Konsekvensnivåer


Allt vad människor säger och gör har konsekvenser, såväl individuella som kollektiva. För individen blir livet annorlunda om han eller hon går på höger sida istället för vänster om en lyktstolpe. För kollektivet, som kan ta många former, gäller andra villkor. Därför är en viktig fråga hur stora förändringar ett kollektiv klarar utan att duka under. Det var det som historikern Arnold Toynbee syftade på, när han konstaterade att de flesta civilisationer går under, inte därför att de besegras av andra folk utan i en form av självmord.

Det nationella kollektivet styrs i vår tid av politiker och givetvis har politiska beslut konsekvenser, även om en del av dem blir slag i luften. Det betyder emellertid inte att politiska beslut är det som betyder mest för kollektivet och mänskligheten. Innovationer betyder mera. I vår tid har exempelvis datorns och mobilens tillkomst större konsekvenser än det som politikerna bestämmer. Alltsedan den industriella revolutionen, som tidsmässigt är föga mer än en blinkning i mänsklighetens historia, har de teknologiska framstegen varit mer formande än något som tidigare hänt.

Jag ska inte ge mig längre ut på dessa knepiga farvatten utan begränsa mig till att diskutera konsekvenserna av politiska beslut, som jag vill rangera på fyra nivåer.

Den första nivån är den retoriska. Tänk er exempelvis ett möte i ett politiskt partis inre cirkel. Någon säger ”Vi måste öppna våra hjärtan och ta vårt ansvar för världens flyktingar, de som flyr för sina liv och därmed förlorar allt.” När gruppen bejakar detta och kanske till och med applåderar, så är det en konsekvens: ”Det var vackert och riktigt sagt!” Om någon invänder ”Men har vi råd med detta?” så är det ett förslag från den personen, att vi bör se konsekvenserna i ett lite längre perspektiv. Han eller hon kan därvid bli tystad med orden ”Vi kan väl inte bry oss om kostnaderna när det gäller att rädda liv”. På denna nivå bemöts också de med personliga skändningar, som anser att en känslostyrd invandringspolitik – just med tanke på konsekvenserna – är en dålig idé. Det måste vara något fel på personer som inte vill vara goda (det vill säga stannar kvar på den retoriska nivån). Den som pekar på andra konsekvenser tar med andra ord risken att ses som illojal med kollektivet och att bli utfrusen eller kanske till och med utkastad. Om man inte vill ”det goda”, så måste man vara en ond person.

På den här nivån gäller ett antingen/eller, därför att den som vill pröva de goda orden på andra konsekvensnivåer kan inte så sällan visa att godheten i själva verket är enfald – och det vill givetvis de goda personerna förhindra. Ödesfrågor som varje politiker borde ställa sig själv, när nu det svenska samhälle förverkligas, som är en konsekvens av godhetsretoriken:

  • Är detta ett gott samhälle?
  • Vill jag leva i detta samhälle?
  • Är detta det samhälle som jag vill lämna vidare till mina barn?

Att begränsa konsekvenstänkandet till den retoriska nivån är en politisk strategi som är utmärkande för beslutsfattare i vårt samhälle. Det är tyvärr något som tillräckligt många väljare belönar. Politiker som säger det goda och rätta, och gärna att ”Nu måste något göras!” behöver inte riskera att korten synas – att de verkligen följer upp med att göra något. Inte tillräckligt många medborgare är tillräckligt politiskt intresserade för att kolla om politikerna agerar så att de oönskade konsekvenserna elimineras. Det är skälet till att Sveriges statsminister fortfarande heter Stefan Löfven – han är något av en expert på tandlös godhetsretorik. Den retoriska nivån har också spritt sig till privat- och yrkeslivet, där det ofta är viktigare att det du säger låter bra än att beskriva verkligheten som den är. Det är först på senaste året som godhetsretoriken har börja krackelera för att verkligheten har blivit så brutal att den är omöjlig att förneka, även för den mest inpiskade retoriker.

Och för att ge ett konkret exempel så var Annie Lööf god när 9.000 afghaner fick en ny chans till uppehållstillstånd. Hon ansåg att de medmänskliga konsekvenserna blev för stora, om de utvisades. Jag ska inte här göra en lista över allt elände dessa afghaner ställt till med och hur svårt livet blev också för dem själva, utan endast konstatera att SVT räknat fram kostnaden 400 miljoner för 2018 och 1,4 miljarder för 2019. Den uträkningen har emellertid ingen konsekvens för Annie Lööf. Det är inte hon som behöver öppna plånboken. Inte heller ställs hon till svars inom det egna partiet. Frågan är vad väljarna anser i nästa val. Man kan alltid hoppas.

På den retoriska nivån återfinns också de politiker som varnar för orealistiskt och illa underbyggda konsekvenser. Al Gore är ett praktexempel. Med sin retorik lade han grunden för det globala uppvärmningsbedrägeriet. Konsekvenserna visar sig på ett annat plan, när en obefogad klimatångest sprider sig som en löpeld i synnerhet bland skolungdomar.

Den andra nivån är den problemlösande. Om vi tar massinvandringen som exempel, så utlöser den omedelbara behov. De som strömmar in över gränserna måste få hjälp! De känslostyrda godhetsretorikerna ställde sig med textade skyltar på de ställen dit migranter anlände: Refugees welcome. De måste ju få varma kläder och någonstans att bo! De måste få tillräckligt med ekonomiska bidrag för att klara sig. ”Problemlösarna” ser individer som måste få hjälp, men är oförmögna att se de samhälleliga konsekvenserna.

