Gerda Antti: Adamsons I:III – För Guds skull bär dig åt som folk


För tre fyra år sedan tog Gerda Antti, en av Sveriges mest folkkära och lästa författare, kontakt med mig. Hon ville köpa en bok som jag skrivit, vilken har jag glömt. Jag föreslog att vi skulle byta böcker med varandra, vilket vi gjorde. Gerda Antti skickade mig Adamsons, som Bonniers gav ut 2012. Jag bläddrade i den, men av någon anledning läste jag den inte då. Kanske jag tyckte att dessa en äldre kvinnas tankar nedtecknade på orimmad vers, var för kompakta. För någon månad sedan bestämde jag mig för att ändå läsa den. Jag visste inte då mer om Gerda Antti än tidigare, men googlade henne och Adamsons.

Gerda Antti är född i Tornedalen 1929 och bor utanför Kisa i Östergötland. Hon debuterade 1961 med en diktsamling och har skrivit både noveller och romaner. Såvitt jag kan se är allt utgivet på Bonniers. 2008 blev hon hedersdoktor i medicin vid Linköpings universitet. Det är bara en av många utmärkelser som hon fått. Anledningen till att jag tar upp henne på bloggen är att hon är en av ytterligt få svenska författare som genomskådar PK-samhället.

Gerda Antti skriver strävt, klarsynt och samtidigt både drastiskt och med stor värme om ett svunnet landsbygdssverige med människor, djur, jord och skog. Efter Adamsons har hon hunnit med att skriva två romaner till, som jag ännu inte läst. Jag tror inte hon återvänt till ett mer riskfritt skrivande. Den som vaknat somnar inte om. 2015 gav hon ut Livet omkring, som hon kallade en funderingsbok och i år kom fortsättningen, Här i världen, där hon bland annat suckar över genustramset. Måste en gammal dam på landet nödvändigtvis behöva tänka på att det kan finnas fler än två kön, när döden väntar bakom knuten?
Att vid 91 års ålder få ytterligare en roman utgiven på Bonniers, trots att recensionerna på de två tidigare knappast varit översvallande och de nya fortsätter i samma stil, ger ett gott betyg åt Bonniers lektörer. Jag vill tro att de ser samma kvaliteter som jag.

Gerda Antti är inte bara ur takt med vårt postmoderna tidevarv utan tar också ett nappatag med feminismen och jämställdheten. Inte minst gäller det för hennes senaste bok där SvDs recensent Lina Kalmteg skriver ”vissa rader blir väl twittergrunda. Som när hon slänger ur sig: ’Feminismväckelsen i Sverige idag, vad är den annat än en kollektiv egocentricitet?”. Jag kan bara tillägga att det inte handlar om att ”slänga ur sig”. Gerda Antti är långt mer genomtänkt än så.

Nora Karlsson, huvudpersonen och berättaren i Gerda Anttis Adamsons, bor på äldreboendet Gullvivan där man blir ”inaktiv och äldre meddetsamma”. Hon saknar sin livskamrat Erik som inte ens hann fylla 80 år. Nora funderar på allt, politik, feminism ”genusgoja”, jämställdhet, veckopressens dynga, de inte längre så unga barnen och framför allt ålderdomen.

Med det jordnära och samtidigt höglitterära språk Adamsons är skriven på, vänder hon sig till en kvalificerad läsekrets. Jag kan inte tro annat än att romanen är provocerande för den svenska kulturelit, som så entydigt ställt sig på mångkulturalismens och globalismens sida. Gerda Anttis iakttagelser är lika dräpande och hennes penna lika vass som Vilhelm Mobergs. Men tyvärr, lättläst kan man inte beskylla Adamsons för att vara – för övrigt en titel som syftar på mänskligheten efter syndafallet. Recensenten Viola Kondracki skriver i Litteraturmagasinet att i det stora hela är boken för kompakt, för pladdrig och helt enkelt tråkig. Jag förstår omdömet men håller absolut inte med om att Gerda Antti skriver pladdrigt. Att hon har vägt varje ord på guldvåg, det är jag övertygad om.

