Gerda Antti: Adamsons III:III. Om varför männen dör före kvinnorna


Detta är den tredje och sista av tre texter från Gerda Anttis bok.

Men själv har jag en teori om
detta, en teori som jag är ganska säker på men som jag inte vågat
prova på en enda käft, men som jag skulle vilja ta upp med
svärdottern som jag har, med Henkes fru, hon feministen. Men
aldrig att jag vågar det, att testa den på henne. För Henke har det
inte lätt, det kan jag se ibland.

Och min idé om ökad dödsorsak bland karlar, den heter jämställdheten.
Den som nu är sista skriket sedan rätt så många år, jag hann allt
själv bli lite gripen av det, och det är inte kul att minnas det, att visst
vet jag att jag blev helt enkelt simpelt otacksam mot Erik, helt
simpelt stroppig blev jag. Jag menar att jag tyckte att det var väl
inte mer än rätt allt det han gjorde när han underlätta jobbet för
mig på diverse vis. Som att han satte upp ett räcke i den branta
källartrappan, att han grejade med vattentunnorna i trädgårn
så att det blev så mycket bättre när jag vattna. Att han alltid borsta
mina skor. Och varenda vår låg han på knä och lacka farstugolvet åt mig,
han hade ändå sämre knän än vad jag hade. Och det finns mycket annat,
ja Gud så dum jag var. För jag, jag tänkte, eftersom jag var en kvinna
och han en man så var det självklart att han skulle göra allt han
gjorde för mig, och jag behövde inte tacka särskilt för det. Jag tyckte
det var självklart att karlarna ska passa upp på kvinnan, riktigt
varför vet jag inte, men inte var det nånting annat än en virussmitta
utav populära jämställdhetsbacillen som jag hade fått, det ser jag
nu hur klart som helst. Ja, all möjlig skit flyger genom luften jämt
och samt, och när det kommer nånting nytt, som låter fränt och
fräsigt, som får rubriker, nånting som kändisar nu pratar om,
om det sen är diskmaskinsmodell eller en bok eller framför allt
nån sort av rättigheter, hur lätt som helst att åka dit. Allt låter
riktigt vettigt tycker man, just om man får nytta av det själv.
Ja, jag menar alltså, och det är blodigt allvar, att
jämställdhetsdebatten som det kallas, och som nu blommar
överallt, den är för mannen som ett gift, som en förbannelse,
för som det nu har blivit, inte minsta frizon får han någonstans.
Ja, inte ens i bastun går han fri numera. Förut kunde han där ändå lugnt
och helt och hållet slippa tänka på nåt annat än att bada bastu,
men nu, nu ska kvinnor visa upp hur sakliga och fria och gu vet
allting som dom är, och då så ska dom sitta med i bastun, och då
får mannen hela tiden ha en handduk framför grejen,
och kan då inte klia sig och tvätta sig ordentligt fram och bak
som förut. Nej, det kan han inte göra alls, att klia sig och skrapa sig
som är så skönt, som kvinnor också tycker, men vi är för fina för
att göra det när nån ser på. Men nu är alltså bastun också som ett
jäkla fikarum på jobbet där mannen lärt att det är bäst att hålla
truten, och likadant i hemmen dygnet runt i allt.

Tänk på ledningsgrupper, någorlunda säkra
ställen förr, med bara karlar alltså, där kunde han få slappna av,
i meningen att jobba lugnt och i sin egen takt, och säkert veta att han
blev förstådd när han prata på det sätt som var naturligt för en man
Ja, där var språket ett gemensamt manligt språk, och farorna
som fanns, man visste var och ifrån vem de kunde komma så man
passa sig naturligtvis, men ord behövde inte väljas som med pincett
som han får göra nu när kvinnor obönhörligen ska vara med i alla
styrelser. För det är mer än lustigt verkligen hur allt man säger
tolkas så rent uppåt väggarna när det är kvinnor med?

För nu, litet slag med klubban, och Adam han blir ombedd
att frisera språket, att komma med en hartass, knappt att han
får tala högt med den högre röst som karlar ofta har, istället
nästan viska. Och sen ibland svårt att fatta varför damen hade
tagit illa vid sig, men frökenskinnet hade skrynklats utav ord med
lite grövre kanter än som passade på kafferep.
Så där försvann en fristad till, och som det nu är överallt när
sorten starka kvinnor siktar hotar rätt på veka livet, och just
hotar är det rätta ordet.

