Invektiven


Gunnar Sandelin läser Douglas Murrays senaste bok ”The madness of crowds” och skriver i ett mail till mig att det har gått så långt i USA att välmenande kändisar som säger coloured people kan bli anklagade för att vara rasister. Nu ska det heta people of colour. Jag erinrar mig ett citat från Einstein: ”Två saker är oändliga: mänsklig dumhet och universum; och jag är inte säker på det andra”. Jag går in på en sajt med Einsteincitat, i tanke att hitta ett mer träffande citat. Dumhet som klassificering är för snällt. Att kalla folk för rasister, trots att det är uppenbart att de inte har för avsikt att såra någon med en viss språklig formulering, är inte bara dumhet, utan djävligt elakt. Det är mobbning.

Jag hittar ett citat om galenskap och hoppas att det passar bättre, men det är snarare tvärtom. Det är inte galenskap utan just dumhet Einstein fångar in med konstaterandet att ”Galenskap är att göra samma sak om och om igen och vänta sig olika resultat. Om du vill se andra resultat, gör inte samma sak.”

Förresten undrar jag om Einstein verkligen sagt det. Förslaget är nämligen precis så som en vetenskapsman inte bör arbeta. Man bör inte anpassa sina experiment efter det resultat man vill uppnå. Det är ordet ”vill” som är felet. Ordet ”anpassa” är förresten också fel. Uppmaningen kan stämma för exempelvis en konsertpianist. Vill han eller hon att det ska låta på ett annat sätt så får man använda sina fingrar på ett annat sätt. Men forskare arbetar ju inte så utan de börjar ju med en hypotes och prövar med kontrollerade experiment, logik, statistik och matematik, för att se om hypotesen håller.

Jag fortsätter att gå igenom citatsamlingen, det är bara 33 stycken. En del är kvalificerat blaj. Om nu Einstein exempelvis råkade säga följande, varför tyckte man att det var särskilt klokt: ”Ordet framgång har ingen betydelse medan det fortfarande finns olyckliga barn i världen”. Konsekvensen blir att det inte finns och aldrig har funnits någon betydelsefull framgång. Det har ju alltid funnits olyckliga barn i världen och det kommer det nog att finnas, så länge det finns barn. Dessutom, begreppen lycklig och olycklig hänger samman. Om inte olycklighet finns, så finns heller inte lycklighet. Begreppen är endast meningsfulla i relation till varandra.

Äh, strunt i Einstein! Det är inte vad han råkat säga, förnumstigt eller klokt, som gör att vi hyllar honom som en av mänsklighetens största tänkare någonsin. Jag håller inte för otroligt att också Einstein kan ha sagt något som i vår galna tid skulle kunna utlösa en beskyllning för rasism. Gå tillbaka till det inledande exemplet med ”people of colour”. Den som säger ”Du säger xxx, alltså är du rasist”, får ett språkligt övertag. Den som använt begreppet kan vara rasist eller en mycket hängiven antirasist, om det kan man ingenting veta. Det finns nämligen inget självklart samband mellan hur en person är och vilket klassificerande språk han eller hon använder. För att beskyllningen ska vara rimlig krävs det ett direkt påstående, typ ”Jag anser att vita/gula/svarta människor är mindre värda än vita/gula/svarta människor.” Det är rasism, men därav följer inte självklart att så får man inte säga. Om politiker, myndighetsföreträdare eller andra maktpersoner visar sig ha den uppfattningen, då finns det anledning att säga att de personerna är olämpliga på sitt jobb, men observera, inte nödvändigtvis därför att påståendet är osant, utan därför att sådana maktpersoner skapar ett samhälle de flesta är överens om är ett dåligt samhälle. Men varför i all världen ska inte vanliga medborgare ha rätt att både tycka och säga så, utan att straffas? Är det inte just det som är yttrandefrihet?

Problemet är att den som säger coloured people inte har uttalat sig förklenande om andra raser utan sänt en signal som av politiska motståndare tolkas som rasism, vilket är väldigt svårt att försvara sig emot. Att bara säga ”jag är inte alls rasist” betyder ingenting, därför att man har ju inte anfört några bevis som trumfar över det språkliga ”misstaget”: ”Jamen du sa ju coloured people!” Egentligen behöver man göra verklighetsreferenser som bevisar att man inte är rasist och förutom att det i sig är krävande, är det svårt att få någon att ta del av detta. Så intresserad är nästan ingen av hur det verkligen förhåller sig.

För att ge ett eget exempel blev jag för några år sedan inbjuden av riksdagsledamoten Anna Hagwall att hålla en öppen föreläsning i Riksdagshuset om något ämne som jag ansåg viktigt. Hon hade just blivit utesluten ur Sverigedemokraterna utifrån påståendet att hon uttalat sig antisemitiskt. Det hon hade gjort var att lägga en riksdagsmotion om att inga etniska grupper skulle få äga mer än 5% av media i Sverige. Det ansågs peka ut familjen Bonnier, vilket i sin tur klassades som antisemitism. Vari det antisemitiska bestod är höljt i dunkel. Koncernens dominans har länge varit både problematisk och omdebatterad.

Även om jag förstod att jag skulle få skit för det, så nappade jag och höll en föreläsning om yttrandefrihet. Efteråt blev jag mycket riktigt kritiserad. En närstående påstod att jag var högerextremist. Jag invände ”Blir man högerextremist om man håller en föreläsning om yttrandefrihet?” Det fick jag inget svar på.

