Invandrarna och svensk ekonomi

I dag gästas bloggen av ekonomen Jan Tullberg

Kostnaden för invandringen till Sverige har inte resulterat i en intressant diskussion utan i ett undvikande av analys och debatt. Under alliansens tid vid makten stod det på regeringens hemsida: ”invandringen kostar inte tiotal miljarder”. De hade ingen seriös utredning, utan minister Ullenhag poängterade att den person som många uppfattade som ”professor kalkyl” i denna fråga, professor Jan Ekberg, inte representerade regeringen. Enligt politiker fanns kostnader, men också stora inkomster. Det skulle råda oklarhet om resultatet. Okunnighet och underskattning av kostnader eftersträvades aktivt.

Ekbergs kalkyl för år 2006 är något av en utgångspunkt och uppskattade kostnaden till 1,5–2 procent av BNP 40–60 miljarder. Jag utgick från den rapporten i den kalkyl jag presenterade i min bok Låsningen. I den beräknar jag kostnaden i två steg. Först till 85 miljarder, 3 procent av BNP, för 2006 och sedan till 125 miljarder och 3,5 % för 2013. Höjningen från Ekberg till 85 motiverar jag nedan medan höjningen till 125 miljarder skapas av fler invandrare och inflation. Ekberg recenserar min bok i nationalekonomernas tidskrift Ekonomisk Debatt och försvarar i huvudsak att hans estimat, 1,5–2 procent, fortfarande ger den mest rättvisande bilden.

Det som skiljer de två beräkningarna är att jag fördelar den offentliga konsumtionen mer efter utnyttjande än lika per capita. Exempelvis viktar jag kriminalitet till 2 för invandrare och 1 för svenskar då kriminaliteten för invandrare enligt Brottsförebyggande rådet är 2,5 om den svenska kriminalitet sätt till 1. Ekberg är inte emot detta i princip utan viktade invandrarnas kriminalitet till 1,5 i en tidigare utredning, men i hans kalkyl för 2006 tas ingen hänsyn till invandrarnas högre kriminalitet. På samma sätt uppskattar jag merkostnader för skola och vård till 1,25. Min devis är att det är bättre att ha ungefär rätt än att ha exakt fel genom att anta att kostnader är genomsnittliga. Den som noterar de stora sociokulturella anslagen till skolor i särskilt utsatta områden förstår rimligheten samt möjligheten att smita ifrån uppgiften; alla elever i de skolorna är inte invandrare och alla i innerstaden är inte svenskar.

En annan justering jag gör är att fördela halva kostnaden för minderåriga med en invandrare och en svensk förälder från kategorin svenskar till kategorin invandrare. Ekberg anser att invandrarna som grupp är yngre och därför ”går ihop” vid en lägre förvärvsprocent än svenskar, 72 % istället för 80 %. Jag förkastar det resonemanget som felaktigt. Så länge som förväntad livslängd är densamma så är alla idéer om en ”ungdomsrabatt” för en folkgrupp blott en illusion. En fråga som jag ignorerar, men Ekberg lägger in som alternativa beräkningar, är att se en del kostnader som fasta. Sverige har ett försvar som kostar och redan betalas av svenskarna. Invandrarna medför ingen merkostnad för försvaret och då behöver de inte belastas med en del av kostnaden. Den typen av resonemang leder till förvirring; den väg jag kör på är inte byggd eller underhållen för min skull så jag vill slippa vägskatter. På sikt är alla fasta kostnader rörliga och fördelningsbara.

Utan några anspråk på att ha hela sanningen menar jag att skattningen av offentlig omfördelning på 125 miljarder i min kalkyl är rättvisande. Jag har en ytterligare post på 125 miljarder som inte alls finns med i Ekbergs kalkyl; undanträngning och utspädningseffekter.

Det är en betydligt svårare uppgift att beräkna den totala effekten för hela det svenska samhället. Då skall man ta upp undanträngningseffekter samt utspädning av tillgångar vilka oftast helt undviks i debatten. Om AB Sverige har 8 miljoner aktieägare och sedan får 2 miljoner nytillkomna, som inte tillför kapital, så sjunker värdet per aktieägare med 25 % liksom de framtida utdelningarna (innevånarnas välfärdskonsumtion). Sverige har byggt ett stort antal bostäder, men nu räcker de inte till och vi måste bygga mer. Även om också svenskar flyttar in i nybyggda hus så är byggande drivet av befolkningsökningen genom invandring. Om vi skall bereda plats för invandrare i arbetlivet så medför det i praktiken att svenskar hamnar som arbetslösa eller förtidspensionärer och den kostnaden blir en svenskkostnad i den offentliga ekonomin. Men ur nationalekonomisk synvinkel är det en effekt av invandringen. Att sådan undanträngning finns och hotar att öka är rätt uppenbart, som att unga vuxna inte kan få en hyresrätt. När lågkonjunkturen kommer är det inte orimligt myndigheterna söker hålla invandrarnas dåliga sysselsättning uppe genom att avveckla anställda svenskar och helst anställa invandrare.

I en kalkyl från 2016 beräknar jag de framtida kostnad för rekordantalet ansökningen för asyl 2015 . Den officiella kalkylen är två års introduktion, sedan är invandraren att betrakta som svensk. Min kalkyl avviker från önsketänkandet och landar på totalt 600 miljarder, dvs inte per år utan hela kostnaden på lång sikt. Om man slår ut kostnaden på de 163 000 asylsökande blir det 3,7 mkr per person, vilket stämmer hyggligt med en kalkyl av Norges Statistiska Centralbyrå på 4,1 miljoner nok per utomeuropeisk invandrare. En livskalkyl av Joakim Ruist räknar fram en totalkostnad (ESO 2018:3). Han inkluderar dock inte alla invandrare utan en mindre del av hela gruppen. Han räknade på 74 000 kr per person och år under 58 år. Det blir (icke-diskonterat) 4,3 miljoner per person.

Vad blir den långsiktiga kostnaden för massinvandringen? Kalkylerna ovan är i underkant främst genom att räkna med att nästa generation blir som reguljära svenskar. Det är inte realistiskt utan vi har ett problem för flera generationer.

Etablissemanget bytte ut retoriken stegvis från nationell välfärdsstat till globalism. Moralen och politiken transformerades under en dimma av oklar godhetspredikande retorik. Jag är osäker på om de pladdrande själva förstod vad som hände eller ens observerade övergången. Resultatet är att man inte längre söker lyfta svenskar livsbetingelser med fokus på de mindre bemedlade. Istället hamnar alla svenskar bland de privilegierade som skall försaka för de nysvenskar som nu ställs i fokus för en otyglad välgörenhet. Talet om ”alla människors lika värde” betyder enligt den reviderade jantelagen att svenskar inte skall tro att de har mer rätt till Sverige än ickesvenskar. De svenska tillgångarna finns för alla.

Vad skall detta rubriceras som? ”Trolöshet mot huvudman” är ett alternativ. Svenska folket har regelmässigt framfört önskemål om en mer restriktiv politik som den svenska nomenklaturen ignorerat. En hårdare etikett är ”landsförräderi”. Också det är motiverat då landets och medborgarnas intressen åsidosatts. Bedrägeri är ett tredje alternativ som lyfter fram den lömskhet och desinformation som omger den politiska omläggningen från att tjäna folket till att lura folket.

Jan Tullberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.