Demokratins svagheter III:III


Går man till historieböckerna för att få ett svar på av vem eller vilka och när Sverige grundades, anger historikern Dick Harrisson år 1248, då Sverige på Skänninge möte fick en beslutande kung och ett riksråd samt lagar byggda på romersk rätt. Något liknande kan dock ha funnits redan i slutet av 1100-talet. Ett annat svar är år 1397 då Kalmarunionen bildades och Erik av Pommern i Kalmar kröntes till Sveriges konung. Ytterligare ett svar är år 1523. Gustav Vasa blev kung, styrde Sverige med järnhand och gjorde landet med sin lutheranska statskyrka till ett arvrike för Vasaätten. Gustav Vasa brukar ses som grundare av den svenska nationalstaten, men vi får ta ett hopp ytterligare framåt i tiden, till 1600-talets första hälft, då Axel Oxenstierna var rikskansler, för att möta den egentliga grundaren av den svenska statsapparaten. Wikipedia skriver:

Han bildade Sveriges första ämbetsverk och skrev dess arbetsanvisning där man för första gången kan läsa att ämbetsmannen skall handla med rikets bästa för ögonen och även sträva efter att underlätta andra ämbetsmäns arbete. Han lät indela landet i jämnstora län med fasta gränser och varsin landshövding. Oxenstiernas länsgränser gäller i huvudsak fortfarande.

”Rikets bästa” är en formulering som reser frågor. Vems rike? Är det kungens Sverige? Är det folkets Sverige? Eller är det helt enkelt överhetens Sverige? När man ställer den frågan, vems Sverige det handlar om, gör man ett misstag. ”Rikets bästa” är ett begrepp som höjer sig över makt och ägande. Att ”handla med rikets bästa för ögonen” … då gäller det inte att se till sina egna intressen, lika lite som att passa på att gagna den egna gemenskapen. Uppmaningen är att axla ett ansvar, ansvaret för nationen.

Det här är en viktig distinktion. När vi i Sverige häcklar nationalismen bör vi minnas att den inte bara förde ondskan till makten, som den gjorde i Nazityskland. Hur mycket vi än räds och hatar nazismen och berättigat anser att Hitler var en mardrömspolitiker, kan vi inte förneka att nationalismen enade det Tyskland, som stukats efter första världskriget och var på dekis, till en världsmakt. Det var nazismen, inte nationalismen, som var ond. Nationalismen var framgångsreceptet. Samma framgångsrecept lade grunden för det engelska 1800-talsimperiet och gjorde USA till 1900-talets ledande stormakt. Nu, på 2000-talet, gäller receptet också för den supermakt som är i färd med att överta ledartröjan, Kina. Vad för slags styre landet har, därom kan man tvista. Att det är självklart nationalistiskt, det råder det emellertid ingen tvekan om.

Stormaktssverige gick som bekant under, men ämbetssverige överlevde och klarade till och med av det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets gradvisa införande av demokrati. När arbetarstaten tog över makten, i och med att socialdemokraterna vann valet 1932, först då – efter mer än 300 år – kan man säga att den nationalistiska ämbetsstaten, där ansvarstagandet och kompetensen var avgörande kriterier för maktens män, gick under. Arbetare röstade inte med nationens bästa för ögonen, utan för sitt eget. För arbetarrörelsen var nationalismen ett högerprojekt och efter andra världskriget blev det till och med politiskt skändligt att kalla sig för nationalist.

Socialdemokratins Sverige är en mer demokratisk nation än ämbetssverige. Staten styrs av de politiker som har flest väljare bakom sig. Och det som folket väljer är inte i första hand individuella politiker utan ett politiskt parti, något som vi idag kritiskt kallar för identitetspolitik.

Emellertid, precis som i ämbetssverige har socialdemokratin ett uppdrag. Formellt är målet det klasslösa samhället, men det är tom retorik. Socialdemokraterna avskaffar inte ens kungahuset. Välfärdssamhället är det egentliga målet och ”folkhemmet” ett steg på vägen. Det är ett politiskt projekt, där socialdemokratin bärs fram av folkmajoriteten och de är så framgångsrika att Sverige efter andra världskriget näst intill förvandlas till en enpartistat. Politiskt låter det betänkligt, som om demokratin begränsades, men så är det inte. Det är tvärtom, enpartistaten är konsekvensen av en fungerande demokrati. Socialdemokraterna, med hela arbetarrörelsen i ryggen, har folket med sig.

Idag lever vi i socialdemokratins efterklang. Det industrisamhälle som förde socialdemokraterna till makten har vi inte kvar och socialdemokratin har förfallit till, som förre industriledaren Lars Bern torrt konstaterat, ett yrkesnätverk för karriärpolitiker. De i den politiska retoriken tidigare så avskydda borgarna har bytts ut mot sverigedemokraterna. Det socialdemokratiska klassmedvetandet har gått totalt vilse. Socialdemokratins huvudsakliga politiska strategi har blivit att peka ut fienden och på så sätt fånga in sina väljare. I grunden är det en destruktiv politik oavsett om man sätter nationens eller folkmajoritetens intresse främst.

