Om att inte låta sig luras

”Efter att ha bott snart 20 år i Schweiz är det för mig väldigt tydligt att skillnaden mellan detta land och Sverige nästan enbart beror på att kvinnorna här fick rösträtt 50 år senare. Allt det som man i backspegeln kan se som tydliga tecken på, inledningen till förfallet i Sverige, kommer nu på bred front i Schweiz.

Skolan, polisen, domstolarna. Feminiseringen har inletts överallt. Kvinnliga politiker som smugglar in asylanter och inte blir straffade. Män som går runt med barnvagnar. Ungar som bara SKRIKER rätt ut överallt. Skatter som har börjat gå upp rejält. Massiva framgångar för ”gröna” vänsterpartier. Ständiga kampanjer för fler kvinnor i politiken. Osv, osv. Det är som att återuppleva min ungdom, allt är som Sverige på 70 – 90 talet.”

Ovanstående reflektion har jag under någon vecka vridit och vänt på. Det stör mig mer och mer att de som med rätta kritiserar den svenska katastrofala politiken glömmer att masspsykosen (för att välja en av flera möjliga beteckningar) drabbat så gott som hela västvärlden.

Reflektionen återfinns i kommentarsfältet till en artikel på ”Det goda samhället”. Man skulle kunna tycka att sajten, som ändå är jämförelsevis etablerad och har många följare, inte bör plocka med sådant här provocerande strunt i sitt kommentarsfält. Så här får man inte skriva, därför att då angriper man ju den utveckling mot jämställdhet, som skapar ett mer rättvist samhälle. Eller? Nå, vem bryr sig om vad som står i kommentarsfältet till en av alla dessa sajter som vänder sig mot etablissemangets politik?

Jag leker med tanken att kommentaren publicerades i Dagens Nyheter (ja, jag vet att nu spänner jag trovärdigheten till bristningsgränsen) och inte uttalades anonymt utan av någon av de mer kända av de tiotusen svenskar som bor i Schweiz: Percy Barnevik, Erik Penser eller Annika Falkengren. Vilket liv det hade blivit!

För inte så längesedan såg vi det drev som drabbade Leif Östling efter att Mikael Willgert intervjuat honom i Swebbteve. Och då sa han ändå ingenting som han inte borde kunnat ha sagt i vilket medium som helst. Plus att Mikael Willgert är en lugn och oaggressiv intervjuare. Det vi får ta del av är ett sympatiskt samtal, som inte borde ha retat upp någon. Det största felet var emellertid inte vad Leif Östling faktiskt sa utan att han ställde upp för ett medium som var förbjudet, till på köpet det som etablissemanget kanske är allra räddast för, nämligen Swebbteve som näst intill explosivt ökar sina tittarsiffror.

Att hålla rågången mellan godkända och icke godkända medier helt klar, är en av systemmedias och politikernas viktigaste angelägenheter. Det ska finnas ett ingenmansland av samma slag som på sin tid fanns mellan DDR och Västtyskland. Den som prövade att korsa riskerade att bli dödad, inte av västtyskarna men av den tyska demokratiska republikens prickskyttar. Här i Sverige utsätts man för ett socialt mordförsök och de som agerar prickskyttar är journalister, kulturarbetare och andra av etablissemangets frontsoldater.

Varför måste alternativmedia bekämpas så till den milda grad? Svaret är, att om svenska väljare börjar finna dem mera trovärdiga och angelägna än systemmedia, då är det rätt många av de politiker och journalister som livnär sig på att skjuta det svenska välfärdssam­hället i sank, som får kasta in handduken.

Det som sägs på av etablissemanget icke godkända medier som ”Det goda samhället” eller i ”Swebbteve” är falskt, rasistiskt, högerextremt etc. Så drevet gick inte bara mot Leif Östling utan också mot Swebbteve, som bland annat påstods ha kopplingar till vit makt-rörelsen. Hur då, kan man fråga och då visar det sig att det har med mig att göra. Någon gång påstås jag ha skrivit ”den vita rasen” – vilket gör mig till medlem av vit-makt-rörelsen, vilket i sin tur smittar ner Swebbteve. Ingenting av detta är sant utom kanske att jag i något sammanhang använt begreppet ”den vita rasen”. Om jag gjort det vet jag faktiskt inte och tänker inte försöka ta reda på det. Jag har skrivit regelbundet om massinvandring och politisk korrekthet i bortåt ett decennium. Det har blivit ett antal böcker och ett par tusen sidor på bloggen. Bloggen har funnits i fem och ett halvt år och om vi räknar lågt så har två bidrag per vecka publicerats, med sammanlagt ett lågt räknat snitt på 7 sidor.