Ja, en kvinnlig storm av sedan sekler undertryckta röster hackar
nu i mannens lever, och värst att också ifrån älsklingssorten
egna kvinnan kommer gnaget. Både inifrån och utifrån har maskar
börjat med sitt grävande och undergrävt det ingen kunde tro var
möjligt, att få stora eken att betvivla sin djuprotssäkra plats
ibland kungar, den som sedan världens början varit given Adam,
ja, helt enkelt given. Men idag, vad får han höra annat än att
vanlig tall, en björk, en en, eller en asp som darrar för ett
ingenting, allt det är lika bra, och att det är detta svaga som
numer utgör värdeskalan för en Adam. Och obegripligast av allt
att nu så är det så, att allt en Eva säger det har alltid företräde,
för så skrivs och ropas överallt och det kallas då för jämställdhet.
Och det som händer då med Adam, det är att han den stackarn,
han får ryggradsspricka. Ryggradspricka! Adam!

Ja, tänk dig bara det, en Adamson som skälver. Som när du tar
en penna för att skriva, men inget syns på pappret. Du tar din
fina vassa kniv och skär i steken, men bladet viker sig.
Du äter soppa, men skeden saknar helt den goda gropen, inget
får du i dig. Ja, denna goda själva livsens grop, den grop som
på något mystiskt sätt är innerligt förbunden med allt som
kvinnligt är, som är som gropen mellan brösten, att bara inte tala
om den andra gropen. Och som den grop som handen gör när du
vill dricka vatten ifrån källan. Ja, denna goda grop har alltså inte
heller skeden kvar för gamla Adam. Så när han närmar sig pension,
i dödstyst samförstånd med sina olycksbröder säckar han ihop.

Han tänker, änteligen får jag frid från dessa hönor, som oförskyllt
och orättvist och oupphörligt kacklar hackar pickar sticker river
klöser sprätter sparkar. Jag vill nu slippa höra dessa höga
klackar dödligt smattra, slippa se dem sikta på mig, skjuta sina
salvor, slippa höra hur de skrattar när man går förbi.
Och mest obegripligt är att allting kommer ifrån dessa Evor
som vi älskat, dyrkat allra mest, de som är vårt vattenhål
ja, livsens själva källa. Hur kan detta hända? En djup förvirring
och försvagning drabbar Adam. Det är som skulle inte alfabetet
gälla längre. Men tapper som han är han gör försök att bli mer
Evalik med örhänge och halsband, men inget hjälper.
Stormen Gudrun fäller Adam, och det är som snön blev svart.
som om grisarna fick vingar. Just så obegripligt spöklikt är nu
det som händer, att en ek kan kastas ifrån tronen. Så därför,
tanken flyr till sextifemårsdagen. Han tänker att så länge jag
har jobbet går det an och sedan får man se. Och bara tanken
på att flytta in direkt i motståndsrörelsen på hemmet, det får
blodet till att klumpas, nej aldrig det. Att vara nästan ensam
karl bland idel hönor, då är Döden absolut att föredra.

Men då, det var en dag, om mig och Erik, under värsta
jämställdhetsepoken, jag såg hur lessen han såg ut, det var
ibland så jag trodde att han skulle börja grina. Och då, i mig,
det var som att i alla fall en liten glipa hade öppnat sig i
hjärtat på mig. Och jag sa, du Erik, jag är väldigt lessen.
Jag har visst varit riktigt dum och orättvis emot dig, det är
förskräckligt. Men jag hade inte mer än sagt det förrän
egna undanflyktshandtaget genast trädde in på scenen och jag då ändå
bredde på och sa, att men det är ju det att när man ser tillbaks hur
långt som helst i tiden, så har ni karlar överallt ställt till med
ena jävelskapet på det andra. Knytnäven har ni alltid haft till
hands, och självklart lätt för generalen att ta bössan uti handen
och bara börja knalla på. Så inte är det konstigt att det nån gång
 slår tillbaks, man måste ju förstå det.
Man kan ju bli förbannad när man tänker på all skit ni ligger bakom.
Ja bara tänk på alla arga tjurar som man jämt fått vara rädd för.
Så jag menar att ja, inte vet jag riktigt vad jag menar men det
menar jag. Men då blev Erik arg, och arg det blev han mycket
sällan. Han sa för fan, jag har väl aldrig slagit nån, och allra
minst att jag har bärt mig åt mot dig. Det kan du aldrig säga
annat, du får väl ändå, sa han.
Och då, då var det jag som börja grina, ja, som jag grina.
Jag skämdes som en hund, ja, som jag skämdes.
Ja, djupt i buken och i hela kroppen och i själen kändes det.
Förfärligt är det när man ser att man har varit otacksam och elak,
att man har varit så ända ini attans dum.

Karl-Olov Arnstberg

Utskriftsvänlig PDF-version

Alla texter är © på denna blogg. Det är tillåtet att sprida texterna under förutsättning att ni alltid länkar till källan här på bloggen.