Sveriges väg går från medeltidens gudsstat, där konungen var Guds ombud på jorden, över den totalitära despoti som Gustav Vasa iscensatte, över den ämbetsstat som Axel Oxenstierna mer än någon annan svensk bär ansvaret för, över industrisamhällets demokratiska arbetarstat, till det samhälle vi har i dag, där makteliten varken ser sig som förvaltare av nationen eller som folkets företrädare. Det är ett samhälle där ekonomin har internationaliserats och kontrolleras av bankerna och de stora multinationella företagen. Forsknings- och kommunikationssystemen har expanderat över nationsgränserna och allt fler och allt viktigare beslut fattas inom övernationella organ som FN och EU. Särskilt destruktivt har Schengenavtalet varit, eftersom det tar ifrån nationerna möjligheten att suveränt fatta beslut om vilka som har rätt att komma in i landet.

Vi har kvar demokratin som en procedur att tillsätta ledare, men den politik som bedrivs sker varken i nationens eller folkets intresse. Förre statsministern Fredrik Reinfeldt har formulerat det tydligare än någon annan svensk politiker:

För mig är det en grundläggande fråga: Vad är Sverige för land? Ägs det av de som har bott här i fyra generationer, eller av dem som hittar på någon gräns eller är det här ett öppet land.

Att Sverige är ett öppet land, för många låter det bra. Men allt fler vet vilka konsekvenserna är. Öppet land betyder att kriminella, terrorister och välfärdsexploatörer har lätt för att ta sig in i landet. Det har tagit lång tid för svenska politiker att inse detta, och frågan är om de ens i dag fullt ut förstår hur illa det står till.

Dagens svenska maktelit är, liksom den politiska eliten i de flesta andra västerländska länder, globalister. De hävdar att begrepp som nationell identitet och statens suveränitet är föråldrade och måste ersättas av bredare transnationella identiteter och institutioner. De har två argument för sitt påstående. Det första är att de problem som dagens värld brottas med är globala och därför måste hanteras globalt. Det gäller naturligtvis handel och investeringar men också klimatet, terrorism, antibiotikaresistens, droger, människohandel etc. Nationer och nationella lösningar blir till hinder som försvårar internationellt samarbete. De måste efterhand ersättas av internationella regelverk och organisationer.

Det andra argumentet är att allt fler stater ansluter sig till FN-doktrinen om mänskliga rättigheter, vilken i sin tur bygger på uppfattningen att målet bör vara en universell jämlikhet och jämställdhet. Globalisterna anser att här bör inte nationer välja sina egna lösningar. I dagens verklighet har staterna inte bara sina egna medborgare att ta hänsyn till utan också flyktingar och ekonomiska migranter. Som Fredrik Reinfeldt gjorde sig till talesman för, bör målsättningen vara en gränslös värld där människor fritt kan bosätta sig var de vill.

Även om båda dessa argument har visst fog för sig, så reser de fler problem än de löser. Ingen har exempelvis presenterat någon modell för hur internationella organisationer ska kunna hållas demokratiskt ansvariga. Demokratiska institutioners funktion bygger på delade normer, perspektiv och i slutänden kultur, något som inte existerar internationellt utan bara kan finns på en nationell nivå. Effektivt internationellt samarbete kan bara ske genom samarbete mellan befintliga stater. På likartat sätt förhåller det sig med mänskliga rättigheter – de förutsätter den nationella ramen. Ingen stat kan åta sig en obegränsad skyldighet att skydda människor utanför den egna jurisdiktionen. Även om länder med rätta känner en moralisk skyldighet att skydda flyktingar och kan välkomna invandrare, är sådana skyldigheter kostsamma såväl ekonomiskt som socialt, och demokratier måste balansera dem mot andra prioriteringar. Demokrati innebär att folket är suveränt, men om det inte finns något sätt att avgränsa folket på, går det inte att anordna demokratiska val.

Det bör tilläggas att demokratin bygger på tillit, något som statsvetare gärna både fokuserar och mäter, som ett mått på nationalstaters kvalitet. När medborgarna känner hög tillit till varandra så är det möjligt att bygga ett välfärdssamhälle, där de som arbetar är beredda att betala höga skatter så att samtliga medborgare har möjlighet till ett gott liv. Hög tillit förutsätter givetvis att folk tycker och tänker på ett likartat sätt, känner sig befryndade med varandra och begriper sig på varandra. I Sverige har tilliten traditionellt sett varit hög, eftersom landets medborgare i extremt hög utsträckning bestått av etniska svenskar. Så är det inte längre. Ju mer mångkulturellt ett land är och ju sämre integrationen fungerar, desto sämre blir tilliten. Låg tillit betyder att allt fler medborgare ställer frågan ”Vad får jag för pengarna?” Hur det mångkulturella samhället eroderar tilliten har vi sett också i vårt föregångsland USA. ”The Tea Party” var en spontan reaktion på Obamas försök att göra USA till en välfärdsstat, med ”Obamacare” som flaggskeppet. En av de frågor som ställdes var exempelvis ”Hur många av er vill betala för grannens husamorteringar när han inte kan betala sina räkningar på grund av att han byggt sig ett extra badrum?” Ett annat med adress till demokraterna: ”Sluta att belöna de lata med skattebetalarnas pengar!”

När skattemedlen inte räcker till för välfärdssamhällets grundservice, i första hand i form av tillräckligt bra sjukvård och ett fungerande rättsväsen, då närmar sig systemkollapsen. Jag ska inte driva det resonemanget längre här, bara konstatera det som flera sagt – att detta är vägen mot ett inbördeskrig. Emellertid, det går att ändra färdriktning. I en fungerande demokrati kan väljarna byta ut illojala politiker mot ledare som tar ansvar för nationen och bejakar folkviljan.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.