Mångkulturens Sverige IX: Kriminalitet


I ett antal bloggtexter har jag beskrivit hur det mångkulturella Sverige vuxit fram. De har inte publicerats i en följd, men de är numrerade. Det här är den nionde och sista. Den är skriven innan höstens alla skjutningar och sprängdåd. Hade jag skrivit den nu hade den sett annorlunda ut. Jag tror ändå den har sitt värde.

Den senaste BRÅ-utredningen, som tar upp invandrares brottslighet, presenterades för 14 år sedan och bygger på data från perioden 1997 – 2001. Trots att den statistiken inte längre är relevant anser inte svenska kriminologer att det är särskilt angeläget med en ny BRÅ-utredning om invandrare och brottslighet. En ny utredning skulle bli politiskt sprängstoff, vilket är anledningen till att justitieminister Morgan Johansson anser en sådan onödig. I valet mellan att informera svenska folket och ett taktiskt agerande för att gagna det egna partiets maktinnehav, vet givetvis Morgan Johansson hur han ska prioritera. Det är därför han är justitieminister. Så här sa han:

Mot bakgrund av tidigare studier ser jag inte att ytterligare en rapport om registrerad brottslighet och individers ursprung skulle tillföra kunskap med potential att förbättra det svenska samhället, och jag har därför inte för avsikt att ge Brå något sådant uppdrag.

Den fråga som i samband med invandringen upptar svenskarna mest, är vad som händer med det, i jämförelse med många andra länder, laglydiga och trygga Sverige, när människor från helt andra länder och kulturer beviljas asyl. Kan vi känna oss trygga på gator och torg? I motionsspåret? Ökar våldet?

Den som vänder sig till forskarna får oftast svaret att ”Nej, våldsbrotten ökar inte”. För att visa att detta är sant brukar kriminologerna lyfta fram statistiken över ”dödligt våld”. Färre människor blev ännu för fem år sedan mördade och ihjälslagna än i början av 1990-talet. Då låg genomsnittet på 108 döda om året, medan genomsnittet år 2010 – 2014 ligger på 83 personer per år. Till en del beror den sjunkande statistiken på att ambulans- och sjukhusvården har blivit mer kompetent. Rättspatologen Jovan Rajs exemplifierade med lasermannen, som sköt elva personer och där en avled. Hade detta skett på trettiotalet skulle åtta eller nio ha avlidit, på sjuttiotalet kanske fem och i dag förmodligen ingen. Mobiltelefonen spelar också en stor roll. I dag är det betydligt lättare – också för brottsoffer – att snabbt kalla på hjälp.

Släpper vi fixeringen vid dödsfall och istället frågar hur det ligger till med mordförsök och misshandel, så har siffrorna fördubblats sedan 1980. Befolkningsökningen under samma period är 17 procent och utgör således bara en delförklaring. För att exemplifiera med Sveriges mest drabbade stad, så skedde i Malmö under 2011 och 2012 tio dödsskjutningar på sex månader. Under 2014 ägde 175 skjutningar rum i Malmö. 2017 räknades antalet skjutningar till 324 stycken med 43 döda som följd. I slutet av november 2018 hade polisen konstaterat 274 skjutningar och 42 döda.

Mellan januari och juli i år skedde det 182 skjutningar i Sverige – 25 dog. Det är en ökning jämfört med samma period förra året – då låg siffran på 164 skjutningar, som ledde till 30 dödsfall. Samtidigt sker det allt fler sprängdåd. Under perioden januari-juli i år ägde det rum 120 sprängningar i Sverige, vilket går att jämföra med 83 under samma period i fjol. Under andra halvåret 2019 har såväl antalet skjutningar och döda, liksom sprängdåd, ökat dramatiskt. I synnerhet när det gäller bombdåd skiljer sig Sverige ut sig från andra länder.

Publicisten Thomas Gür påpekar att det mångkulturella Sverige har drabbats av ett antal nya brottstyper:

  • Hedersförtryck, hedersvåld och hedersmord
  • Organiserat och planlagt våld mot polis och annan räddningspersonal
  • Klanbaserad eller släktbandsbaserad kriminalitet och rättsskipning
  • Gruppbaserat sexuellt våld på offentlig plats mot flickor och kvinnor
  • Gruppvåldtäkter av pojkar eller unga män

För det mångkulturella samhällets förespråkare har det varit svårt att erkänna existensen av brott som kan knytas till invandringen. Bland feminister och vänsterpolitiker har det till och med gått så långt att de bedrivit kampanjer i syfte att förneka, förringa eller relativisera brotten.