I Bonnierägda Dagens Nyheter recenseras Adamsson pliktskyldigast av Maria Schottenius, som skriver att det varken är någon behaglig eller sympatisk läsning. Hon har svårt att tycka om Nora och förlika sig med hennes vassa tunga. För mig är det tvärtom, jag blir störtförtjust i den varmhjärtade sanningssägaren Nora. Svenska Dagbladets recensent Tommy Olofsson är mer positiv men begriper sig inte heller riktigt på Nora. När han kallar henne för ”krutgumma”, stönar jag.

Gerda Antti är inte bara författare utan har också varit aktiv politiker i Centerpartiet, vilket gör att hon visserligen inte skriver särskilt utförligt men mycket genomskådande om den politiska retoriken. Hon har också gjort en del obekväma uttalanden om islam. Bland annat vände hon sig 2009 emot att Migrationsverket ville ha med en imam i sitt etiska råd. Hon har också kritiserat svenska myndigheter för kulturrelativistisk flathet inför islams kvinnoförtryck.

Nu några smakprov:

Om en feminist:
Nils han hålls mest på sitt rum i annan del av huset, men vi ses ju
då och då, Han har börjat ha rollatorn med sig, han ser äldre ut med
den än förut. Krokryggig har han blivit, också när han sitter sjunker
han ihop, men blicken, ja, den liksom lyser till när vi ses och hälsar,
och alltid ser han lite sökande åt sidan, som den artiga person
han alltid varit, som om han titta om det fanns en plats bredvid för mig att
sitta på. Och bara den där lilla nicken, och att ögat blänker till,
ja, bara det ger mig en känsla av att han är gräsligt ensam. Men han
säger inget i den vägen, däremot så säger han varenda gång att Ingalisa
haft sån framgång med sin konst. Det är så roligt att hon får ställa ut så
mycket som hon vill.
Han säger, Ingalisa är så duktig, hon är så efterfrågad, så gammal som
hon är. Och med det så är det så att Ingalisa hon blev konstnär när hon
sluta skolan. Först gick hon en målarkurs, sen satte hon igång, målar
landskap mest, och ofta hagar där djuren går och betar. Jag har sett rätt
många utav hennes tavlor, och inte är det konst, men man ser ju vad
det är, men jag vill inte köpa av den sorten. Främst för att tavlorna
är skräp men också för jag tycker att hon bär sig åt mot Nils.
Jag tycker att hon inget hjärta har när Nils är tvingad sitta här,
när han vill vara hemma, en gris kan se det, se det med ett enda
ögonkast. Men inte hon som bara ser sig själv och åker runt med sina
träd och kor. Ja, hon är så präktig duktig klok och stark och är ett
ideal för många, för just precis som hon ska alla kvinnor vara, det som
kallas feminism. Och om man tycker så, då är andra kvaliteter obehövliga
Precis som machokillar som ser ut som om just bölderna de har på kroppen
visar att de är alla prima karlar.
Ja, den här Ingalisa, hon är klädd i nya starka kvinnorollen, den som
vill ha kvinnoperspektiv på allt, att först när allting görs på
kvinnors vis, då som först är allt som det ska vara. Ja, hon är så
huvudet-på-sned-klok att man kan bli matt för mindre, och ingen människa
törs säga emot det, för då blir man till en knöl. Men nu, att Nils får
vara här och inte hemma, tänk om det hade gällt ett barn eller en hund
som lämnats ensam. Ja, men ungar lämnar man ju bort varenda dag idag
och hundar med, men jag, jag menar det att det är värre lämna bort en
gammal gubbe.
Vad gör han annat varje vaken stund än att han längtar hem, till frun,
till sköna gamla stolen, till egna gamla böckerna, som Nils nog gör.
Ja, jag stöter på dom då och då och jag sa en dag att Nils, han trivs nog
inte här. Jag tror han längtar hem till sig och dig, och då,
livskvalitetsexperten Ingalisa hon skratta till och klappa Nils på armen
och så sa hon: Hela livet har jag längtat efter bara att få måla, och ingen
unnar mig det mer än Nils. Och här har han det mycket bättre än hos mig.
Du vet att om jag inte far ikring så bara målar jag från morgon och till
kväll, knappt att jag hinner äta. Och jag ringer varje kväll till Nils,
det gör jag väl, min älskling, säger hon, och Nils han får en liten klapp
igen, och här har han det jättebra och han är aldrig ensam,
och mat och passning och all hjälp med påsen och med kisseriet får han.
Och så fint möblerat som han har, vad tycker du om tavlorna förresten,
det är mina allihop. Och jag tycker nog att man får se på saker som
de är, och äldrevården här är bäst i världen. När jag blir skraltig vill
jag inget hellre än att flytta hit, man får lov att vara realistisk, och
när man inte längre klarar dagen utan hjälp då får man ta det som
det är. Så enkelt är det, inte göra mera väsen av det. Och jag är
inte heller någon ungdom längre, jag blir så trött av nästan
ingenting, men att måla är mitt liv, och Nils och jag har ändå haft
så många goda år ihop. Det har vi väl? Och han får en klapp igen som om
han var en hund. Ja, hon klappar och hon skrattar och hon är så klok,
och hon säger att du får ju ändå komma hem så gott som varje helg.
Och jag, jag tycker att hon är förskräcklig. Jag tror att helst så vill jag
slå ihjäl’na, men om inte det, ett riktigt gammaldags kok stryk är vad
hon borde få, ett stryk som kom från hjärtat, som när Fröken Frida
skällde hårt på mig. Ja, jag menar att vad ska man göra av den
upprördhet man känner när man ser en sådan viktigpettrig elak
högfärdsblåsa?
Och jag har hört att många utav personalen som hon gnäller på och
hunsar med, de säger ungefär detsamma, säger att han är så lessen, Nils,
att dör han är det utav det och inte alls av cancern. Och Nils, han sa
att jag har inte älskat nån som jag har älskat henne, men om han inte hade
varit karl så hade leendet han gav mig varit inget annat än en
gråt från hjärtat

