år att ha en försörjningskvot som är lika hög som under de värsta åren av 1990-talskrisen. Det betyder att dyrbara investeringar i infrastruktur och bostadsbyggande måste skjutas på framtiden. Det finns också risk för allvarliga motsättningar och spänningar, när stora grupper får minskad välfärd. Sysselsättningen behöver öka till 85 procent om välfärden ska kunna ligga kvar på dagens nivå.

Med utgångspunkt från Migrationsverkets senaste prognos skriver journalisten Gunnar Sandelin att vi tveklöst står inför ett högt tryck mot Sverige också fram till och med år 2022:

Vi kan räkna med att Sverige kommer att bevilja minst en halv miljon uppehållstillstånd fram till och med 2022. Det är slutsatsen av Migrationsverkets prognos från juli. Hälften av dessa tillstånd kommer från asylinvandringen med påföljande anhöriginvandring och den andra hälften rör sig om arbetskraftsinvandring utanför EU/EES, så kallade tredjelandsmedborgare. Det är rimligt att anta att en överväldigande del av de tillstånd som kommer att beviljas kommer att gå till utomeuropéer. Utöver detta tillkommer gäststudenter, övriga anhöriga och rörlig arbetskraft inom EU.

I cirka 300.000 fall handlar det om nya uppehållstillstånd, i resten om förlängningar. Under samma tidsperiod kan antalet nya arbetstillfällen beräknas till cirka 40.000. Den starka svenska arbetsmarknaden räcker inte för att det stora antalet nyanlända ska få jobb i tillräckligt snabb takt. Det är begripligt att regeringen aviserat en skattehöjning, som åter ger Sverige en topplacering bland de länder som brandskattar sina invånare.

Hur invandringen kommer att slå mot pensionerna tillhör också de stora frågorna, eftersom Sverige som bekant har en åldrande befolkning. Nationalekonomerna Lina Aldén och Mats Hammartedt har på Finanspolitiska rådets uppdrag skrivit en rapport som fram till år 2012 följer de nyanlända som kom år 2005.

De bekräftar bilden att det tar tid innan de nyanlända får arbete och slutar att belasta den offentliga sektorn. När de väl får jobb handlar det vanligen om låglöneyrken, som genererar lägre skatteintäkter. För många är det också deltid som gäller. Det medför att de inte ens klarar att tjäna tillräckligt mycket för att täcka sina egna pensionsuttag. Gruppen hinner aldrig betala tillbaka underskottet från de tidiga kostsamma åren. Med andra ord kommer denna invandring inte att bidra till finansieringen av framtida pensioner. Tvärtom ökar kostnaderna för den allmänna pensionen och grundtrygghetssystemen mycket kraftigt.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.