Sanning eller konsekvens

I dag återkommer Håkan Johansson med ett inlägg. Han har nyligen släppt boken Den humanitära stormakten, som innehåller 36 av hans essäer. Vill du köpa den, skriv till info@runeskrift.se. Den finns också hos Bokus och Adlibris.

Under ungdomsfestivalen We are Sthlm, som gick av stapeln i mitten av augusti månad 2015 i Kungsträdgården, rapporterades en mängd sexuella övergrepp, främst mot unga tonårsflickor. Taktiken hos förövarna var att omringa offret för att sedan, relativt ostört i skydd av publikhavet, tafsa, klämma på och även med händerna penetrera flickornas könsorgan. Poliser och vakter som var på plats för att övervaka evenemanget hade fullt upp med att handfängsla (med buntband) och avvisa förövarna samt trösta de skärrade och gråtande flickorna.

Uppåt ett hundratal gripanden gjordes varje kväll, där man först förvarade de misstänkta i tält bakom scenen som polisen hade tillgång till, men i brist på bevis sedan släppte förövarna efter någon timme och som åtgärd för att förhindra upprepade övergrepp avlägsnade dessa pojkar och unga män från festivalområdet.

I boken En alldeles svensk historia tar författaren och journalisten Kajsa Norman avstamp i vad som hände i “Kungsan” 2015 och beskriver i de inledande kapitlen hur en psykolog bevittnar det kaos som uppstod under festivalkvällen och hur denne dagen efter förgäves letar i mainstream-media efter rapportering om de omfattande övergreppen. Men ingen av morgon- eller kvällstidningarna skriver en rad om händelserna. I nyhetstorkan som tydligen rådde toppade DN istället med “scoopet” att scoutrörelsen tappar medlemmar.

Efter helgen tar därför psykologen anonymt kontakt med Dagens Nyheter för att ge dem uppslag till en artikel om det inträffade, där han även säger sig kunna förmedla kontakter till poliser som var på plats. En journalist hör ganska omgående av sig och förefaller vara väldigt intresserad, men när psykologen råkar nämna att majoriteten av förövarna verkar vara “ensamkommande” från Afghanistan hör han hur tonläget förändras hos journalisten som kyligt säger att hon ska förmedla tipset till redaktionen.

Givetvis följs inte “storyn” upp utan total mörkläggning och tystnad råder ända fram till i början av januari 2016 då tysk media rapporterar om mängder av kvinnor som blivit sexuellt ofredade under nyårsfirandet kring Centralstationen i Köln. Då polisen i Köln mörkade historien och beskrev kvällen och natten som “lugn” tog det därför fem dagar innan allmänheten fick veta vad som faktiskt hänt.

Detta föranledde DN:s chefredaktör Peter Wolodarski att i en ledare rubricerad “Farligt tyst om brotten i Köln” kritisera hur tysk polis och media hanterat händelserna, där han menade att tystnaden om övergreppen var ett stort svek mot brottsoffren. “Känslan av fasa och maktlöshet hos kvinnorna måste varit avgrundsdjup” skrev Wolodarski vidare.

Den sjunde januari kontaktas den ovannämnde psykologen av den förut tipsade DN-journalisten, som efter händelserna i Köln säger vara intresserad av att följa upp historien från augusti 2015. Anledningen till att hon ändrat sig var troligen att den trånga och illa upplysta “åsiktskorridoren” i Sverige på senhösten gjorde en tvär gir, då etablissemanget insåg det ohållbara med öppna gränser under “flyktingkrisen” och därför var mer mottaglig för synpunkter angående konsekvenserna av massinvandringen.

När sedan psykologen istället tar kontakt med alternativmediesajten Nyheter Idag och låter den publicera nyheten om polisens och DN:s tystnad, kontrar sagda tidning dagen efter med rubriken: “Polisen mörkade övergreppen på festivalen”, ett journalistiskt smart men ohederligt grepp för att skylla ifrån sig. I samma veva kommer det fram att festivalarrangörerna, polisen och Stockholms Stad – som finansierade evenemanget – även de känt till övergreppen, som förekommit ända sedan tio år tillbaka, men intensifierats åren 2014 och 2015.

Endast en person dömdes för ofredande i efterspelet till 2015-festivalen, där Expressen senare offentliggjorde en lista på de misstänkta förövarna och konstaterade att inte alla var afghaner utan en del också av “afrikansk härkomst” men att samtliga hade utländsk bakgrund. Bland de påstått “ensamkommande flyktingbarnen” som gripits för övergrepp men sedan släppts, befann sig en 41-årig irakier och en tunisisk man född 1981.