Om empati:
Sedan jag kom hit har jag funderat på vad ordet empati betyder,
Det är ju ett så poppis ord, så nobelt på nåt vis, ordet nästan skiner
Och man kunde tro att det var nyuppfunnet, var nånting
som inte fanns förut, för nu går man i skola, går på kurs i empati.

Och jag kan nog känna hur ibland
den hållning som jag bemöts av här, hur den luktar utav föreläsning.
att den prasslar utav papper, att den är långt ifrån den mat
som folk behöver för att leva, för den går inte ner i buken kan jag säga.
Empati är som det utförskrivna kosttillskottet som behövs
när man är lite kärleksundernärd. Ja empatin, den kan man säga
är som en samhällsaccepterad utspädning utav vanlig kärlek
och graden utav spädning som man får den kan bero på vad man har
betalt, och säkert också på den usla lönegrad man rör sig i som här.
Och förstås att har man riktig höjdarlön då kan man skita tunt i
empatin. Nej, inte älska bara låtsas lite ljummet, utbrändheten lurar
annars, men mest på givaren. Nej, inte släppa på av egen värme under
arbetstid. Personligheten ska det sparas på, bara präster och politiker
orkar med att älska alla.
Så den som är empatisk enligt bok- och kursplan,
den blandar inte egna känslor med den andras, där ska finnas ett
staket emellan. Man ska vara proffs, och är man proffs på empati
då håller man en temp på 20 grader, som i rummet ungefär,
och allt bara under arbetstid naturligtvis.
Inte bränna, inte stråla, bara handla enligt boken, och mer än så
kan ingen människa begära. Och ändå är det just mer vad alla
människor behöver. För människan behöver mer än 20-graderskärlek.
Den värmer som en filt om benen men i hjärtat känns den inte,
och inlärd empati når inte heller ner i givarns ansvarsbotten.
Men det som smärtar mest när man bemöts med inlärd empati
det är att då, då minns man skillnaden, ja, man minns
vad kärlek är, ja Gud så man kan minnas det! Och ändå
jag måste säga det, att de flesta utav flickorna vi har här
de är mera just som folk, de gillar kanske ändå inte kursen riktigt.
Och jag har tänkt att i en lagård, där djur ska känna sig som hemma,
att jobba där och vara full av empati, det räcker inte alls.
I lagårn och på dagis, där går det inte utan kärlek.
Av bara empati så fryser både kor och barn ihjäl, det tror jag.
Och en hund som inte får nåt annat än just mat och empati
den är nog sällan riktigt glad den

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.