Det är därför mycket lätt för en hederlig journalist eller annan läsare att konstatera att jag inte är någonting av det där som jag beskyllts för. Och vit makt? Att påstå något sådant är att politiskt slå under bältet. Frågan är bara om den typen av skändningar fortfarande fungerar. Påståendet blev i det närmaste utskrattat av de anklagade. Det var så bortitok att det blev roligt!

Men om vi tar den mer allvarsamma sidan, det skrämmer att så kan man göra i Sverige utan att någon kommer till den skändades undsättning. Händer det kan det tolkas som att han eller hon själv har orent mjöl i sin påse! Ganska snabbt har Sverige omvandlats till ett angivarsamhälle där de som rör sig i offentligheten egentligen inte är så rädda för nazister, rasister, vit makt eller vad det nu kan vara. De är däremot väldigt rädda för varandra. Vem som helst kan dra ner brallorna på vem som helst och vad som är sant eller inte sant betyder föga i det sammanhanget. Och den här frågan är det nog fler än jag som ställer sig: Vill jag verkligen fortsätta att bo i ett land med en så elak och ohederlig offentlighet (nu befinner jag mig i Thailand).

Min andra reflektion var att den som läser uttalandet om det schweiziska förfallet har två alternativa infallsvinklar. Den ena och den som jag misstänker är den för det svenska etablissemanget fullständigt självklara, är att skribenten inte har förstått att tiden gått ifrån honom (jag har svårt att tro att det är en kvinna som skrivit, men det är givetvis fullt möjligt). Det är den sedvanliga mobbartekniken, att transformera ner kommentarer man ogillar från sak till person. Det här har skrivits av någon som är så mossig och ur takt med tiden att han till och med retar sig på att män går runt med barnvagnar. Och varför i all världen skulle det vara negativt med jämställdhet? Honom behöver man inte dra ner nattmössan över ögonen på. Det har han klarat av alldeles på egen hand.

Alternativet är givetvis att se kommentaren för vad det är, en hypotes om varför förfallet drabbat också Schweiz. Skribenten påstår att i Schweiz har en utveckling (avveckling?) som påminner om det svenska inletts och att det finns ett samband med att kvinnorna sent omsider fått rösträtt. Även om jag själv inte skulle formulera mig på samma sätt, tror jag skribenten är ett viktigt samband på spåren. Det betyder inte att jag gillar hypotesen. Tvärtom, jag önskar att det inte förhåller sig så, därför att det vore ett skott under vattenlinjen på demokratin. Men vad jag önskar respektive inte önskar är rätt likgiltigt. Inte heller hjälper det om 90 procent av väljarna (för att välja ett godtyckligt procenttal) intensivt vill att det inte ska förhålla sig så. Jag vill påstå att det är en hypotes som har tillräckligt underlag för att förtjäna en vetenskaplig prövning.

Tänk om feminismen är huvudanledningen till att inte bara Sverige utan flertalet länder i väst, utan att alls behöva det, är i färd med att ta kål på sig själva. I synnerhet gäller det för Nordeuropa, alltså de länder som mer än andra varit modernitetens, feminismens och jämlikhetens banerförare under förra seklet. Det är kvinnor, och särskilt de unga, som röstar och verkar för öppna gränser och därmed i förlängningen bereder plats för islam.

Nästa fråga är om feminismen alls ska kritiseras, och i så fall från vilken utgångspunkt. Den kritik som finns på nätet har ofta en evolutionsbiologisk utgångspunkt. Kvinnor har under mänsklighetens historia utvecklat sin kompetens, inte för att bygga, skydda och bevara samhällen, utan det som de är odiskutabelt bättre på än männen, att göra dessa samhällen behagliga att leva i.

Det reser i sin tur frågan varför feminismen är så framgångsrik och ofta har support från männen? Har männen inte förstått att feminismen är samhällsdestruktiv? I så fall, varför har de inte förstått det? Varför inser männen exempelvis inte något så elementärt som att när de mest begåvade kvinnorna satsar på sin karriär istället för att föda (tillräckligt) många barn, så går samhället på sikt under, alldeles oavsett hur goda och jämställda medborgarna blivit?

Jag landar (tills vidare) i uppfattningen att den katastrofala samhällsutvecklingen ytterst är männens och inte kvinnornas fel. Svaga män släpper fram starka kvinnor. Starka kvinnor för fram kvinnliga värden som överordnade i samhället. Och då går det som i det schweiziska exemplet ovan. Iakttagelsen handlar således inte om en vad en reaktionär mansgris tycker utan om en process, en samhällsdestruktiv process. Men det är klart, sådant får man ju inte ens så mycket som andas om. Vit makt får änglavingar i jämförelse.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.