Eller när jag på nittiotalet skrev en bok om hur svenskar och romer relaterar till varandra och visade att romer var synnerligen samspelsskickliga, överlägsna svenskarna, och därför inte alls (bara) var offer. Jag hade frilagt något som det gick att beundra romerna för och då blev jag kallad nazist. För mig var det uppochnervända världen. Sambandet var förmodligen att nazisterna ville utrota romerna tillsammans med judarna. Men jag skrev ju något som visade på romernas kompetens, också när det gällde att försörja sig (inbegripet kriminalitet som åldringsrån!) Eftersom romerna i maktelitens ögon var offer och ingenting annat (snacka om rasism!) var det fel budskap, alltså skulle jag skändas och då kunde begreppet nazist göra tjänst. Det gjorde det, jag var inte så härdad på den tiden.

Givetvis är jag inte ensam om att råka ut för den här typen av avfärdanden. Den amerikanske statsvetaren Samuel Huntington ställde i sin sista bok ”Who are We?” (2004) frågan om Amerika skulle ha varit det Amerika som det är i dag, om det under 1600- och 1700-talet inte hade dominerats av brittiska protestanter utan av franska, spanska eller portugisiska katoliker. Det svar han själv gav var nej. Det skulle inte ha blivit Amerika utan Quebec, Mexiko eller Brasilien. Han påstod att den anglo-protestantiska kulturen var en nödvändig komponent av den amerikanska identiteten, en kultur som byggdes upp runt den protestantiska arbetsetiken.

Observera, Huntington sa inte att bara anglosaxiska protestanter var riktiga amerikaner utan han sa att det var den kultur som de tog med sig som skapade dagens USA och hans bevisföring är ytterst trovärdig. Det förvånade inte att han avfärdades som rasist. Ett enda klassificerande begrepp diskvalificerade en bevisföring på 446 sidor. Senare har Huntington också föraktfullt klassats som en akademisk föregångare till Donald Trump.

Språket trumfar över verkligheten, av det enkla men drabbande skälet att språket är så mycket enklare. Det gäller både seriös forskning och individer. I verkligheten går ju ingen runt och försöker bevisa att han eller hon inte är nazist eller främlingsfientlig utan vi lever alla våra liv på gott och ont. När vi, som i fallet med ”coloured people”, gör ett misstag, blir vi nedskjutna utan att kunna försvara oss. Det kan till och med vara så att närstående ser en med nya ögon och börjar fundera – ”ingen rök utan eld”.

Vilka är det då som går runt och skändar sina medmänniskor? Det enkla svaret är att dessa personer varken är intresserade av vem den andre är eller vilken skada de tillfogar honom eller henne i den personens verklighet. De befinner sig i ett ideologiskt styrt språkspel. De ser inte medmänniskor som man måste behandla med omtanke och varsamhet utan de ser politiska fiender som till snart sagt vilket pris som helst måste förgöras. Dels måste de fås att hålla käften men framför allt måste deras potentiella roll som opinionsbildare förstöras, därför att de har fel budskap.

Och nu är jag framme vid det jag vill ha sagt. Den som säger coloured people är inte den som är farlig. Det är den som slår larm och säger att ”Den som använder sådana ord är rasist”. Den personen deltar aktivt i att bygga upp ett angivarsamhälle, ett samhälle där det efterhand blir allt svårare att leva. Om någon i offentligheten till exempel skulle säga att den kriminalitet och det våld som vi i dag har i Sverige är ett invandrarproblem, skulle den personen få löpa ett invektivt gatlopp, varefter han eller hon inte längre skulle ha tillträde till den offentliga scenen. Men det är ju sant! Se på vilka som fyllt våra fängelser till bristningsgränsen. Kanske en fjärdedel är etniska svenskar. (Oj, nu gjorde jag misstaget att använda begreppet ”etnisk”. Hade jag varit riksdagsledamot hade jag nog blivit utsparkad ur mitt parti, vilket parti det än var).

När exempelvis vår statsminister anklagar Sverigedemokraterna för att vara rasister och nazister, skulle man önska att väljarna (också socialdemokrater) insåg att det är han som är destruktiv, inte Sverigedemokraterna. Det är inget mindre än en politisk katastrof när politiker i första hand ägnar sig åt att skända sina politiska motståndare. Att de pekar ut vad de uppfattar som andras moraliska defekter, höjer ju på inget sätt deras egen moral.

Invektiven är ett språkspel. Stefan Löfven (han är inte ensam) har ett antal ledord som för honom pekar ut Sverigedemokraterna som nazister (om han nu själv tror på sitt påstående är omöjligt att avgöra). Resultatet av detta sätt att föra politisk debatt ser vi i dag. Sverige har blivit ett mycket obehagligt för att inte säga frånstötande land, för de medborgare som vill använda vilka ord de vill och fritt uttrycka sin åsikt. Den offentliga debatten är starkt censurerad, lögnaktig och styrd av mobbare – ständigt beredda att skända den som säger något som de inte gillar – oavsett om det är sant eller inte.

Den som brunsmetar eller på annat sätt med fult språk skändar politiska motståndare, vare sig det är en politiker, en journalist, en myndighetsföreträdare eller vanlig medborgare, är den som åstadkommer den största samhällsskadan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.