Ett exempel är när unga invandrade män från arabvärlden begått sexuella övergrepp på musik- och ungdomsfestivaler. Det finns till och med ett arabiskt begrepp, taharrush gamea, för denna typ av våld gentemot kvinnor. Efter nyåret 2015/16 och ett nittiotal övergrepp i Köln, så kom det fram att sådana också är kända i Sverige. Bland annat har de flera somrar i rad förekommit under festivalen We are Stockholm i Kungsträdgården. Polisen rapporterade inte, av rädsla för att anklagas för rasism. Medierna höll också tyst. Det var också besvärande ur ett myndighetsperspektiv. Så här sa Brottsförebyggande Rådets utredare Klara Hradilova Selin, när omfattningen av sexuella ofredanden på svenska musikfestivaler började klarna hösten 2016:

Många är pigga på att koppla ökningen till invandring, vilket är ytterst tveksamt. Det är inte ensamkommande flyktingbarn som hänger på dessa dyra festivaler. De här brotten har alltid ägt rum på festivalområden där ungdomen samlas tätt dag och natt och konsumerar diverse substanser. Det är inget nytt. Det nya är den enorma uppmärksamheten i medier.

Går vi lite tillbaka i tiden släpptes en FN-rapport år 2010 som visade att i Sverige anmäls 53,2 våldtäkter per 100 000 invånare, skyhögt högre siffror än vad som gäller för våra nordiska grannländer. Hade det inte varit för det lilla afrikanska landet Lesotho, där ännu fler våldtäkter anmäldes än i Sverige, så hade vi varit världsledande.

Kanske är det så att rapporten främst speglar en benägenhet att anmäla våldtäkter och inte hur många våldtäkter som faktiskt begås? Frågan borde ha varit lockande för en forskare att sätta tänderna i! FN-rapporten borde ha resulterat i en svensk utredning, med syftet att förse svenska folket med ett statistiskt säkerställt resultat. Och om det visade sig att Sverige har fler våldtäkter än andra jämförbara länder, så skulle politiska åtgärder vara nödvändiga.

Mig veterligt finns det inte någon samhällsvetenskapligt utbildad kriminolog, som anser att våldtäkterna på landets kvinnor är en viktig fråga för BRÅ att offra forskningsmedel på. Min uppfattning är en annan. Just därför att detta är ett känsligt ämne är det angeläget med solid forskning och pålitlig statistik. Det behövs, därför att på nätet sprids det påståenden om att merparten av våldtäkterna begås av invandrade män, asylsökande samt de ”ensamkommande barn”, som i synnerhet kvinnliga politiker och journalister ömmar för.

Skrämmande många forskare har ägnat sig åt olika former av mörkläggning. Ett exempel är sociologiprofessorn Masoud Kamali, som förklarat att hedersvåld och hedersmord inte existerar utan att det handlar om rasistiska påståenden.

I den offentliga debatten kring mordet på Fadime visade sig två lägerbildningar. Den ena tog fasta på begreppet hedersmord och menade att Sverige och svenskarna nu på ett chockartat sätt fick klart för sig att främmande kulturer inte bara var annat slags mat, musik och likartade berikande kulturyttringar. Det handlar också om helt andra sätt att tänka och leva. De grävde fram såväl siffror som sakuppgifter. Även om hedersmord visade sig vara en ovanlig sedvänja, praktiseras det på flera platser runt om i världen. I Pakistan dödas enligt landets människorättskommission minst 300 kvinnor om året. Bland dem som mördats finns kvinnor som våldtagits eller bara suttit bredvid en okänd man.

Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS) gjorde en annan tolkning. I ett pressmeddelande hävdade de att heder inte hade med detta eller andra liknande mord att göra. När en svensk man förföljer eller dödar sin före detta hustru eller sambo, kallas det svartsjukedrama. När han dödar sin före detta fru och deras barn, kallas det familjetragedi. Detta handlar inte om invandrare. Det handlar om den patriarkala kultur som dominerar alla samhällen, även det svenska.

Också vänsterpartiets dåvarande ledare, Gudrun Schyman, använde mordet på Fadime som ett argument i den feministiska kampen. Författaren Liza Marklund spädde på i Aftonbladet. För henne relaterade mordet till de grundläggande strukturer som var desamma i det svenska och det kurdiska samhället och hon ansåg att just hedersmord var en liten och perifer fråga. I Aftonbladet skrev forskarna Paulina de los Reyes, Susanne Johansson, Wuokko Knocke, Irene Molina och Diana Mulinari en artikel där de kallade hedersmords-perspektivet för kulturrasism. Sverige mot rasism gav på sin hemsida följande definition:

Kulturrasism följer ungefär samma principer som den biologiska rasismen och har på många sätt blivit det ’acceptabla’ eller ’respektabla’ sättet att föra rasistiska argument och åsikter som t.ex. att ”muslimer har svårt att jobba under kvinnliga chefer på grund av sin kultur”, eller ”zigenare, kosovoalbaner osv, har en kulturell benägenhet att stjäla”. Kulturen fyller således samma funktion som biologin, religionen eller vetenskapen för att framföra rasistiska diskurser, åsikter och argument. Skillnaden är att det sker på ett mer subtilt eller dolt sätt.

Det finns skäl att varna för kulturrasism men i det här fallet hade det nog behövts mer än en i och för sig ganska lång kulturartikel för att få en bred uppslutning runt förnekelsen av det som kom att kallas för hedersrelaterat våld. Mordet på Fadime väckte ett stort och folkligt brett förankrat intresse för hur flickor i familjer som invandrat från i synnerhet Mellanöstern och arabvärlden hade det i Sverige.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.