Kajsa Normans bok publicerades först i England under titeln Sweden´s Dark Soul – The Unravelling of a Utopia och fick där stor uppmärksamhet med positiva recensioner i tidningar som The Times, The Guardian och Financial Times. I Sverige hade hon dock svårt att hitta en förläggare, men efter uppmärksammandet i utländsk press gavs boken ut även här 2019, dock utan något större intresse från recensenter och kultursidor och med mestadels negativa omdömen.

I intervjuer påstår Norman att den tystnadskultur hon kritiserar är ganska unik för Sverige, där hon i boken även gör historiska nedslag i Sveriges utveckling i ett försök att förklara den utbredda och omvittnade konsensuskultur som råder i landet. Samtidigt nämner hon inte den i England ännu värre skandalen och mörkläggningen av de så kallade “grooming-gängens” övergrepp på tonårsflickor i staden Rotherham – som delvis motsäger påståendet om Sverige som unikt i sammanhanget.

Under femton års tid hade främst pakistanska män sysslat med gängvåldtäkter av unga, oftast etniskt brittiska, småflickor (en del så unga som 12 år). Det framkom att myndigheter och polis känt till vad som pågick men inte vågat ingripa, av rädsla för att bli kallade främlingsfientliga och rasister.

När till slut skandalen avslöjades visade det sig att det fanns pedofilringar även i andra brittiska städer. I de rättegångar som äntligen började hållas 2015 och framgent har hittills ett femtiotal män åtalats och fängslats för diverse sexbrott. Alla med utländsk härkomst.

Det verkar som att länder med stor invandring, som exempelvis England, Tyskland och Sverige, lider av samma PK-sjuka vad gäller oviljan att koppla samman vissa typer av brottslighet med förövarnas etnicitet. Sanningen får inte komma fram, då man anar att konsekvensen i så fall blir ökat stöd för invandringskritiska politiska partier.

Resultatet av blundandet och mörkläggandet – att mängder av unga flickor i åratal fallit offer för sexuella övergrepp – är av underordnad betydelse, verkar massinvandringsföre­språkande politiker och journalister anse. Detta betraktas av allt att döma som vad som på engelska kallas collateral damage, i det pågående uppsåtet att genomföra det prioriterade mångkultursprojektet.

Redan 2013 publicerades boken Invandring och mörkläggning, författad av Arnstberg och Sandelin som belyser just detta hyckleri och undanhållande av sanningen, när det gäller konsekvenserna av den svenska migrationspolitiken. En kuriositet i sammanhanget var att när försäljningen av boken avtog hösten samma år, fick författarna in en helsidesannons i DN med chefredaktör Wolodarskis medgivande. Effekten av att annonsen publicerades blev en tre veckor lång skitstorm utan like i ankdammen Sverige.

Som ett sätt att pudla för det i efterhand insedda misstaget att ta in den “försåtliga” (Wolodarskis ord) annonsen, upplät DN strax efteråt en ny helsidesannons åt Svenskt Näringsliv, som hävdade att invandringen var en oerhört lönsam affär och att alla som hävdade något annat var fullständigt felinformerade. Konsekvensen av ståhejet kring annonsen blev att den andra upplagan av Arnstbergs och Sandelins bok även den sålde slut i ett nafs, tack vare uppmärksamheten och att en ytterligare upplaga kom att tryckas upp.

Att sanningen har konsekvenser som sätter käppar i hjulen för svensk konsensuskultur och därför måste motarbetas med alla till buds stående medel verkar numera vara ett av mainstream-medias kärnuppdrag, där inte bara mörkläggning utan även rena lögner är metoder som flitigt används. Att man som en konsekvens offrar tonårsflickor på sitt heliga mångkultursaltare, verkar inte bekymra – kanske därför att dessa oftast inte kan göra sina röster hörda i den offentliga debatten, samt eventuellt även känner skuld och skam över att ha blivit skändade och därför håller tyst.

“Tystnad (våld)tagning”, som var ett av metoo-rörelsens upprop, skulle också kunna gälla som devis för hur media, rättsväsendet och andra aktörer hanterar den typ av sexuella övergrepp där gärningspersonerna tillhör grupper som det är politiskt obekvämt och känsligt att peka ut. Om de misstänkta förövarna istället är medelålders vita män finns däremot inga som helst hämningar. Då ska de urskillningslöst, obarmhärtigt och med mycket låga beviskrav hängas ut och sparkas från sina jobb, kastas i fängelse eller drivas till självmord.

Håkan Johansson

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.