Alla medborgare som bejakar godhetsretoriken är emellertid inte beredda att omsätta den i konkreta handlingar. De flesta stannar kvar på den retoriska nivån och skulle aldrig drömma om att göra en insats, utöver att språkligt bejaka godheten. Blir det för många invandrare i deras barns skolor eller där de bor, så flyttar de, så snart möjlighet ges, till ”bättre” områden.

Den tredje nivån är den samhälleliga. Frågan är till vilket samhälle ett politiskt beslut leder på lite sikt. Exempelvis kunde nog aldrig de politiker som beslutade om att Sverige skulle bli ett mångkulturellt samhälle föreställa sig vilka enorma samhälleliga konsekvenser deras beslut skulle få. Flyktinginvandring – i arbetsinvandringens kölvatten – var för dem ingen viktig fråga. Det var klart att Sverige skulle kunna ta emot ganska många invandrare. Det var både lönsamt och etiskt/moraliskt föredömligt.

Det vi nu ser är det samhälle som växer fram som ett resultat av politiska beslut alltsedan 1970-talet, med tiden efter millennieskiftet som den mest betydelsefulla. Den verklighet som medborgarna nu måste leva i, får allt fler att förstå att de politiker som inte lyckats ta sig vidare från den första nivån, var och är inkompetenta (den snälla tolkningen). De som är mest upprörda över att ha blivit lurade och inte accepterar att politikerna skyller på naivitet, kallar dem för bedragare eller till och med för landsförrädare. Det är en konsekvens av att verkligheten inte alls blev som dessa politiker utlovade när de talade om faran med rasism och den berikande invandringen.

När detta skrivs kan vi se hur ett politiskt parti (Socialdemokraterna) gör krampaktiga försök att stanna kvar på den retoriska nivån medan ett annat (Kristdemokraterna) anstränger sig för att utforma politiken efter vad som händer på den samhälleliga nivån. I synnerhet när det gäller anhöriginvandring så delas Kristdemokraterna. Den ena halvan tycker det är omänskligt och en grym politik att splittra familjer. Den andra halvan inser att om ungdomar med uppehållstillstånd tillåts ta hit sina föräldrar, utan att behöva axla ett ekonomiskt ansvar för dem, fortsätter samhället att falla sönder Med andra ord, här kolliderar politiker som stannat kvar på den retoriska nivån med politiker som vill ta ansvar på den samhälleliga nivån.

Den fjärde nivån är den biologiska. Även om vi mestadels förtränger det, så är människan ett djur. Vi är visserligen kolossalt flexibla i jämförelse med alla andra däggdjur, men det betyder inte att vi är tomma blad när vi föds utan resultatet av en flera miljoner lång existens. Det är inte bara de 200.000 senaste åren i mänsklig gestalt, som format oss. Darwinismens ”survival of the fittest” gäller också för oss. Likaså styrs vi av våra gener.

När vi intresserar oss för denna nivå, måste vi inse att naturen inte är ”snäll”. Den vill varken det goda eller det onda. Om vi till exempel gillar demokrati, så fungerar det förmodligen inte som ett livskraftigt samhällsbyggarrecept, om vi inbegriper jämlikhet och ”alla människors lika värde”. Ett samhälle där alla människor är lika mycket värda har aldrig funnits och går heller inte att förverkliga, utan sanningen, så långt vi känner den, är att samhällen som söker förverkliga detta ideal går under. Och hur mycket vi än bejakar feminismen så har heller aldrig något matriarkat förverkligats och överlevt. Inte heller kan ett samhälle överleva om kvinnorna prioriterar sina karriärer och materiella livsvillkor framför att föda tillräckligt många barn. Demografin är obönhörlig. Likaså om männen ger upp sina genetiskt nedärvda dygder att skydda ett habitats/lands yttre och inre territorium. En sådan stam eller ett sådant folk/land som misslyckas med denna manliga uppgift kommer förr eller senare att gå under. Det gäller också intelligensnivån. Sjunker denna på grund av massinvandring, så går välfärdssamhället under lika säkert som amen i kyrkan. Man kan för övrigt också starkt ifrågasätta välfärdssamhället, eftersom det söker motverka utslagningen av samhällets svaga medlemmar. Det betyder att genetiska mutationer som borde gått i graven överlever, vilket i sin tur leder till genetiskt försämrade befolkningar. Mänskligt omhändertagande är nödvändigt för ett samhälle, men bara till en viss gräns. Om de svaga/minoriteterna får styra så kraschar vi.

Svaga samhällen riskerar också att förslavas eller utraderas av starkare och mer livskraftiga samhällen. Lika lite som vi är biologiskt fria att skapa vilka samhällen som helst, är vi geopolitiskt fria att göra det. Ett samhälle med en försvarsmakt där hälften av soldaterna av ideologiska skäl är kvinnor besegras av ett annat samhälle med enbart manliga soldater – lika säkert som att ett mycket skickligt damfotbollslag inte kan mäta sig med ett herrfotbollslag i samma liga. Det betyder naturligtvis inte att kvinnor är underlägsna männen utan att det finns annat som de är bättre på, lika nödvändiga kvaliteter. Så fungerar darwinismen. Samhällsideologier som går på kollisionskurs med darwinismen överlever inte.

Politikernas svåraste uppgift är att sätta sig in i villkoren för ”djuret människa”. Det är en ytterst krävande balansgång, att vara förändringsbenägna och bejaka optimal frihet men hela tiden vara medvetna om det finns gränser som inte bör överträdas, därför att då riskerar samhället att gå under.

I Sverige och hela västerlandet kan vi se hur politikerna, istället för att ta hänsyn till samtliga konsekvensnivåer, aktar sig mycket noga för i synnerhet den fjärde nivån och allra helst stannar kvar på den första nivån. Resultatet blir inte ”det goda samhället” utan tvärtom ”det onda samhället” – och dessutom ett samhälle som sätter sin egen existens på spel.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.